Exempelvis det faktum att inte ”Döda
Havet” är ett betydligt större band än vad de faktiskt är. Deras första självbetitlade
platta släpptes 2016 på Open Mind Records. Det är ett stycke urstark debutplatta och
en strålande uppvisning i själfull hård rock med såväl hjärna som hjärta. Ömsom
tungt och ömsom vackert. Precis som livet självt.
Redan efter den så borde snacket
gått ”att nu fan är det nåt stort på gång”.
Om debuten var bra så är ju uppföljaren ”Tid och Rum” ett rent stycke magi fäst på
vinyl. Släppt i slutet av augusti år 2020 på Gaphals. Om debuten var urstark och
imponerande så har här alla små detaljer finslipats till perfektion och resultatet är
makalöst bra. Finns inte ett svagt spår så långt ögat når. Staffan Winroth visar att han
inte bara kan lira svintung rock i Besvärjelsen utan att han är en minst lika bra
frontman och sångare i ”Döda Havet”.
Topparna är många men de två första spåren
”Atlantis Mitt” och ”Arcana” är verkligen gåshudsframkallande bra.
Finns det någon rättvisa så kommer ”Döda Havet” att någon dag få den
uppmärksamhet de förtjänar. I vänta på dess så kommer i alla fall jag att regelbundet
spisa de två plattorna som de hittills släppt medans jag otåligt väntar på nästa.
/Anders Bergström