Polly Jean Harvey var redan lite av en superstjärna i indierockkretsar när hon släppte sitt definitiva genombrottsalbum 1995. Med skivorna “Dry” och “Rid of me” hade hon gjort sig ett namn med sin råa och nakna rock som till stor del kretsade kring elgitarr och Harveys unika röst.
Själv såg jag de videos som gjorts till “Man-size” och “50ft Queenie” på MTV’s 120 minutes och Alternative Nation och fängslades nog inte bara av musiken utan av hela hennes uppenbarelse som har all typisk estetik från ett alternativt 90-tal.
När hon uppenbarar sig i videon till “Down by the water” i februari 1995 bär hon en röd sammetsklänning och dansar förförisk samtidigt som hon sjunger om vad som hänt nere vid vattnet. Jag tror ingen som hört den låten och lyssnat på texten är oberörd. Och det lät inte som det gjort tidigare.
“To bring you my love” är hennes egentliga debut som soloartist i eget namn då de två tidigare gjorts som trio och på många sätt är det en bluesplatta. Många av låtarna bygger på bluesriff och PJ sjunger ofta i en sorts call-and-response vilket får skivan att kännas väldigt jordnära samtidigt som den tar ett ordentligt kliv åt sidan från det hon gjort tidigare. Men kanske är inte musiken det som skiljer den åt mest från de första skivorna.
Jag tycker att det är här som PJ Harvey blir just PJ Harvey så som vi nu ser på henne. Det blir mer teatraliskt och dramatiskt. Texterna blir mer poetiska och bildrika och hon blir inte lika lätt att tolka som tidigare. Det vi ser är att ett konstnärskap föds fram som med åren ska bli allt mer komplext. Mycket av det vi sett hända fram till idag förebådas på den här skivan. Kanske är inledningsraderna på det inledande titelspåret, som förövrigt är en snygg nickning till en av hennes influenser Captain Beefheart, ett meddelande om just den här förändringen:
“I was born in the desert, I've been down for years, Jesus, come closer, I think my time is near, And I've traveled over dry earth and floods, Hell and high water to bring you my love”
Det är episkt och ödesmättat. Man undrar vilken sorts kärlek hon är här för att leverera. Musiken är en släpig blues med gitarr och orgel. Kontrasten till spår nummer två är bjärt. “Meet ze monsta” stampar igång på ett nästan mekaniskt nästan industriellt sätt men har har fortfarande den där blueskänslan. Ljudbilden fylls ut av en lätt distad basgitarr. På “Working for the man” viskar hon fram texten över en enkel trumma och bas som slingrar sig fram. Återigen finns den där lågmälda hotfullheten där. En känsla av osäkerhet om vad vi egentligen hör här.
I “C’mon Billy” återkommer temat om barn som vi kunde höra i titelspåret. Efter den lågmälda “Telco” får vi en liten återgång till klassisk PJ Harvey med distade gitarrer och en ganska rak låtstruktur i “Long snake moan”. Texten handlar om åtrå och kärlek med ett religiöst bildspråk. Även här handlar det om att drunkna vilket leder oss in på “Down by the water”. Efter att ha sjungit om både en förmodad graviditet och en passionerad kärleksaffär i tidigare låtar så blir texten hon sjunger om hur hur en dotter sänkts ner i vattnet under en bro direkt obehaglig att lyssna på.
Moderskapet och det förmodade objektet för hennes kärlek återkommer sedan i just “I think I’m a mother” och “Send his love to me” vilket bara förstärker skivans ämnesmässiga koncept. PJ beklagar sig och ber till både Gud och Jesus även fast det är välkänt att hon inte är religiös. Men som poetiskt språk fungerar det utmärkt. Och i avslutande “The dancer” kommer så någon sorts frälsning. Om det är i form av en fysisk person, Gud eller kanske Djävulen är oklart. Men någon sorts frid verkar även infinna sig.
“Is he near? is he far? Bring peace to my black and empty heart”
“To bring you my love” är en storslagen skiva på många sätt. Den har höga ambitioner, den tar stora konstnärliga steg och den förändrar uppfattningen om vem PJ Harvey vill vara som konstnär. Den enkla rocken är borta och musiken har blivit någonting annat än det varit. Få artister lyckas transformera sig på det sättet som hon gjorde 1995. Nu 29 år senare kan vi konstatera att hon fortsatt den här resan på nästan varje skiva hon släppt. Och när jag såg henne spela live i år blandade hon alla sina uttryckssätt på scen i vad som nästan kändes som en teaterföreställning som omfattade alla hennes åldrar. PJ Harvey var 25 år när hon släppte “To bring you my love” och i år fyller hon 55. Musiken hon har skapat är tidlös.
/Magnus Tannergren