Vi måste prata om: Cult Of Luna

 



Det är ganska få band som jag ständigt återkommer till om man bortser från sådana som jag växt upp med och som format min musiksmak. Men ser man till sådana jag upptäckt säg de senaste 20 åren så är det inte många. Cult Of Luna är ett sådant. Och särskilt de skivor de släppt från “Vertikal” 2013 och framåt där bandet hittar en delvis ny väg för sin musik och som jag anser vara något av det bästa som släppts av ett svenskt band någonsin. 


Musik har en märklig förmåga att beröra. Precis som med Neurosis så har Cult Of Luna en förmåga att bara 

genom sättet de låter på slå an en ton som ekar rakt genom min kropp och själ. Melodierna, de svärtade riffen 

griper tag i mig och vägrar släppa. Det år svårt att säga varför men det finns något i musik som har den förmågan. Jag hittar den ingen annanstans. 


The red creek carries me home, always

Burying my roots where I can breathe

- ur “The long road north”


Att lyssna på Cult Of Luna är en intensiv upplevelse. På skiva så väl som live. Det är krävande musik att lyssna på. För många säkert ogenomtränglig ibland. Men när man väl avkodat det man hör öppnas ett universum. Det kanske låter konstigt eftersom det bara är rockmusik vi pratar om. Men musik har den förmågan. Den dyrkar upp känslor och intryck som man inte visste fanns där. 


Jag lyssnar nästan alltid på Cult Of Luna i hörlurar för att stänga ute resten av världen. Musiken måste får vara 

det enda som existerar där och då. Att lyssna på Cult Of Luna handlar mycket om att vara närvarande i nuet. 

Att bara låta deras musik vara det som uppfyller hela synfältet och stänga ute allt annat ljud från världen. Jag vill 

vara där med fullt fokus. Det är meditativt. 


Jag finner alltid ett lugn i intensiv musik. Jag blir avslappnad av Napalm Death hur konstigt det än låter. 

Cult Of Luna låter inte som Napalm Death men är minst lika intensivt. Här får musiken ta den tid den behöver. 


Arbeta sig inåt. Tappar du koncentrationen manar den dig uppfordrande att fortsätta lyssna vidare.


Rise and ride my friend

Together we'll bring on the end

We'll bring on the end

- ur “The silent man”


Att lyssna på skivorna “Vertikal”, “A dawn to fear”, “The raging river” och “The long road north” är att resa 

från en stor kall stad genom sig själv vidare mot det man kanske kan kalla hem. Cult Of Luna reser norrut 

men riktningen skulle kunna vara vilken som helst som passar dig. Det finns många mänskliga känslor i 

musiken och texterna. Texter som levereras av en röst som förmedlar den ångest vi nog alla känner när vi 

tänker på var vi vill höra hemma och på den värld som omger oss. Men man blir aldrig rädd eller hopplös 

när man hör den eller läser texterna. Istället nickar man instämmande och blir lycklig över att andra delar 

den här känslan. 


Jag känner en ständig tacksamhet när jag lyssnar på Cult Of Luna. Tacksamhet över att det finns ett band 

som med stark integritet går sin egen väg och berättar på sitt eget sätt. Och att de delar med sig av sin 

berättelse till oss andra. Tacksamhet över att när de spelar sin musik live sätter just musiken i centrum. 

Man bländas av motljuset och ljudvolymen. Musiken tar över hela ditt jag. Det är magiskt. Musik är magiskt. 


Och Cult Of Luna är en vägvisare. 


If you turn the moon will shift its course

If you listen the rain will sing your song

Now that we have found our path

Let it guide you

Let it carry you

- ur “Wave after wave”


/Magnus Tannergren


Bildbeskrivning: Cult Of Luna i motljuset på Malmö Massacre 2023 Foto M. Tannergren