Vaknar hungrig efter fredagens urladdning som Cult Of Luna stod för. Tur att det finns hotellfrukost. När jag står där och bygger en absurd smörgås med allt som man kan hitta på buffén så upptäcker jag att jag står bredvid Johannes från just Cult Of Luna. En kort sekund funderar jag på om jag ska tacka honom för gårdagen men bestämmer mig för att inte gör det. Jag är nog lite starstruck. Blir fortfarande det trots över 20 år i branschen. Det är nog bra. Resten av frukosten intas två bord bort från resten av bandet.
Ut på stan, köper skivor på Rundgång och käkar lunch. Sen blir det dags att dra sig mot Plan B.
Redan klockan 16.30 inleds galenskaperna och eftersom det spelas snabbt redogör jag för vad som hände i samma hastighet. Entrails Massacre var först och var en trevlig överraskning. Hårt, kort och snabbt. Massgrav spelar inför storpublik på huvudstaden och det är snortajt och stenhårt och publikfriande. Och på tal om publikfriande så levererar Birdflesh en underhållande uppvisning i grindcore med hjärtat på rätt ställe. Demonicals sångare gnäller på dålig energi i publiken. Kanske beror det på att Demonicals death metal framstår som ett funeral doomband i jämförelse med de andra banden. Infernal Bloodshed höjer hastigheten betydligt och charmar med sin speed/thrash metal som ställer tillbaka klockan till 1985. Rotten Sound är… ja Rotten Sound. Våldsam moshpit. Någon trampar mig på foten. Missar Avslut men sen kommer en definitiv höjdpunkt.
Sickrecy stod för förra årets bästa debut. Med death metal som påminner om Napalm Death runt 1992 så blir det aldrig fel. Det här är livedebuten för bandet men någon nervositet märks inte. Tvärtom. Pondus och energi är snarare känslan. Spelningen känns för kort och tar slut alldeles för snabbt.
Ser en liten stund på Crawl som levererar stabil HM2-döds för att sen ta plats framför huvudscenen och finalen.
Och Carcass levererar en riktig bra spelning där de blandar nytt och gammalt. Det äldre materialet orsakar naturligtvis störst jubel men även det nyare materialet vävs snyggt in och helheten blir fantastiskt. Det finns ett drag av arenarock i musiken även om grindcore är botten i allt. Och det svänger. Bill Steer dansar nästan när han levererar sylvassa riff. Och Walker poserar snyggt med basen och ser ofta ut som en mysgubbe på scen där han levererar sånger om obduktionen och annat trevligt. Jag tror ingen var missnöjd efter spelningen.
Och där tog Malmö Massacre slut. Kul att se att publiken slöt upp från eftermiddag till sen kväll. Och snyggt arrangerat på fina Plan B där tidsschemat hölls och stämningen var god i två dagar.
Bra jobbat Elis och Larzon. Ni är två riktiga hjältar.
/Magnus Tannergren