Heavy Underground

Sen den 12 januari har jag släppt minst ett avsnitt i veckan utan uppehåll. Totalt 52 avsnitt blev det. Det ni! Jag tror att det varit räddningen för mig under det här året att få prata med så många positiva, kreativa och underbara människor. Musik och kultur räddar oss i en galen värld. Tack till följande människor och band (har jag glömt någon, sorry!) gjorde Heavy Underground möjligt 2022: Tomas Liljedal (Norna, Breach), Blodet (Hilda & Dennis), Emilia Henriksson, Berget Bergman (Man. Machine. Industry), Snake, Misery Loves Co (Patrik Wirén),Fredrik Larzon (Millencolin), Anders Jacobson (Nasum), Cities Of Mars, Orochen, Sekunderna, Oh Hiroshima, Goatriders, Mattias Indy Pettersson (Massgrav, Kungens Män), Industrial Puke (Jens & Linus), Slôdder Noll Tolerans, Punk-Johan, Bonnie (Asta Kask)  Ulke (Strebers/Dia Psalma), bäste Per Granberg & Charta 77/Köttgrottorna, Coca Carola, Blodskam, Burst, Sweet Teeth, Manifestgalan, Johan och Flyktsoda, The Awesome Machine, Sick...

Om jag ska vara riktigt ärlig, vilket man ska vara i en recension, så gick jag in med en rätt sval entusiasm i första genomlyssningen av  Dead Earths ”Et Disperdam Illud”. Hur hett och nytänkande kan ännu ett enmansprojekt vara?  Tydligen hur hett som helst!  Genom skivan tas vi med på ett mörkt och mysigt kalas med det mesta jag vill ha för att något ska kännas spännande och intressant gällande black metal.  I den allra bästa låten ”Doom, Cerulean” finns sköna riff och mäktiga trummor som jag går igång ordentligt på.   Det spåret kommer garanterat dyka upp på någon digital ”mest lyssnat”-lista för mig. Det är egentligen tråkigt att fundera över vad skaparen av skivan får sina influenser ifrån men jag kan inte låta bli.  Jag hör både en mer nyskapande black metal men också melodiska delar som bryter av på ett snyggt sätt. ”Speaking Silence” har i inledningen en underbart förlösande och närmast panikartad skriksång som är vacker på ett så mörkt sätt....

Det finns bara ett Cult Of Luna. Allt de släpper är alltid lite intressantare än allting annat och “The long road north” är inget undantag. Det är en episk och storslagen skiva samtidigt som om musiken känns väldigt nära. Titeln skvallrar om vad det handlar om. Att komma hem, om landskapen i norr, om vintermörker, norrsken och annat som känns väldigt personligt men också högst allmänmänskligt. Allt till musiken som bara Cult Of Luna kan göra. Man har för länge sedan passerat allt vad post metal, post hardcore eller andra försökt till definition. Det låter bara Cult Of Luna helt enkelt. Ett musikaliskt koncept som förfinats i över 20 år snart och nu är någonting fullständigt unikt. The Long Road North by Cult of Luna

Ibland händer det att ett debutalbum träffar precis rätt och hittar den där perfekta tonen som gör att musik kan vara så fantastisk. Orochen blandar gotisk americana med mörk indierock och något mer som jag har svårt att sätta fingret på. Men musiken och texterna kryper under huden på mig när ämnen som arters utdöende, ensamhet och våndan av existensen avhandlas. Det är en sjukt mäktig platta som Orochen har presterat med ett budskap som förtjänar hela allas vår uppmärksamhet. Anthroposcenic by Orochen

Band som inte står still och som ständigt ifrågasätter sitt eget musikaliska uttryck är alltid mer spännande än alla andra. Invsn har gått från någon sorts postpunkig rock till något helt annat i och med “Let the night love you”. Gitarrerna har fått stå tillbaka för pumpande elektronik, det låter kargt 80-tal med hardcoreattityd fast utan att låta ett dug hardcore. En spännande resa har gjorts och jag kan knappt vänta på att få se var bandet tar vägen härnäst. Let The Night Love You by INVSN

Riffet i öppningsspåret “The truther” slår monotont som en klocka bruten ur granit. Tomas Liljedahls stämma skär genom ljudväggen och jag är beredd att omdefiniera vad sludge metal är. Om nu genre är viktigt. Det här är primal rockmusik som lever på sin egen brutalitet och knyter ihop Luleå med kontinenten. Musiken är skapad under den klaustrofobiska pandemin och kanske är det ekot av den känslan vi alla nog kände då som gör Norna så angeläget. Star is way way is eye by Norna

När ett kollektiv går samman över geografiska och musikaliska gränser med en gemensam vision om att skapa en storslaget progressiv rockskiva kan det ju gå hur som helst. Men Venus Principle, till stor del består av avhoppare från Crippled Black Phoenix, ror det här vansinnesprojektet i hamn och resultatet är magiskt. Det är så pass storslaget att inte ens inre turbulens tar ifrån den här skivan en enda del av dess briljans. Stand In Your Light (Deluxe Edition) by Venus Principle

Det man inte lyckas med på debuten fixar man på uppföljaren. Där “Vallmo” kändes splittrad och ofärdig är “Atlas” dess raka motsats. Doomriffen ekar tungt av folkmusik och tar spjärn mot Lea Alazams sång som här är hänförande. Det finns ögonblick på “Atlas” som framkallar gåshud och fukt i ögonvrån samtidigt som det är väldigt bra rockmusik. Atlas by Besvärjelsen

  Årets comback står nog Uppsalas Big Fish för. På 90-talet ägnade de sig åt någon sorts industriell trallpunk men 2022 rör sig bandet snarare mot det finstämda och lågmälda man kan hitta hos Tom Waits och Nick Cave. Men samtidigt låter det fortfarande Big Fish. Kanske beror det på David Gises texter som effektivt reflekterar all den livserfarenhet man samlar på sig under 25 år som gått sedan senast. En mycket välkommen återkomst.

Minns ni när grindcore var som bäst runt 1991-1992? Det gör Sickrecy som effektivt tar all kraft från Napalm Death och Carcass och manglar ut en platta som har alla de rätta beståndsdelarna: stenhårda blastbeats, growl i Barneyklass och en punkig attityd som riktar sina skarpa spetsar mot samtidens politiska jävlighet. Musik att starta upplopp till helt enkelt. Salvation Through Tyranny by Sickrecy

Efter 19 års total tystnad på skiva återvänder plötsligt Fireside med åtta låtar som får tiden att stanna. Eller plötsligt kanske det inte hände om man ska tro de inblandade men det tog hur som helst sin tid att får till “Bin juice”. Men vilken skiva det blev. På något märkligt sätt lyckas bandet få in allting som var bra med Fireside på en skiva med tyngdpunkten på de tidiga plattorna. Ett återvändande till rötterna som jag tror kommer att ta bandet in i framtiden. Bin Juice NO DIGITAL RELEASE by Fireside

Ibland längtar man efter grindcore, d-takt och crust. Då är Industrial Puke lösningen och den fix du behöver. På denna ovanligt charmiga ep så får du allt detta och lite till levererat på ett osedvanligt elegant sätt. Det låter krispigt och rakt på sak. Allt onödigt är bortskuret och du får bara det som du absolut behöver. En välbehövlig tydlighet som jag önskar att fler kunde åstadkomma. Where Life Crisis Starts by Industrial Puke

Ibland tror jag att skivbolag sätter etiketter på band de släpper mest på skoj. I pressmaterialet presenteras Shaam Larein som ett “Goth-tinged Doom Rock band”. Vad betyder ens det? Egentligen? Tyvärr färgar det lyssningen en aning för mig som recensent för jag sätter mig ner och försöker hitta både goth och doom i “Sticka kniven i världen” men har svårt att höra det.  Istället hör jag mörk rockmusik som har hjärtat synligt för alla. Shaam Larein sällar sig till skaran musiker som använder delar av flera genrer för att skapa skör poetisk musik. Det ekar både Chelsea Wolfe och Emma Ruth Rundle samtidigt som både Black Sabbath och mörk psykedelia från det sena 60-talet smyger omkring i bakgrunden.  För mig som gillar det pretentiösa och inte ser det som någonting negativt så har den här skivan kvaliteter som sträcker sig långt bortom stela genrebeteckningar. Shaam Larein visar istället hur vacker rockmusik kan vara om man bara har tillräckligt stora ambitioner även om uttrycken ...

  Välkalibrerad hardcore av bästa sort är vad vi bjuds på under de knappa 20 minuter som Manic Ride levererar tio låtar på. Det är svårt att inte gilla det raka tilltal som bandet har och deras lätt Wolfbrigadeinspirerade hc är väldigt sympatisk. Rakt mangel blandas med snygga melodier eller bara tjutande gitarrer. Här finns medryckande hits som “Out of nowhere” och låtar som är av mer knytnävskaraktär som “”The pressure” eller “Down in flames”. Ibland kan sådan här hardcore bli lite enahanda men Manic Ride har lyckats variera sitt grundkoncept på ett snyggt sätt som gör att det aldrig blir monotont. //Magnus Tannergren MANIC RIDE - A New Low LP QHC005 by MANIC RIDE

Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Lyssnar du på black metal så har både du och jag blivit serverade mycket bra kvalitet inom den genren från Uppsala genom åren. Nazghor från just nämnda stad ger oss nu deras sjunde album ”Seventh Secular Crusade” via skivbolaget The Wild Hunt. Jag har alltid sneglat mot bandet och tyckt att dom gjort bra ifrån sig. I och med det sjunde albumsläppet har dom fått mig mer intresserad än att jag bara sneglar. Nazghor har helt klart tagit ett par kliv upp i bm-trappan. Albumet har några riktigt mäktiga låtar så som ”Fulminating Fire” och ”Sons of Shadow”. Helheten överlag blir väl godkänt. Den råhet som möter det melodiska skapar en njutningsfull lyssning gång på gång. Enda utstickande är avslutande låten med samma namn som albumet. Jag hade önskat en fläskigare avrundning.  Det är helt uppenbart att man lagt ner mer blod och svett på ”Seventh Secular Crusade” än tidigare album. Produktionen och kvaliteten är märkbart mer arbetad med snyggare ljud och ett rakare sound. Som lyssnare är j...

Rösta på Heavy Underground på Guldpodden.se. Podden är nominerad i kategorin "Årets musikpodd" och det skulle vara episkt om en liten DIY-podd om obskyr undergroundmusik kunde ta hem priset i år eller hur? En röst på Heavy Underground är en röst på den svenska undergroundscenen! Rösta här!

En ny våg indiebröt, fullsmackad med nittiotalsreferenser. Jag tycker om hur saker och ting går i cykler. Ett fenomen uppstår, försvinner sedan bort i några årtionden och kommer till sist tillbaka med full kraft. Vinylskivan är såklart ett sådant exempel, och ett annat är 90-talsrocken. Och det var 90-talsrock som gjorde att mitt hjärta började, och sedan aldrig har slutat slå för musik. Det kanske är orättvist att kalla det Omni of Halos gör för 90-talsrock, eller ens indiebröt - men där någonstans landar jag efter att ha lyssnat igenom deras självbetitlade debutplatta ett antal gånger. Alldeles oavsett genre är det här väldigt bra. Från start till mål. Med, en för mig, ny take på den musik som väckte musikintresset till liv på Café Rio i Åmål för sisådär 20 år sedan.  Debutplattan blir som en fortsättning på deras EP Care Free som släpptes tidigare i år då samtliga låtar från EP´n också ligger med på skivan - vilket både skapar förväntningar och önskemål från min sida. Jag gillad...

  Doomed And Gloomed lägger ut uttömmande spellistor med skivsläpp varje vecka. En oumbärlig hjälp för dig som snabbt vill få en överblick av vad som har släppts. Följ Doomed And Gloomed på Facebook, Instagram och naturligtvis Spotify .  Här är spellistan för vecka 45:

Man kan väl konstatera att den svenska scenen för mangel mår utmärkt. Vilket den här splitten med svenska Bleachdrinker och Seattlebaserade kollegorna Nurser är ett bevis på. Bleachdrinker har ett par släpp i bagaget sedan tidigare där de bevisat hur en power violence-sten ska dras. Det är korta kärnfulla ljudattacker av hög kvalitet som levererats och den här splitten är inget undantag. Fem spår manglas fram på ungefär lika många minuter. Grindcoreriffandet sitter som en smäck och blastbeatsen lämnar inget utrymme för andhämtning. Precis som det ska vara.  Jag imponeras som sagt över den svenska extremscenen just nu. Det finns många bra band där ute och Bleachdrinker är definitivt ett av de allra bästa.  Split by Bleachdrinker

Omslaget till Stockholmsdödsarna Encryptments bejakar människans kaos och behovet av att projicera inre rädslor i form av dömande blickar på omgivningen. Något som Dan Seagrave var mästare på men som aldrig går ur tiden. Jag tänker mycket på Obliterations ‘’Cenotaph Obscure’’ när jag lyssnar på denna. Det jobbas mer med atmosfär och stämning än regelrätt rens vilket var signifikativt för Stockholmsscenen på 80/90-talet. Samtidigt så finns punken alltid där och den är knepig när den behöver och utmanar genom hela lyssningen. Halvvägs in så anade jag kanske lite slentrian tills spår nummer 6 kom. Satan vilken pangare! Huvudriffet är kanon och bevisar att Encryptment kan detta med esoteriskt otyglat kaos. Det för tankarna mot Watains bättre stunder Produktionen träffar helt rätt och tjänar låtarna rättvisa men det finns även rum och luft. Det blir aldrig tamt när det blir mer klös i riffen heller. När hårdrock sjungs och skrivs på Svenska så ryggar jag tillbaka lite. Jag rynkar på näsan o...

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Ofta när jag lyssnar in mig på ny musik som jag sen får äran att recensera så städar jag.  Ett bra sätt att förgylla den sysslan.  Flera gånger under den första genomlyssningen av ”Memoriam” stannade jag helt upp i det jag gjorde för att få tid att njuta av vad jag hörde. Ett mycket bra betyg!  Faustus har redan bra släpp och låtar i ryggsäcken, så vad ger då kommande albumet oss? ”Memoriam” är snäppet ännu snyggare och tightare än det vi tidigare hört från Faustus.  Mer finess och riktigt bra uppvisning av det instrumentala från alla samt en otroligt bra och kraftfull sång. Låtarna ”Sleep” och ”Anhedonia” blev snabbt självklara favoriter för mig.  Tungt, snabbt och svängigt.  Många drar nog direkt paralleller till Meshuggah när man hör Faustus.  Jag erkänner, det gjorde jag absolut också första gången jag hörde dom, men jag tycker att vi har snackat klart om just den liknelsen nu. Faustus är så mycket mer än ett band som låter som andra band!  Gi...

Fornnordisk mytologi, svensk folktro och vildvittor. Ur dessa tre element formades Vittra som den 11 november ger oss den senaste skapelsen ”Blasphemy Blues”. Vi lyssnare bjuds på en skön resa mellan melodiska riff, grymt bra sång och en intressant mix av olika metal-genres men den uppmärksamme hör även influenser från folkmusik.  Med tanke på att bandets grundare David Döragrip och Johan Murmester kommer från rätt så olika musikbakgrund, så har Vittra ändå ett sammanhängande men brett sound vilket gör att lyssnandet inte blir långtråkigt. Tvärt om!  Det ska väl erkännas att undertecknad inte styr mot det melodiska vid eget val, men jag är kanske omvänd?  ”Blasphemy Blues” innehåller nio spår och låten ”Satmara” lockar tillbaka mig flera gånger. Låtnamnet tilltalar mig precis lika mycket som själva musiken. Låten ”Lykantropi” är otroligt svår att värja sig för och den kommer jag återkomma till många gånger även efter dom här genomlyssningarna. Det enda förvånande är sista...

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

 

4 november så släpper Uurn från Malmö EP:n ‘’STRAPPED IN, READY TO GO’’. Musiken beskrivs bäst som sludge och är en skola i ångestladdad höstmelankoli. Är du bevandrad inom sludge och annan tung musik så håller detta absolut en hög nivå. Väggen av gitarrer är maffig och gör sig särskild gällande med den genresymptomatiska rundgången. Produktionen är krispig och tydlig utan att det blir alldeles för P3-åtkomligt och urvattnat. Trots att det rör sig om rätt så typisk sludge så finns det tillräckligt mycket bredd av uttryck för att jag inte ska bli uttråkad. Nedstämda Sabbath-minnande riff kryddas med en sårbar sångröst som fördelaktigt är längre ner i mixen. Fortsätt så Uurn! Bästa spår: No one needs to know /Anton Bryvall  

Ögir 24 augusti 2022 Jag har undvikit att åka förbi Ögir i Köping sedan branden den där ödesdigra måndagen den 12 september. Dagen innan hade jag åkt förbi Köping med tåg efter att ha intervjuat Bonni från Asta Kask och Ulke från Strebers/Dia Psalma i Göteborg. Jag tittade ut genom tågfönstret när vi stannade vid Köpings station och tänkte på den där kvällen jag livesände Charta 77:s release av "Ödesboxen" bara någon vecka tidigare. Jag tänkte på spelningarna jag sett där med både Charta 77 och Asta Kask. Sen rullade tåget vidare. Ögir oktober 2022 Dagen efter stod det klart att Sverige fått en högernationalistiskt regering och vid 8-tiden på morgonen kom den första nyhetsflashen om att en kulturbyggnad i Köping stod i brand. Det var Ögir som brann.  Det var milt sagt en riktigt jävla skitmåndag.  Ögir var inte bara ett ställe för kultur i Köping. Det var också hem för Per Granbergs livsverk Charta 77 och Birdnest Records. Här hade han samlat allting. Alla skivor, alla inspe...

Tung, tyngre, tyngst. Nya förmågorna Steel Freight tar inga fångar på sin första demo som nu släppts lös i världen. Med en rent dödlig kombination av hardcoremangel, dödsrens och nedsvärtad sludge så tror jag att Steel Freight mutat in ett stycke av undergroundscenen som länge saknat en rättmätig herre.  För här snackar vi alfahannemosh av rang. Från första spåret "Crawling" till det sista spåret "Boltcutter" bjuds vi på fyra låtar som alla visar upp ett brett spektrum av hur man musikaliskt kan krossa allt i sin väg. Jag gillar dynamiken man åstadkommer när snabbt rens växlas med långsamt tuggande taggtrådsgitarrer. Och ljudbilden är välkomponerad med en lagom dos skitighet över det blytunga soundet överlag. En imponerande debut.  /Magnus Tannergren  DEMO 2022 by STEEL FREIGHT

  Förra årets "Gör om, gör fel" var en av de intressantaste grindcorereleaserna inte bara 2021 utan på mycket länge. En våldsam upplevelse där musiken bjöd på ett magiskt mangel och kryddat med vassa texter på svenska. En fullständigt orädd skiva som lekte med uttryck och renodlad klassisk grindcore till något modernt och spännande.  Nu släpper Järnbörd en split-EP med fem spår som stakar ut vägen in i framtiden för bandet. Anslaget känns igen men det manglas kanske lite hårdare än på föregångaren. Som en nödvändig nollställning och ansats inför det som komma skall. Men samtidigt finns de där elementen som gör Järnbörd till Järnbörd kvar och det egna uttrycket är intakt. Och bandet är fortsatt något av det intressantaste vi har i genren,  /Magnus Tannergren Järnbörd X Cäbränegrä Split by Järnbörd

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)