Heavy Underground

Det är nu över 30 år sedan det sista stora populärkulturella skiftet inträffade. Det höll på i ungefär 5 år och förändrade inte bara musikscenen utan även andra saker som mode, konst och för den delen litteratur. Och allting roterade kring en liten sömnig stad i nordöstra hörnet av USA: Seattle. Seattle var mest känt för tre saker innan 1990. Timmer, The Space Needle och att staden inte förstördes av St Helens gigantiska vulkanutbrott som inträffade 1980. I övrigt var det som sagt en liten provinsstad långt bort från allting förutom Kanada. Men plötsligt hände någonting i staden. Eller det kanske är en överdrift. Egentligen var det bara en lokal rockscen som plötsligt fick enorm uppmärksamhet när ett av banden fick en världshit.  Och över en natt blev Seattle någonting alla pratade om. Band som Nirvana, Alice In Chains, Pearl Jam och Soundgarden samt skivbolaget Sub Pop blev plötsligt det som alla var tvungna att förhålla sig till. När man tänker på det så var det ganska märkligt e...

“Kom hit ska du få en snyting” verkar vara den underliggande hälsningen från Västerås dödsmetallinfluerade hardcoregäng Steel Freight. Första gången jag såg dem live så låg det krossat glas på golvet och någon blödde näsblod två minuter in i spelningen så det finns en viss sanning i påståendet. Med en EP i bagaget är det nu dags för fullängdaren och även om uttrycket är slitet så hittar jag inget bättre: Steel Freight tar inga fångar! Det ni får är nio spår våldsam HC som är dopat med HM2-gitarrer strängade med taggtråd och en tyngd som får gravitationen i ett svart hål att framstå som tyngdlöshet. Allt paketerat i en ljudproduktion som låter både nyanser (i den mån det finns några) och tyngd ta plats. Mäktig är också den vokala insatsen av sångaren Kristian Bergström som har stämband som måste svaja som en hängbro i en våldsam storm när han tar i som mest och producerar gurgelsång av världsklass.  Nio spår kan tyckas kort när bara en av låtarna klockar in på tre minuter men tro m...

Det finns gott om bra trallpunkband idag att välja på och Hesa Fredrik håller Uppsalas flagga högt i den konkurrensen. “Döda tankar” är en synnerligen välspelad platta som förvarar arvet från De Lyckliga Kompisarna eller Radioaktiva Räker på bästa sätt. Det är räsersnabba riff, medryckande melodier och kvickt trumspel som gäller.  Sången känns först lite som den svagaste länken här men efter ett tag blir det rätt charmigt ändå och att det är växelsång är en starkt bidragande orsak till det. Så vill man ju ha det liksom.  Ibland kan det kännas som om vissa band försöker imitera det som varit när man lyssnar på nya trallpunkband. Men Hesa Fredrik är inte ett av dessa. Här finns ett helt annat driv och energi än på andra plattor jag hört de senaste åren. Jag gillar plattan som helhet och det känns bra att sådan här punk finns och känns relevant även 2025.  /Magnus Tannergren

Den gångna veckan har väl egentligen bara handlat om en enda sak. Kent. Detta gigantiska band som alla verkar ha en relation med och som de flesta verkar gilla på ett eller annat sätt. Det är väl knappast heavy och inte alls underground säger Bill. Fast en gång i tiden så var även Kent det, säger Bull.  För trots att Kent den senaste veckan spelat för i runda slängar 250 000 personer och då dragit in 300 miljoner kronor bara på entrébiljetten 2025 så var Kent en gång i tiden ett helt vanligt rockband från en förvuxen bruksort i Sörmland. Där harvade bandet på i en statligt finansierad studiecirkelform ute på Balsta Musikslott och spelade på lokala scener och svartklubbar i hemstaden och i Stockholm . Musiken var skramlig indierock som inte var en omedelbar succé vare sig hos kritiker eller publik.  Men bandet hade ambitioner och drömmar precis som många andra små undergroundband. Och med idogt arbete och slit så lyckades man på bara några år göra sig ett namn att räkna med på...

  Alla fyra recensenter sätter tänderna i Industrial Pukes andra fullängdare. Samtidigt.  Anders Bergström: Här har vi den alltså. Industrial Pukes uppföljare till den briljanta debuten ”Born Into The Twisting Rope”. "Kan de verkligen toppa den?" tänkte jag första gången jag satte hörlurarna mot öronen för att lyssna igenom ”Alive To No Avail”.  Det tar inte speciellt många sekunder in i första spåret ”Daily Chest Pain” innan de har mig i sitt våld. De fortsätter att hålla sig i mitt grepp de nästkommande 29 minuterna och enda gången jag tillåts att hämta andan är i den snortunga ”The Regetfull Climb”. Industrial Puke har här på sitt andra verk tagit allt som var snorbra redan på debuten och ändå lyckats förfina det ännu mer. Ännu bättre låtsnickrande och det känns som att alla medlemmar snäppat upp sitt hantverk från nivå tio till elva och så även sångaren Linus Järeskog som är i högform och levererar en monstruös insats. Lägg där till en vassare produktion.  Med ta...

Minns du första gången? Du vet, när du inte var beredd på att det skulle hända något speciellt men så sa det bara pang! Jag talar naturligtvis om de gånger du upptäckt ett nytt band. Själv har jag många sådana upplevelser men här är tre.  Första gången det hände är nog en upplevelse jag delar med många i min ålder. Vi satt klistrade framför vår TV i DDR-Sverige 1984 och när den yviga programledaren Cia Berg (senare sångerska i Whale på 90-talet) söndagen den 4 november introducerade hårdrocksgruppen Twisted Sister för hundratusentals unga och högst påverkbara tittare med videon till låten “I wanna rock”. Sedan den kvällen var jag hårdrockare utan återvändo. Och många med mig. En helt ny värld uppenbarade sig och det tekniklego som tidigare varit det stora intresset packades snabbt ihop och ersattes av en stereo.  Den andra gången det hände var några år senare runt 1986. Jag var hårdrockare in i själen och band som Kiss, Helix, Warlock, Dio, Iron Maiden och Judas Priest var gig...

Svensk thrash metal fortsätter att växa som genre och de senaste årens våg av nya yngre band fortsätter att rulla fram genom underjorden. Nu släpper Antibiotica sin fullängdsdebut och den bekräftar att ingen utmattning av den här vågen är i sikte.  Det vi bjuds på är snyggt framförd thrash med Kreator som ganska tydlig referens. Jag gillar det jag hör. Det är snygg dynamik mellan midtempo och rräsersnabba riff och en lagom kärv sång som håller sig på rätt sida av growlstaketet.  Och vi får en rad fina moshvisor så som vi lärde oss att älska dom 1986 om att renas av napalm, krig, sociala kommentarer, psykisk ohälsa och allmän svärta i tillvaron. Allt är toppen med andra ord eftersom det är så jag vill ha min thrash metal.  Så på med patronbältet och håll ögonen på Antibiotica! /Magnus Tannergren

  Den här sjuan släpptes i januari och hade faktiskt gått mig förbi. Då debutplattan från ALARM! Var en hardcoresmocka som hette duga så känns ju denna sjua som ett givet köp. Sagt och gjort så är felet nu korrigerat och ”Heavy on the heart” har nu snurrat ett antal varv. Jag konstaterar ganska snart att det fortfarande låter ALARM! Och de håller hardcorefanan högt.  Sjuan bjuder på fyra nya spår och de är alla starka. Jag kanske saknar lite den totala knockouten som ”Into the dark”, ”Alerta!” Och ”Scare game” gav mig på debutplattan. Men det är mest petitesser då jag tror att dessa nya spår kommer att växa på mig. ”For better or worse” inleder sjuan och är i skrivandes stund min favorit. En bra singel från ett riktigt bra band.  Jag ser verkligen fram emot vad som komma skall från ALARM! Svensk hardcore kultur heter bolaget som släppt ”Heavy on the heart” och den införskaffas enklast från dem.  /Anders Bergström

Mitt tonårsrum hade en säng, ett skrivbord, en hylla och en stereo. Och skivor. Här stängde den 14-årige skribenten in sig i timmar för att läsa X-Men och lyssna på hårdrock. Mina föräldrar var kloka föräldrar så de störde mig sällan. I det här slutna rummet fanns bara superhjältar, hårdrock och posters på Dee Snider, Metallica och Dio. Det var en helig plats.  Jag tänker på det där rummet när jag besöker Total Metal på Kulturhuset i Stockholm. En utställning som är curerad av journalisten och författaren Ika Johannesson som visar upp en imponerande samling artefakter från den svenska hårdrockshistorien och som på ett pedagogiskt sätt förklarar varför Sverige är en hårdrockssupermakt. Här kan man se allt från Sabatons stridsvagnstrumpodium, Nifelheims barnkista, Bathoryrariteter, en hel interiör från skivbutiken House Of Kicks och hundratals andra saker som berättar om varför hårdrock i olika former är så stort i det här landet.  Men det som berörde mig mest var nog ändå det t...