"The punk is fucking dead"
Enligt mer eller mindre trovärdiga internetkällor myntade Vivienne Westwood det så återciterade uttrycket någon gång på 70-talet som en signal på att punken höll på att falla offer för kommersialismen. Hon hade såklart rätt då, och är säkert glad nu när det kan slås fast att punken är mer vital och levande än på väldigt länge. I Sverige varje fall.
Och vem hade trott att punken skulle explodera och växa sig så stark i just Sverige 2023? Men det är å andra sidan kanske inte så konstigt. Konstnärliga uttryck brukar ju vara en motreaktion mot samhället. Och när det idag blåser både bruna och högerpopulistiska vindar, inte minst i Sverige, blir ju punken en naturlig och viktig motreaktion för att på något sätt balansera vågen. Och det ger mig någon form av ljus och förhoppning för framtiden. Tack alla punkare. Ni behövs.
Men nu handlar ju den här texten egentligen inte om mina tankar kring politik och punkscenen i allmänhet, utan ska vara en recension av Kulturkriget från Ett Dödens Maskineri. Utmaningen är bara att jag inte riktigt vet var jag ska börja, och jag brukar inte vara en person som prokrastinerar saker – men den är texten har jag skjutit framför mig långt mer än en månad. Men jag börjar med det enklaste.
Kulturkriget består av 12 låtar, klockar in på 38 minuter och genren är punk. Men det är såklart mer än så. Det är liksom stenhårt, tralligt och melodiöst på en och samma gång. Vi går från ”chuggig” urkraft till snärtigt d-takt. Crust möter pop och metal möter punk. Det är växelsång som gör att man hela tiden lyssnar och blir nyfiken. Skivan liksom byter skinn och hud mellan varje låt, och detta ger en dynamik som är väldigt spännande utan att man någonsin tappar bort sig själv. Fem toasters.
Och sedan har vi texterna. Om jag kunde dela ut svart bälte i punktext hade jag dubbat Daniel Garpebring till punktexts-sensei omgående. För här sitter liksom hela nerven. Skivan ordsätter världen på ett nästan naket och avklätt sätt. Man hör och förstår både oro, panik, ångest och hopp. Och jag internaliserar och tror på allt som skriks.
Ja. Jag hade kunnat fortsätta hylla den här skivan ord efter ord. Men jag tror inte det behövs. Den är skivan är större än mina ord. Den har ordsatt sig själv och tar en given första plats på årsbästalistan 2023.