Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Avlyssnat: The Baboon Show – God Bless You All



The Baboon Show spelar punk rock, med just de där melodierna som fastnar i huvudet, som gör att
du nynnar på de. Inte på ett irriterande sätt utan på det där feel-good sättet. De har hållit igång
sedan 2003, alltså 20 år. Då har de hunnit med att släppa bland annat 10 studio-album samt några
samlingsplattor och ep:s.

Jag fångade upp bandet första gången runt 2016 då en av medlemmarna i bandet medverkade i en poddintervju, vilket fick mig att börja kolla upp och lyssna in mig på bandet ifråga.
The Baboon Show är ett Stockholmsbaserat band som hunnit spela världen över med sin energiska
liveshow.

Vad menas det då med "gud" i titeln… Ja, det får vi nog inte svar på här. De har i alla fall inte gått å
blivit religiösa. Kan vara ironi bakom titeln med glimten i ögat, då The Baboon Show sätter upp sig
mot orättvisor och ifrågasätter auktoriteter.

Första intrycket av skivan var att de fortsätter sitt koncept med sina ömsom melodiska, tunga och
drivande punkdängor på sitt dynamiska sätt men att det även ges lite djup i ljudlandskapen med
keyboards i låten ”Reason To Go On”.

Inledningen med ”Made Up My Mind“ ger en mjukstart för vad komma skall. Den går i lite midtempo men har en tuff attityd som får mig att känna att det här kommer bli en resa jag vill fullfölja till slutet.
I andra låten (”God Bless You All”), så går resan vidare. I låtens verser så ”pratsjunger” Cecilia på sitt
unika och återkommande sätt som alltid får mig att digga nickande med huvudet, för att som alltid
invänta den förlösande refrängen. ”Midnight”. Kortaste låten på plattan. Låten har bra driv och melodi men dock saknas något för att ge det den extra klöset. Jag hade önskat att gitarr-solot varit några takter längre, för att ge låten lite mer krydda.

”Gold” är en lågmäld låt med harmonisk melodi/raspig sång, som ger touchen att det är ett
Baboonskt låt-snickeri. Ett vackert komponerat gitarr-solo av Håkan kan höras innan slutrefrängen.
Skönt att första singeln (inför plattan) ”Oddball” kommer svepande med ett friskt uppsving som
storm efter lugnet. Det är helt klart bästa låten och det är en riktig banger. Drivet, melodin och röjet i
låten, visar precis det jag känner att The Baboon Show är för mig. Introt till ”Rolling” ger ett AC/DC sväng och vilken låt. Jag ser den som en del av live-setet under pågående turné, där publiken får vara med och sjunga. Vilket ös och drag. Bara njuta och ej glömma
att röja. ”Reason To Go On”, ger en boost i ljud-landskapet där de expanderat med keyboard i förrefrängen och refrängen. Det här är balladen på plattan och den är helt underbar. Gåshud deluxe. Supersnyggt gitarr-solo återigen av Håkan. ”Groundhog Day” påminner om en lite piggare och snabbare ”Same Old Story”. Låten låter lite tunn och saknar udd och kan vara en av de svagare låtarna på plattan.

”Have A Party With Me”: Fint med en tribute-låt, men det känns inte riktigt som Baboon Show-låt
utan mer som en Meduza-dänga i och med att det är en hyllningslåt, vilket är poängen med låten. En
låt att skåla till. ”Sands Of Time”. Det är driv i låten, med en liten hint av melankoli. Något med låten som inte sitter hos mig än. Men det vara att så den växer efter ett par lyssningar. Jag gillar att de i slutet har fina stäm-körer, som ger en fin touch på låten. ”Revolution Avenue”. Jag gillar gitarr-plocket i introt. Det är driv och melodi i denna låt. Kort men väldigt snyggt gitarrsolo. Kort och koncis låt som har precis det som behövs för att jag ska trycka på ’repeat’ knappen. ”Prisoners”: Denna episka låt ger en känsla av att allt går åt helvete… Någon av killarna i bandet står
för sången här. Så jävla fin låt.

Jag vill här lyfta fram rytmsektionen med Frida på bas och Niclas på trummor. Det ger varje låt den beat, form och boost som håller ihop låtarna.

Jag hade förväntat mig att The Baboon Show, skulle leverera en toppenplatta. De visat att de har hög
lägstanivå i sina släpp. Helhetsintrycket är en platta där majoriteten av låtarna är riktigt bra enligt mitt tycke men att det finns några låtar som inte riktigt håller måttet fullt ut men mina förväntningarna på den här plattan har ändå uppfyllts och infriats till största del.

//Johan Hjertzell
s


Kommentarer

Andra har läst det här:

Krönika: Vad jag lärt mig av Charta 77

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta. Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet.  Bandet stod också i centrum för den stora s

Recension: Amon Amarth - The Great Heathen Army (Metal Blade)

På ett enkelt och billigt sätt skulle man kunna ställa frågan om Amon Amarth har något spännande att komma med så här långt in i karriären? Ja, det har dom är mitt svar. Trots att ”The Great Heathen Army” har ett antal lite svagare låtar så finns det även starka guldkorn. Tolv album in i karriären med bland annat Valhalla och mjöd som starka punkter dundrar Amon Amarth på och ger lyssnaren ca 45 minuter av den sedvanliga stridssången vi är vana att få höra om. I ”Saxons and Vikings” har man fyndigt slagit sig ihop med just Saxon som förstärkning. Spåren ”The Great Heathen Army” och ”Skagul Rides with Me” fastnar jag för direkt vid första lyssningen och det håller i sig så pass att jag ser dom två som absolut bästa låtarna.  Visst, alla spår låter som det brukar göra från dessa vikingar och det finns inga egentliga överraskningar men Johan Hegg och hans mannar driver på bra ändå. Amon Amarth bemästrar kunskapen i att skriva och göra catchy låtar, det måste jag ge dom. Jag erkänner att j

Avlyssnat: Vånda - Covenant of Death (Majestic Mountain)

Musik skapar känslor. Ibland känns de konstruerade och ibland känns de äkta. Särskilt när det kommer till hård musik som flörtar med ondska och mörker. Ibland blir det krystat och tillgjort, lite som att titta på en dålig skräckfilm. Men ibland får man en genuin känsla av mörkrets krafter bar genom en melodislinga, riff eller ett uttryck i sången.  Vånda tillhör den sistnämnda kategorin. Kanske beror det på att just riffen i det här fallen tassar på gränsen till thrash metal även om det är death metal vi har att göra med här. Eller är det black metal? Jag vet inte och det är inte viktigt. Jag tänker mest på att det låter som korsning mellan tidig Kreator och Bathory runt 1988 (väldigt specifik referens jag vet). Det är medryckande och gör mig glad samtidigt som det får mig att vilja offra en get till Djävulen någonstans i en mörk skog om ni fattar hur det känns.  Samtidigt som det flörtar med thrashen så finns det ju tydliga inslag av både death och black metal som sagt. Lyssna på inle