Heavy Underground

Med ett förflutet i Yvonne och Strip Music och en egen solokarriär så har Henric De La Cour varit en konstant på den svenska indiescenen i tre decennier och alltid varit omhuldad av fans och musikjournalister. Med all rätt kan jag tycka. Han har ett unikt uttryck och en personlighet som ingen annan. Och han har alltid gått sin egen väg.  Det gör det ju svårt att sätta en skiva i relation till en annan. 2025 låter De La Cour mer darkwave och synth än rock fast ändå inte. Det är grandios känsloladdad mörk elektronisk postpunk som berör. Som vanligt är det stora känslor i texterna som snyggt smälter in i musiken och helheten är bländande vacker i en bedräglig enkelhet. Henric De La Cour fortsätter att fascinera och fortsätter att vara en mörk furste på den svenska alternativa rockscenen.  /Magnus Tannergren My Bones, Your Ashes by Henric de la Cour

  Det här var riktigt jävla bra. Är imponerad över att jag serveras en platta med rå energi, melodier och fart hela vägen - utan ett enda svagt spår. Tolv låtar och 33 minuter perfektion för den som uppskattar punk, vare sig det är skatepunk, melodisk hardcore eller, stundtals, trallpunk. ”Högexplosiv” är släppt på LP/CD av Second Class Kids och finns även sedan 31 januari tillgänglig på exempelvis Spotify eller vart ni hittar er musik digitalt. Sången är för jävla stark och peppande. Har lyssnat på liknande musik typ hela livet, men ändå får jag en unik känsla av soundet på denna platta. Och även om det finns ett visst självömkande i några av texterna så är det ändå en slags stolthet man känner när man lyssnar. Stolthet över punken, sina egna brister som människa och stolthet över att man ändå kan känna igen sig och tycka det känns okej. Pastoratet - Högexplosiv är inte en punkplatta i mängden. Lita på mig. Jag tror att fler kommer skänka skivan en tanke när man sitter och summera...

  Joakim Thåström är unik i Sverige. Han har positionen som undergroundhjälte samtidigt som han är enormt folkkär. Det har naturligtvis med att han har en nästan 50 år lång karriär bakom sig som till stor del har gått ut på att bara gå sin egen väg. Han har aldrig låtit sig ledas utan alltid valt hur han ska göra något. På så sätt är han fortfarande mer punk än någonting annat.  Hans nu 26 år lång andra solokarriär på svenska har också utvecklats till någonting som aldrig skådats i svensk rockhistoria. Allt från det musikaliska uttrycket till hur han skriver sina texter som befolkas av vanligt folk i europeiska städer varvat med ögonblicksbilder ur hans eget liv. Ingen har gjort någonting liknande.  Thåström live 2025 är lågmält men storslaget intensivt. Huvudpersonen själv är på ett sällsynt gott humör och han dansar runt på den snyggt uppbyggda scenen på ett sätt som inte skvallrar om hans egentliga ålder (67 år) och han ser genuint glad ut. Kanske beror det på att band...

  Only death is real. Ett slitet uttryck när man pratar om death metal men det gör det inte mindre sant. Och det är fascinerande hur en skiva som låter exakt så man förväntar sig att ett band som anger Entombed, Nihilist och Grave som inspirationskällor ska göra.  Ren och äkta HM2-döds helt enkelt. Precis som du är van att höra det.  Och ändå låter “Stinking death både unik och väldigt relevant. Svensk klassisk dödsmetall går liksom inte att tröttna på. Det går inte att bli mätt på det feta motorsågsriffandet och de gurglande vrålen. Och man vill ha mer av den skitiga d-taktskänslan som Distrupted vävt in i sina låtar.  Det är bara att konstatera att Disrupted har levererat ytterligare en platta som bevisar att det inledande slitna uttrycket är lika sant idag som det var 1989.  /Magnus Tannergren Stinking Death by Disrupted

Läser att ”Spela snabbare” är Second Class Kids nummer 77, vilket är imponerande, minst sagt. Släpp sjuttiosju är signerat ett av bolagets större akter, som inkasserar hyllningar och topprecensioner i stort sett överallt. Texter, sång och musikalisk finess är Björnarnas signum enligt de flesta i trallpunk-Sverige. Nya plattan, bandets tredje fullängdare med Björn Limander som sångare, har fjorton spår och släpps på streamingtjänster 31 januari, men går sedan ett tag tillbaka att beställa av Second Class Kids på både LP och CD. Jag har lyssnat intensivt på ”Spela snabbare” senaste veckan och jag gör samma slutsats som kring föregångarna ”Det sämsta” (2021) och ”Historierevisionism” (2023) – Björnarna blandar och ger. Precis som tidigare finns det ett gäng låtar som är riktigt jävla bra och några andra som inte når samma nivå. Om jag fick göra en samlingsplatta med 12 låtar insamlade från bandets tre fullängdare så skulle det skapas ett album få inom den svenska punken skulle kunna mäta ...

Rawheads spelar råpunk och kommer från Stockholm. De har en kassett och en splittkasett i bagaget sedan tidigare så detta är deras debutplatta. Ibland så är det otroligt skönt att lyssna på något enkelt som direkt ger dig en knyt(käng)näve rakt in i solar plexus så att du knockas direkt och du bara ligger där på golvet. Kippar efter andan och skakar.  När sinnena vaknar till liv och du kvicknar till så ställer du dig helt sonika upp och säger ”En till tack”.  Lite så är det att lyssna på Rawheads debutplatta. Det är rått och fartfyllt och man hör att de menar fanimej allvar på riktigt. Snorarg sång som är precis sådär desperat som att det är med livet som insats de vrålar.  Musiken då tänker ni. Det är okomplicerad råpunk precis som den ska spelas. Rå och skramlig produktion som gör mig alldeles varm i själen. Tickar ditt hjärta i d-takt och du gillar din punk rå och skitig så kan det helt enkelt inte bli fel med Rawheads debutplatta. Vinylen då hör jag er alla ropa uniso...

  Det här är min första recension för året. Och precis som vanligt börjar det med att min hjärna sakta försöker anpassa sig efter tangenterna och omforma det jag hör i musiken till ord. Och det är inte alltid det lättaste. Så jag börjar med det jag vet. - Jag ska recensera Jonathan Hulténs nya skiva Eyes of The Living Night. - Musiken beskrivs som ”Ambient Dream Grunge”. - Han inspireras av Manu Chao, Nick Drake, Chelsea Wolfe, Anna Ternheim med flera. - Han gillar speldosor. - Låtarna är berättelser som handlar om eftertanke, förlust och resignation – med en gnutta ljus vid horisonten. Så efter att ha studerat pressutskicket är det dags för mig att trycka på play. Skivan börjar rulla, och öronen försöker anpassa sig till det jag hör. Det första jag slås av är atmosfären som skapas av tape-ljud och speldosor, vilket förstärks av en sparsmakad och kristallklar produktion. Allt eftersom skivan rullar, växer låtarna in i varandra och andas nästan organiskt. På den femte låten når vi s...

Linköpings hardcorelegender First In Line är veteraner inom scenen och har alltid varit pålitliga leverantörer av vad som kanske kan beskrivas som klassisk svensk hardcore.  Ni vet vad jag snackar om. Tänk på hardcore inspirerada av den amerikanska scenen  90-talet översatt till svenska scener och ni kommer att förstå hur det låter.  Klassisk hc helt enkelt. På 19 spår visar First In Line var det så kallade skåpet ska stå. Gammal är äldst och hantverket är genuint. Hög klass helt enkelt. Att bandet har en över 30 år lång historia med åldern som bevis märks inte. Ilska och aggression åldras inte. Det känns inspirerat och fyllt med energi till bredden. Hårda riff blandas med snygga melodier och refränger som sitter som en tumme i ögat.  /Magnus Tannergren

Min kompis Misha skickar en reel på Instagram med två kvinnor som samtalar. Den ena frågar: “Vad kallar du två män som mansplainar för varandra? Den andra ser frågande ut. “En podcast”, svarar den första.  Det är roligt för att det är sant. Jag har tänkt på det där ganska ofta när jag tänker på podcasts i allmänhet och musikpoddar i synnerhet. Var är brudarna? Ja de är gäster i musikpoddar men jag saknar podcasts om musik som är gjorda av tjejer. Eller åtminstone som är jämnt könsfördelade.  Jag är naturligtvis själv en del av problemet eftersom alla poddar jag har producerat har haft mig som programledare antingen ensam eller i sällskap av en Martin, en Misha eller en Svempa. Och andra poddar är uppkallade efter männen som gör dem eller så är det en död katt eller en rock- eller metalpodd. Män som pratar med män överallt. Lika tråkigt som att titta på färg som torkar.  Och ska jag vara ärlig så har jag misslyckats på gästlistan också. Det är betydligt fler män än kvinnor...

  Det är ganska få band som jag ständigt återkommer till om man bortser från sådana som jag växt upp med och som format  min musiksmak. Men ser man till sådana jag upptäckt säg de senaste 20 åren så är det inte många. Cult Of Luna är ett  sådant. Och särskilt de skivor de släppt från “Vertikal” 2013 och framåt där bandet hittar en delvis ny väg för sin  musik och som jag anser vara något av det bästa som släppts av ett svenskt band någonsin.  Musik har en märklig förmåga att beröra. Precis som med Neurosis så har Cult Of Luna en förmåga att bara  genom sättet de låter på slå an en ton som ekar rakt genom min kropp och själ. Melodierna, de svärtade riffen  griper tag i mig och vägrar släppa. Det år svårt att säga varför men det finns något i musik som har den förmågan.  Jag hittar den ingen annanstans.  The red creek carries me home, always Burying my roots where I can breathe - ur “The long road north” Att lyssna på Cult Of Luna är en intensi...