Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Avlyssnat: The Baboon Show – God Bless You All



The Baboon Show spelar punk rock, med just de där melodierna som fastnar i huvudet, som gör att
du nynnar på de. Inte på ett irriterande sätt utan på det där feel-good sättet. De har hållit igång
sedan 2003, alltså 20 år. Då har de hunnit med att släppa bland annat 10 studio-album samt några
samlingsplattor och ep:s.

Jag fångade upp bandet första gången runt 2016 då en av medlemmarna i bandet medverkade i en poddintervju, vilket fick mig att börja kolla upp och lyssna in mig på bandet ifråga.
The Baboon Show är ett Stockholmsbaserat band som hunnit spela världen över med sin energiska
liveshow.

Vad menas det då med "gud" i titeln… Ja, det får vi nog inte svar på här. De har i alla fall inte gått å
blivit religiösa. Kan vara ironi bakom titeln med glimten i ögat, då The Baboon Show sätter upp sig
mot orättvisor och ifrågasätter auktoriteter.

Första intrycket av skivan var att de fortsätter sitt koncept med sina ömsom melodiska, tunga och
drivande punkdängor på sitt dynamiska sätt men att det även ges lite djup i ljudlandskapen med
keyboards i låten ”Reason To Go On”.

Inledningen med ”Made Up My Mind“ ger en mjukstart för vad komma skall. Den går i lite midtempo men har en tuff attityd som får mig att känna att det här kommer bli en resa jag vill fullfölja till slutet.
I andra låten (”God Bless You All”), så går resan vidare. I låtens verser så ”pratsjunger” Cecilia på sitt
unika och återkommande sätt som alltid får mig att digga nickande med huvudet, för att som alltid
invänta den förlösande refrängen. ”Midnight”. Kortaste låten på plattan. Låten har bra driv och melodi men dock saknas något för att ge det den extra klöset. Jag hade önskat att gitarr-solot varit några takter längre, för att ge låten lite mer krydda.

”Gold” är en lågmäld låt med harmonisk melodi/raspig sång, som ger touchen att det är ett
Baboonskt låt-snickeri. Ett vackert komponerat gitarr-solo av Håkan kan höras innan slutrefrängen.
Skönt att första singeln (inför plattan) ”Oddball” kommer svepande med ett friskt uppsving som
storm efter lugnet. Det är helt klart bästa låten och det är en riktig banger. Drivet, melodin och röjet i
låten, visar precis det jag känner att The Baboon Show är för mig. Introt till ”Rolling” ger ett AC/DC sväng och vilken låt. Jag ser den som en del av live-setet under pågående turné, där publiken får vara med och sjunga. Vilket ös och drag. Bara njuta och ej glömma
att röja. ”Reason To Go On”, ger en boost i ljud-landskapet där de expanderat med keyboard i förrefrängen och refrängen. Det här är balladen på plattan och den är helt underbar. Gåshud deluxe. Supersnyggt gitarr-solo återigen av Håkan. ”Groundhog Day” påminner om en lite piggare och snabbare ”Same Old Story”. Låten låter lite tunn och saknar udd och kan vara en av de svagare låtarna på plattan.

”Have A Party With Me”: Fint med en tribute-låt, men det känns inte riktigt som Baboon Show-låt
utan mer som en Meduza-dänga i och med att det är en hyllningslåt, vilket är poängen med låten. En
låt att skåla till. ”Sands Of Time”. Det är driv i låten, med en liten hint av melankoli. Något med låten som inte sitter hos mig än. Men det vara att så den växer efter ett par lyssningar. Jag gillar att de i slutet har fina stäm-körer, som ger en fin touch på låten. ”Revolution Avenue”. Jag gillar gitarr-plocket i introt. Det är driv och melodi i denna låt. Kort men väldigt snyggt gitarrsolo. Kort och koncis låt som har precis det som behövs för att jag ska trycka på ’repeat’ knappen. ”Prisoners”: Denna episka låt ger en känsla av att allt går åt helvete… Någon av killarna i bandet står
för sången här. Så jävla fin låt.

Jag vill här lyfta fram rytmsektionen med Frida på bas och Niclas på trummor. Det ger varje låt den beat, form och boost som håller ihop låtarna.

Jag hade förväntat mig att The Baboon Show, skulle leverera en toppenplatta. De visat att de har hög
lägstanivå i sina släpp. Helhetsintrycket är en platta där majoriteten av låtarna är riktigt bra enligt mitt tycke men att det finns några låtar som inte riktigt håller måttet fullt ut men mina förväntningarna på den här plattan har ändå uppfyllts och infriats till största del.

//Johan Hjertzell
s


Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Strevellna - Revoldom

När Strevellna plötsligt dök upp förra året med skivan “Aldrigheten” så var det en mindre chock. Hela grejen var omgärdad av lite mystik och insvept i dunkel men musiken var hämtad från hela min uppväxt som hårdrockare. Just mystiken gjorde det ju väldigt intressant i början och frågan var ju om samma magi kunde uppstå igen på en uppföljare.  Nu har vi svaret och det är att ja, det kan det.  Ska man enkelt beskriva “Revoldom” så skulle det väl vara att det är mer av samma sak men mognare. Mognare i betydelse att det hela känns lite mer fokuserat och lite mer på allvar. Där debuten var en palett och hyllning av influenser från olika genrer så är uppföljaren musikaliskt mer sammanhållen och komplett. På en direkt fråga till bandets huvudman Magnus Larnhed om hur det här låter svarade han “Som Dios första två skivor”. Det är faktiskt inte en dålig beskrivning. För här frodas det bästa från 80-talets hårdrock med stundtals lite hårdare thrashinslag. Allt med en snygg ljudbild och väldigt k

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Videopremiär: Second Sun - Glädjedödare

Second Suns fjärde fullängdare släpps på Majestic Mountain under hösten och Heavy Underground bjuder nu på premiären av ett första smakprov. Jakob Ljungberg berättar mer om låten: - När man i sitt dagliga liv ibland måste lämna sin trygga famn bestående av kompisar, rockmusik och gamla böcker så stöter man på dem - Verklighetens folk. Man slås av färglösheten och det kvävande vemodet i stora världen. Den här låten kom till under en period när jag jobbade med tråkiga idioter och lyssnade väldigt mycket på W.A.S.P. Bandet spelar på Hängmattan i Göteborg på lördag (24:e augusti).