Heavy Underground

Svart Katt kommer från Stockholm och spelar rockig vemodspunk. De har två fullängdare och några singlar i bagaget sedan tidigare. Jag har redan en soft spot i mitt hjärta för Svart Katt och kan bara inte låta bli att bara älska den här typen av punk. Att slå på en platta av Svart Katt har i princip samma effekt på mig som att minnas tillbaka på sin ungdom. Då man skulle erövra världen och det fanns absolut inga gränser eller hinder. Varje kärlek var på riktigt och för evigt och likaså var hjärtat krossat och skulle aldrig någonsin läka när det var över. Det finns någonting genuint fint i allt detta och det är de känslorna jag får av Svart Katt. De har med ”Tills ingen längre minns” utvecklats precis sådär lagom mycket sedan den förra självbetitlade plattan. Svårt att inte smälta när man hör rader som ”Ha dig här, få va helt nära få va kär, det räcker så, med oss två” i ”Du och jag” som är en av mina favoritspår på plattan. Det bara har precis den där tonen som träffar exakt där det ska...

 Foto: Magnus Tannergren 

  Jag har alltid gillat Sekunderna från Umeå. De har alltid levererat medryckande punkpop som alltid verkar ha haft lite för många volt i batteriet. För det har ofta gått undan i låtarna och leveransen har alltid varit energisk och skett i extremt hög takt. Samtidigt har texterna alltid haft en charmig melankoli och svårmod som är extremt lätt att identifiera sig med.  På “Hits” levereras ytterligare 11 Sekundernaklassiker på under halvtimmen. Tempot är aningen lägre men det har fortfarande samma intensiva anslag. Det är precis lika bra som det alltid har varit. Alla låtar har urstarka melodier och refränger som gör att det är svårt att värja sig. Många av låtarna sätter sig som tuggummi under en sko efter första lyssningen.  Det är bara att konstatera att Sekunderna vinner igen. Och inte bara på hög energi och kraft den här gången utan också på att man skrivit låtar som har smarta texter och ett gott självförtroende. Sekunderna vet exakt vad de håller på med.  /Magn...

  Automatism är ett begrepp med olika betydelser, men det handlar ofta om handlingar eller processer som utförs utan medveten kontroll eller intention. Inom konst och litteratur syftar det på skapande utan förnuftets eller moralens inblandning. Det var en teknik inom surrealismen där konstnärer strävade efter att frigöra sitt undermedvetna och skapa konst utan medveten kontroll. Det innebar att låta tankar och bilder flöda fritt och syftet var att komma åt det omedvetna och frigöra kreativitet. Automatism är också ett band där Hans Hjelm spelar elgitarr, synthesizer och slagverk. Gustav Nygren spelar elgitarr, akustisk gitarr, tenorsaxofon och slagverk. Mikael Tuominen spelar bas, synthesizer, elpiano, flygel och slagverk och Jonas Yrlid spelar trummor och slagverk. Musiken kan väl närmast beskrivas som någon sorts experimentell jazzrock med progressiva anslag och bandets diskografi sedan 2017 är omfattande och väldigt intressant att utforska. Så namnet är ju väl valt.  “Sörml...

  Detta är en splitsjua som delas av det Japanska råpunkarna Skizophrenia och käng och d-taktsdyrkarna Deletär från Frankrike. Så på papperet verkar det ju vara mangel utlovat.  Deletär har jag full koll på sedan tidigare. Deras debutsjua och båda deras självbetitlade fullängdare finns i min vinylhylla. Jo, det är sant, de är båda självbetitlade. Tur att det är olika omslag iallafall. Dock så vet verkligen Deletär hur d-takt, käng och hardcore ska spelas och det i den högre skolan. De två spåren på denna split tar direkt vid där den senaste fullängdaren slutade. Avslutande låten ”Funambule” lägger sig som bomull kring hjärtat. Det är ju mycket lovande inför framtiden vill jag påstå.  Skizophrenia hade jag ärligt talat väldigt dålig koll på innan denna splitsjua. Tydligen så är båda spåren nyinspelningar på låtar som tidigare funnits med på samlingsplattor. Dock så gillar jag vad jag hör och kommer att kolla in deras bakkatalog efter detta. Sången kanske tar ett par lyssni...

Bombardement kommer från Bordeaux i Frankrike och spelar d-takt. ”Dans la fournaise” är deras tredje fullängdare. I bagaget har de också en demo, en sjua och en rätt färsk liveplatta som släpptes i mars detta år. Denna platta från Bombardement är liksom den förra ”Le Futur Est Là” en helgjuten skapelse och tempot är för det mesta högt. Tjutande melodier och läckra slingrande solon. Allt medans d-takten ligger tungt hamrande i bakgrunden. Orianes arga stämma levererar furiöst texterna och är verkligen skapt för att leverera arg sång i ett punkband. Att välja ut någon favorit bland de åtta spåren är svårt men just nu ligger b-sidans första spår ”Solitude” mig lite extra varmt om hjärtat.  Dans la fournaise släpptes redan i mars men har på något sätt lyckats undgå mig fram tills nu. Tur att jag tagit förnuftet till fånga och korrigerat det misstaget för detta är verkligen en höjdare för alla älskare av hårdare punk.  /Anders Bergström

Vill du ha din råpunk i samma stil som Shitlickers, Anti-Cimex eller Tatuerade Snutkukar så är Nagasaki precis det du söker. En stadig fix av totalt oförlåtande mangel som hellre satsar på skitiga snabba riff, sång helt utan finess ett allmänt ganska oborstat sound. Och det är menat i den mest positiva meningen.  Och titlarna på låtarna säger väl det mesta vad det här handlar om. “Född att dö i rännstenen”, “Bombad av en stridsvagn” och “Värld av skit” är några av de sex spåren på den här ep:n som klockar in på 10 minuter och släpps på kassett. Ja ni fattar, det är är old school råpunk i alla bemärkelser. Och det är något vi alla ska vara glada för.  /Magnus Tannergren

  Spetälska kommer från Umeå och spelar nån slags postpunk med lite syntiga och kanske även en smula gothiska vibbar. Jag har väldigt svårt att beskriva Spetälskas sound då jag ärligt talat inte hört något som liknar dem tidigare. En lite referens som dyker upp i min skalle är Nerverna. Men de låter inte heller ett dugg som dem men jag får lite samma känsla i magen av de båda.  Jag hade förmånen att se Spetälska på årets Ostämma och föll rätt pladask för deras lite skeva och egna musik. Jag sprang rätt omgående efter spelningen till deras merchbord och köpte ”Dö som boskap”. Plattan består av åtta spår av rätt mörka och dyster postpunk. Alla tre medlemmarna delar på sången men gitarristen Wilke drar det tyngsta lasset. Texterna behandlar både politiska ämnen och vardagliga ämnen som exempelvis tågstrul och ensamhet. Allt är lite småkyligt men med en tydlig punkig vibb och känsla. Låten ”Anständighet & terror” har snurrat otaliga gånger hemma hos mig. Gillar den skarpt....

  Röd revolver kommer från Eksjö och spelar hardcorepunkig metallisk trall. En måhända märklig beskrivning men Röd revolver är arga och det märks både i texter och musik. Jag erkänner att jag inte brukar lyssna på den här typen av punk speciellt ofta men jag smälter efter de två inledande spåren ”Ät dom rika” och ”Socialhaveri”. Det är bitvis melodiskt och allsångsvänligt och ibland växlar det över och blir rätt hårt och gränsar till metall. Jag misstänker att det är just det som gör att jag gillar det. Jag tänker att här har nog Röd revolver kanske hittat en rätt egen stil. Texterna som jag verkligen gillar är nästan uteslutande politiska och det sparkar väldigt hårt högerut. Vem gillar liksom inte det?   Så här tycker jag att vi har en lite pärla som borde ha chans att tilltala rätt många. Vi har ju borde de som gillar hardcore och trall. Men även ni som gillar metall kan nog tänkas gilla denna platta. Ge ”Lögnfabriken” en chans tycker jag. Jag ångrar verkligen inte att...

  Epitetet ”supergrupp” är något som jag sällan eller aldrig talar om. Uttrycket känns lite cheesy. Det finns dock ett undantag där jag ändå måste använda mig av det. Grand Cadaver kan inte göra fel eller släppa något som är halvdant. Nej, allt som ges ut till allmänheten är doppat i guld. Kryssar man i alla rutor där låtarna är som gjutna i perfektion och alla medlemmar bidrar med något extra på en annan nivå både i Grand Cadaver så väl som i deras andra band, så måste jag faktiskt använda mig av just beskrivningen supergrupp. The Rot Beneath är en EP som gör mig både glad och ledsen. Glad just för att låtarna är så tunga, stiliga och dansvänliga som jag blivit bortskämd med från alla andra av bandets släpp. Ledsen för att det ”bara” är en EP och inte en fullängdare. Fyra låtar i här kalibern kittlar och ger mig begär efter mer!  Titelspåret bjuder på den där riktigt nerviga atmosfären med blytunga partier som är Cadavrets signum. Än en gång förbluffas jag över hur Stannes rö...

  "So, I've decided to take my work back underground. To stop it falling into the wrong hands ." Så börjar The Prodigys platta “Music for a jilted generation” från 1994. Och det illustrerar hur jag känner inför hösten med Heavy Underground.  Undergroundscenen är viktigare än någonsin i tider av kulturpolitik som slår sönder viktiga institutioner som studieförbund och offentligt stöd till scener och annat som byggt upp den svenska musikscenen i årtionden.  Undergroundscenen hotas också från andra håll. Musikscenen har blivit allt mer styrd av större skivbolag, marknadsföringsagenter och andra typer av mellanhänder med åren och det har spridit sig allt längre ner. Jag får mer mail från PR-folk idag än jag någonsin fått under mina 23 år i musikscenen.  Heavy Underground har aldrig handlat om det som är mainstream. Inte ens när vi har haft med band som Nestor som kommer från en liten replokal i Falköping eller recenserar Ghosts senaste platta med ett band som började som...

  Jag vaknar trött efter en natt fylld av katthärjningar. Den första tanken som slår mig är att jag hoppas att mitt skav från gårdagen har blivit bättre. Så verkar inte vara fallet. Min tjej vaknar. Vi dricker kaffe och pratar om livet. Hon ska åka iväg med en kompis några dagar och lämnar mig och katten hemma i lägenheten. Det nyförlovade paret hör av sig och bjuder in mig på brunch kl. 11.00. Jag tycker de är galna och säger att jag vägrar att komma innan tidigast kl. 13.00.  Min musikkompis skickar en ny version av en låt vi jobbat med ett tag, och jag slås av hans genialitet och tycker vi har hittat något väldigt spännande. Att låten dessutom görs tillsammans med min postrockskompis gör ingenting sämre. Nog om det. Jag promenerar till det nyförlovade paret och solen lyser. Hos dem har cirka 15 personer samlats. Vi pratar om en gemensam Åmålsbekant som är expert på att borra i kranier, och att världen snart kanske har botat dövhet (fett tycker jag). Någon bjuder på en jelly...

  Jag vaknar i räksställning (alla som känner mig vet att jag tycker det är havets sämsta och fulaste djur) och sätter mig för att gå igenom och skriva ihop gårdagens upplevelser. Vilken jäkla dag och kväll jag var med om alltså. Tack för den, Way Out West, och alla som var trevliga. Min tjej vaknar. Vi pratar om vad som var bäst igår. Jag säger Refused och Daniel Romano. Telefonen plingar och hästsportskompisen hör av sig för att undersöka om jag ska med på förhäng. Jag säger ja, för att sedan ångra mig p.g.a. tröttma, för att sedan ångra mig igen p.g.a. FOMO. Klockan slår 13.00 och jag lämnar lägenheten. Solen lyser och solglasögonen åker på. Ett barn ramlar på övergångsstället och jag vaknar till. Vi (hästsportaren och hans tjej) träffas på treans spårvagn för att åka till Kaptensgatan på förhänget. Träffar hästsportsparets kompisar. Vi pratar om festivalen, vad som varit bäst och vad man ser fram emot. Någon tar upp att jag och hästsportaren är väldigt lika. Utanför börjar regn...

Jag vill börja med att tacka sommaren 2025 för en jäkla kanonsommar. Tycker ändå att det är lite synd att du inte har sparat några dagars sol till just precis den här helgen. Det hade ju varit så mycket enklare då, men jag förstår. Du har jobbat hårt i sommar medan vi andra haft semester. Med väderleksprognosen i handen börjar jag fundera på hur jag, en blötfet man i sina sämsta år, ska överleva tre dagars festivalande. Men jag rycker upp mig och tänker i stället att detta är vad en festival handlar om: att övervinna väder, vind, 40 000 (ofta långsamma) människor och att balansera sitt eget livsbatteri för att orka hela vägen. Vi får se hur det går – och heja Resorb. Jag har bestämt förhäng med några av de törstigaste (och finaste) människorna jag känner. Hårdrocksmaffian, som bestämt uppsamling hos RockRoger och RockJenny med familj. Klockan slår 12.00 och jag lämnar hemmets trygga hamn för att mötas av en illavarslande regnskur. Mitt i regnet meddelar jag RockRoger att jag är på väg....

  Så då var den alltså här. En sprillans ny och underbar fullängdare från noisegalningarna i Sex Dwarf. Som jag väntat och längtat. Efter första genomlyssning så konstaterar jag att det fortfarande låter väldigt mycket Sex Dwarf fast kanske på ett lite mer moget sätt. Det är lika kompromisslöst som tidigare men det känns samtidigt lite rockigare och melodiösare. Klart är att det har en lite djupare produktion än tidigare alster med en liten smula mindre noise. Men aggressionen finns kvar i drivor. Lyriken behandlar dels samma ämnen som tidigare men nu finner vi även aktuella ämnen såsom rekrytering till gängkriminalitet i ”Fonusbarn” och anmälningsplikt för offentligt anställda i ”Angiveri”. Allt förmedlas givetvis till tonerna av samma kaosiga och noisiga råpunk som tidigare.  Att lyssna på Sex Dwarf är för mig som en underbar stund där man rensar hjärnan och sinnet från allt skit som händer i denna värld. Det är litegrann som att göra en omstart och under den tiden så inser ...

  I mitten av denna månad släpper de svenska noispunkarna Sex Dwarf en ny platta. Det senaste de släppte var EP´n ”Sensou Hantai” 2019 så det har varit ett tag sedan vi fick höra nu musik från detta fantastiska band. Jag tänkte i denna text göra en tillbakablick eller en retrospektiv om du vill kalla det så av Sex Dwarfs diskografi. Dels för att ge er en chans att upptäcka detta band och dels för att jag själv tycker att det är roligt att lyssna igenom deras tidigare i släpp innan jag sätter tänderna i deras kommande platta ”Påhittad Värld”. Vi börjar med deras demo från 2012 som helt enkelt heter ”Sex Dwarf”. Det är en rätt ruff skapelse och visst kan man höra vissa element och byggstenar som kommer att vara en del av soundet på kommande releaser. Men det är ju just en demo också så jag tycker vi lämnar den och går vidare till EP´n ”Full av aska” som för mig är första släppet där vi på riktigt kan höra Sex Dwarf och deras noisiga och kaosiga sound som jag kommit att gilla väldigt ...