Heavy Underground

Norrköpings svar på The Clash? Ja den tanken slår mig när östgötarna samlar ihop sin digitalt utgivna produktion mellan åren 2021 och 2024 på vinyl. Det är en stabil samling låtar som lutar sig mot ett gediget punkrockarv med lite baktakt i ryggraden.  23 Till gjorde sig ett namn redan i början på 90-talet då de sögs med i den allmänna vågen av svensk punk och uppnådde respekt med sin cover av NJA-gruppens låt “Balladen om Olsson” och ett par riktigt bra plattor under dessa år. Själv såg jag dem live ett par gånger då det begav sig bland annat på en nu mer lokalt mytomspunnen luciaspelning i Hallstahammar 1994 tror jag.  På den här samlingen visar bandet upp en bra bredd på bra låtar som vittnar om ett gediget hantverk med texter som engagerar. Och den enda musikaliska referens som egentligen känns rimlig är just den med The Clash då musiken går lite i den traditionen. Bäst blir det egentligen när de låter baktakten styra som på “Det var så dom sa” eller i “Fenomenala Ännu eka...

  Göteborg fortsätter att leverera hardcore i världsklass och Modern Guilt är en viktig del av den positionen. Det bevisar den här EP:n som bjuder på sex spår som ställer ner det så kallade skåpet. Med rötterna i 80-talets hardcore blandat med en modern känsla bevisar bandet varför stan är Sveriges framsida även när det kommer till den här musikstilen. Soundet är klassiskt för genren och låtarna är välskrivna och utan undantag bangers allihop. Det är svårt att sitta still till hits som "Won't slow down" eller "For the people" bara för att nämna två. Men alla låtar bör orsaka moshpits på kommande spelningar. Och när avslutande "Next episode" klingar ut så är det just det man längtar efter. Nästa kapitel i Modern Guilts historia.  /Magnus Tannergren

I juni så skrev jag i min recension av samlingsplattan ”Greetings from Sweden vol 2” att  PX-30 är ett band jag ska hålla ögonen på framöver. Vilket jag försökt att göra. En fullängdare har funnits tillgänglig på streaming sedan ungefär samma tid som samlingen släpptes. Men tack vare det finfina skivbolaget ADULT CRASH så finns den numera också på underbar vinyl. De två spåren som PX-30 bidrog med på ”Greetings from Sweden vol 2” skvallrar rätt bra om vad man kan vänta sig på denna fullängdare. Kompromisslös aggressiv hardcore med väldigt politiska texter. Allt framfört av musiker i högform och en desperat och snorförbannad sångare. Låttitlar som ”Omgiven av idioter” och ”Pappa betalar” eller textrader som:  ”Härskat och söndrat i över 13 år. Vill slopa konceptet offentlig sjukvård. Irene Svedonius kan suga mitt arsel. Hon följer sin dröm och drömmen är varsel” talar sitt tydliga språk. Lyriken är som ni förstår ren och skär punkpoesi.  Jag kan bara konstatera att PX...

Ni som följer Heavy Underground vet att skivbolaget Suicide Records ligger oss alla här på redaktionen varmt om hjärtat. Inte bara för att det ger ut fantastiska band utan också för att mannen bakom bolaget, Roger Andersson, driver Suicide Records med ett enormt stort och bultande hjärta. Allting görs med den största kärleken man kan hitta i branschen.  “In the loving memory of you” är nog kanske det finaste som Roger och Suicide Records har gjort. En samlingsskiva med band från bolagets stall som bidragit med unika låtar på en samlingsskiva som syftar till att öka medvetenheten om psykisk ohälsa och samla in pengar till organisationen Suicide Zero. Det finns naturligtvis djupt personliga orsaker till detta som nog Roger själv berättar bäst om men jag tror ni kan ana vad det handlar om.  En samlingsskiva kan ofta bli lite splittrad. Särskilt om det är olika genres inblandade. På den här samlingen får man hela Suicide Records bredd och det betyder att du får allt från death me...

A Swarm Of The Suns skiva “Zenith” som kom 2010 är en platta som lever kvar i mig 14 år senare. Det var och är fortfarande en av de mäktigaste musikaliska upplevelser jag haft på skiva. Deras version av postrock var och är unik.  Nu kommer det fjärde studioalbumet och med två ytterligare skivor i bagaget sedan “Zenith” så har bandet gjort en resa genom musiken som fascinerar. “An Empire” är 70 minuter lång och musiken är fördelad på sex spår med de två 18-minuterkolosserna “The Pyre” och “Anthem” som pelare och som hålls ihop av övriga spår som snittar på 7-12 minuter. Det är långsam musik som kräver koncentration av lyssnaren. ‘ Man får känslan av att Jacob Berglund och Erik Nilsson som är genierna bakom det här bandet liksom söker vägar genom musiken och mejslar fram stämningar, melodier och ljudlandskap ur ett musikaliskt urberg. Resultatet är stora musikaliska skulpturer som reser sig mot himlen. Det är stundtals oändligt lågmält vackert och stundtals intensivt med decibel stor...

BAM!  En bombastisk inledning där ingen hänsyn tas till att lyssnaren ska få gungas in mjukt i skivan, det är precis så Nornas skapelse nummer två välkomnar oss in i dess värld. Dom långa, repetitiva partierna blir lite som en skön meditation och är faktiskt utmärkta att jobba till. Jag har testat. Debuten ”Star is way way is Eye” var en väldigt bra och välgjord skiva men jag måste säga att jag placerar det här släppet ännu ett par pinnhål upp på kvalitetsstegen.  Tomas kraftfulla, fint desperata röst är nu ännu bättre och allt från just sång till det instrumentala blandas till en skönt homogen skapelse. Spår nummer två; ”For Fear of Coming” har en fullkomligt medryckande gitarrslinga som  i sin enkelhet helt fångar in mig. Jag nämner sällan favoritlåtar på skivor men nu gör jag ett undantag. Den här schweizisk-svenska trion lämnade ingen oberörd efter sin debut 2022 som blev rättmätigt hyllad. Nu följer man upp med album nummer två som håller lika fina klass, lika mycket...

Slakthusområdet vid Globen ser nu för tiden ut som en sönderbombad stad. Stora grushögar omger de hus som fortfarande står kvar. Gentrifieringen pågår och en ny tunnelbanestation håller på att byggas. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det känns som att Stockholm är en ganska trasig stad.  Inne på Slaktkyrkan sätter jag och hustrun ute på den lilla innergården och tittar på folk i väntan på att kvällens begivenhet ska börja. Ensamma män i popfrisryer stirrar på sina telefoner där de säkert håller på att uppdatera sitt instagramkonto med content om var de befinner sig ikväll  åt de 2000 följare de skrapat ihop med åren. Eller så läser de bara på Aftonbladet. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det är en ständig parad av t-shirts med allehanda tryck på som anger musiksmak. Allt från Einstürzende Neubauten, någon obskyr norsk black metal-orkester till 90-talsrock syns. Jag ser minst tio blusar från olika år på Roadburn. Medelåldern är nog 40 år. Hälften av den tillströ...

  Det finns ju flera anledningar till att känna eufori när man ser denna splitsjua. Dels så står det ju Sickrecy på omslaget. De är ju tveklöst ett av världens bästa grindband idag. Dels så står det ju att Flyktsoda är ett av bolagen som släppt den också. En kvalitetslabel i sann DIY-anda utan undantag bara släpper bra musik. Så efter att konstaterat dessa två saker så ger vi oss på att lyssna på musiken. Sickrecys sida inleds med den nya låten ”De-evolution progress”. Det är en grinddänga som heter duga och som direkt visar att här har vi ett band som spelar i grindens högsta elitserie och att de hör hemma där. Blastbeatsen står som spön i backen och Adde Mitroulis arga stämma vrålar ut den samhällsmedvetna lyriken. Han har verkligen en stämma som är skapt för grind. Andra och avslutande spåret är en cover på Ernst and the Edsholm Rebels gamla punkdänga ”Religion”. Sickrecy gör den till sin egen men samtidigt med respekt. När a-sidan är slut så sitter man ju där och suktar efter m...

Magnus Tannergren här. Det är jag som gör Heavy Undergrounds podcast.  Idag så är det ganska exakt 10 år sedan jag la upp min första podcast. Då på Mixcloud och egentligen var det ett närradioprogram jag gjorde då som jag helt enkelt konverterade till podcast. 2014 var podcasts fortfarande lite nytt och coolt. Och lite vilda västern där allt var tillåtet och alla gjorde lite som man ville. Men ganska snabbt blev det mer mainstreamformat av det än ljudfanzine.  Tyvärr.   Egentligen hade jag tänkt klippa ihop ett avsnitt med en massa höjdpunkter från de här tio åren. Men när jag började titta på vad som skulle kunna vara med insåg jag ganska snabbt att det skulle bli väldigt mycket jobb. Jag har inte järnkoll, men en snabb överslagsräkning säger att det producerats en bra bit över 700 poddar under de här åren. Det är säkert över 1000 timmar material och runt 500 gjorda intervjuer med band och folk från undergroundscenen. Jag vet inte ens var jag har alla grejer sparade...

Vad hände under sommaren 1969? Jo, allt från att människan satte en man på månen och att Manson-morden hände till den enorma Woodstockfestivalen. En hel del alltså.Lika mycket händer passande nog på Hatchends debutskiva ”Summer of 69”. Det är med stor kraft, intensitet och en mycket snabb blandning av grind/hardcore/thrash som bandet slår sig in på arenan.Medlemmarna i bandet kommer musikaliskt sedan innan från en mängd olika kvalitetsorkestrar så brist på kunskap och proffsighet finns inte. Alla låtar har något eget extra samtidigt som dom passar riktigt bra ihop.Här har man kokat ner det allra bästa till en mustig 8-låtars debut som går extremt snabbt. Albumet spelades in på två dagar hos HoboRec/Ulf Blomberg. Ja ni fattar, snabba snubbar, snabb musik!Bandets slogan är passande nog: “If it’s too fast, you’re too damn slow.” Hatchend kommer att begå gigdebut under makalöst perfektionsbokade Malmö Massacre i slutet av augusti. Är du där är jag avis på dig men med den framgång dom komme...

Second Suns fjärde fullängdare släpps på Majestic Mountain under hösten och Heavy Underground bjuder nu på premiären av ett första smakprov. Jakob Ljungberg berättar mer om låten: - När man i sitt dagliga liv ibland måste lämna sin trygga famn bestående av kompisar, rockmusik och gamla böcker så stöter man på dem - Verklighetens folk. Man slås av färglösheten och det kvävande vemodet i stora världen. Den här låten kom till under en period när jag jobbade med tråkiga idioter och lyssnade väldigt mycket på W.A.S.P. Bandet spelar på Hängmattan i Göteborg på lördag (24:e augusti).

Uppföljaren till februarisläppet med samma namn är på många sätt en logisk fortsättning. I min recension av del 1 så konstaterade jag att det var jazzrock som inte var svår att ta till sig och som kunde vara inkörsport till ett tyngre jazzmissbruk. Detsamma kan sägas om del 2 med den lilla justeringen att det här är en fortsättningskurs då. Det är lite komplexare men samtidigt så finns det ett genomgående sväng som inte var lika framträdande på föregående släpp. Spelar man skivorna efter varandra bjuds man på en fantastisk tripp genom musiken. På “För samtida djur 2” så blir det ännu mer hypnotiskt i  och med just det där groovet. Det är musik som sveper in dig i melodier och atmosfär. Man kan sitta ner och bara låta sig sjunka ner i allt det fina som hörs här. Men skivan funka lika väl för slölyssning och då menar jag det som en positiv sak. Det är musik du vill ha i ditt närmaste luftrum på ett eller annat sätt för att den gör dig glad inombords.  Kungens Män har aldrig vari...

Polly Jean Harvey var redan lite av en superstjärna i indierockkretsar när hon släppte sitt definitiva genombrottsalbum 1995. Med skivorna “Dry” och “Rid of me” hade hon gjort sig ett namn med sin råa och nakna rock som till stor del kretsade kring elgitarr och Harveys unika röst.  Själv såg jag de videos som gjorts till “Man-size” och “50ft Queenie” på MTV’s 120 minutes och Alternative Nation och fängslades nog inte bara av musiken utan av hela hennes uppenbarelse som har all typisk estetik från ett alternativt 90-tal. När hon uppenbarar sig i videon till “Down by the water” i februari 1995 bär hon en röd sammetsklänning och dansar förförisk samtidigt som hon sjunger om vad som hänt nere vid vattnet. Jag tror ingen som hört den låten och lyssnat på texten är oberörd. Och det lät inte som det gjort tidigare. “To bring you my love” är hennes egentliga debut som soloartist i eget namn då de två tidigare gjorts som trio och på många sätt är det en bluesplatta. Många av låtarna bygger ...

American Standard är namnet på en tillverkare av toalettstolar. Och i sådana har Uniforms sångare Michael Berdan stirrat ner i många gånger då han hängt över dem och spytt. Och det är det som den här skivan handlar: bulimi. Något Berdan lidit av i många år men aldrig pratat om. Förrän nu.  “My throat is raw, muscles sore...” är textraden som inleder hela skivan och det här är en skiva som gör väldigt ont att lyssna på. Det är en djupdykning i känslor kring något av det mest stigmatiserade och skambelagda ämnena som finns. Kanske är det därför som den här skivan känns så viktig att lyssna på även fast det känns obehagligt. Det är en oförlåtande platta både ämnesmässigt men även i själva musiken. Har man lyssnat på Uniform förut vet man att hur kalla och karga ljudlandskapet som blandar industriellt mangel med noise och lite hardcore låter. På de fyra spår som “American standard” består av känns soundet extremt väl anpassat. Som sagt, det är både lite obehagligt och svårsmält samtidi...

Idag är jag slut som artist, men det får vara värt efter tre magiska - och väldigt intensiva dagar.  För det första är jag medveten om att jag skriver både rörigt, och lite fladdrigt - men det är ju exakt det som min upplevelse är av festivalen.  För det andra vill jag tacka alla ni som följt och tagit del av mina röriga äventyr på Way Out West det här året, och även såklart tacka Way Out West för möjligheten att vara en liten del av det fina som skapas i Slottsskogen varje år. Hoppas det fortsätter även nästa år.  Så ja, nog för mig den här gången. Hoppas vi ses i vimlet någonstans.  //Emil  …….. Nu om lördagens upplevelser.  Jag vaknar tidigt och känner mig utvilad. Min flickvän fixar frukost medan jag skriver ihop gårdagens artikel (stora tack för det). Folk börjar höra av sig, och det här verkar bli dagen där alla har uppenbart olika agendor. Någon vill bjuda på brunch, någon vill ta en öl på stan, någon ska till området tidigt och någon sent. Jag bestä...