(Majestic Mountain Records)
Någon har sagt att det andra albumet ska vara det svåraste. Och det stämmer säkert för väldigt många, men inte för Grand Cadaver. Till detta vill jag också tillägga att jag manglade sönder deras debutskiva Into To Maw of Death, men på något sätt känns Deities Of Deathlike Sleep ännu mer komplett och råbarkad än föregångaren.
För det första är stommen snortight. Daniel Liljeqvist (trummor) och Christian Jansson (bas) lyckas skapa flås, sväng och dynamik genom alla skivans 10 låtar. När man sedan väver samman det med gitarrerna (som hanteras av Alex Stjernfelt & Stefan Lagergren) broderas världsbilden ut och skapar en enhet som skär som en rostig kniv genom ljudbilden. Den sista ingrediensen i dödssoppan är såklart Mikael Stannes demoniska urvrål (han måste ha käkat spik till frukost och luktat på död kråka i påse i flera veckor för att lyckas uppbåda detta).
Det jag fastnar mest för är att produktionen känns extremt genomarbetad (high-fajv Welfare Sounds), och att skivan känns väldigt busig med en mängd smågrejer som får öronen att rycka till och vilja lyssna en gång till.
Som vanligt kan man ju alltid diskutera hur nyskapande dödsmetal anno 2023 är, men man kan också välja att strunta i det och fokusera på ett smått briljant album som inte ger lyssnaren en lugn stund. Kandidat för årets album.
/Emil Gustavsson