Heavy Underground

  Tänker att rimligen så borde inte Exploatör behöva någon närmare presentation för de flesta. Men sedan så tänker jag att det finns ju faktiskt yngre punkare som ivrigt gräver i den hårda punkmyllan i jakt på nya juveler som bara väntar på att vaskas fram. En sådan glimrande juvel är ju faktiskt Exploatör. Man kan kortfattat säga att bandet består av luttrade punkrävar med ett cv som är lika tjock som Svea rikes lagbok. Det som dessa herrar inte vet om punk är helt enkelt inte värt att veta.  Att medlemmarna i Exploatörs hjärta tickar i d-takt håller jag för högst sannolikt. På denna deras fjärde fullängdare är det mesta sig likt. Har man fulländat receptet så vill man ju heller inte avvika för mycket från det. Medryckande riff, d-takt, hardcore i den äldre skolan skojar man liksom inte bort. Det är hårt men samtidigt ändå svängigt och det är ljuv musik för mina öron. Lägg där till Poffens karaktäristiska stämma. Hårda smockor utdelas både uppåt och högerut precis som bra p...

Den 30 maj släpptes The Haunteds tionde studioalbum ut till allmänheten för att berika våra öron. Samtidigt som jag känner igen riffen och det karaktäristiska soundet som är tydligt för bandet så hör jag även nya tag. Kombon av detta får mig att se Songs of Last Resort som ett kärleksbarn från dom tre första albumen i Haunteds diskografi (The Haunted, The Haunted made me do it, One Kill Wonder). Det är både en ynnest och med genuin glädje som jag skriver den här recensionen men andra sidan av myntet bjuder på ett eget krav av att skriva en riktigt bra samling ord eftersom bandet ligger mig ofantligt varmt om hjärtat. När jag aktningsfullt gör min första genomlyssning av skivan så kan jag snabbt konstatera att gubbarna kan än! Med besked. Än en gång övertygas jag om att Adrian Erlandsson måste vara en omänsklig skapelse så som han blastar och bankar på trummorna och att Marco Aros röst absolut inte på något sätt har försämrats under åren. Alla vocals är mäktiga och starka. Tvärtemot vad...

Jag minns 90-talet. Eller rättare sagt, jag minns delar av det. För det är länge sedan nu och tidens dimma har slukat många minnen. Kanske var det dimmigt redan när det hände. Och i ärlighetens namn så kanske jag har förträngt en del också.  Men en sak minns jag med tydlighet: Musiken med banden som ett litet skivbolag i Köping som hette Birdnest Records släppte. Jag minns hur det var att inse att det fanns band som sjöng om det man gick omkring och kände varje dag när man vaknade upp vare sig man hade ett jobb eller inte. För det varierade. 90-talet var på det sättet också. Jobben försvann. Man levde på A-kassa eller deltog i Arbetsförmedlingens projekt. Det var om sådant banden sjöng. Bland annat.  Jag minns bilturerna i baksätet med en back Norrlands Silver till Köping och Smedjan. Jag minns spelningarna med DLK, Sober, The Past, Finkel Rokkers, Strebers, Dia Psalma. Och Charta 77. Naturligtvis. Alltid Charta 77. Det var ju liksom hemmalaget. De lokala hjältarna, även om ma...

Den senaste tidningen från SCK har samma upplägg som tidigare - fokus på intressanta intervjuer och skivrecensioner. Denna gång läggs det även lite krut på att kolla av hur relevant det egentligen är med fysiska tidningar, exempelvis fanzines? För en själv personligen som är uppväxt med fenomenet så är givetvis svaret ja, men hur ser verkligheten ut?  Småjävlafötter intervjuas. Bandet gjorde stor succé på Örebro Punkfest och samlingsplattan från SKC kördes flitigt i bilen under flera veckors tid. Sedan dess kan jag inte påstå att jag funderat så mycket på bandet. En bra påminnelse om bandets existens alltså.  Bonni Pontén (Asta Kask) och Per Granberg (Charta 77/Birdnest Records) är två tungviktare för oss med intresse för svensk punk. Båda finns med i detta nummer och tillägnas flertalet sidor. Ordentliga och genomtänkta intervjuer skulle jag säga.  Den jag läste med störst nyfikenhet var dock den med herr Granberg. Mr Charta 77. Bandet som jag själv håller väldigt högt o...

Redan i inledande ”På bästfronten intet nytt” så sätter Massgrav tonen med raderna ”Hejsan alla lantisar, nu blir det åka av”. Det är snabbt som tusan och med humor och glimten i ögat. Hur kan man inte älska Massgrav.  Det finns inget annat band (som jag kan komma på) som låter som Massgrav. Svängig och rockig grind/punk med glimteniögat-texter som vid en andra inspektion också rymmer en hel del allvar. Detta recept har väl inte ändrats sådär jättemycket på ”Pizza Speziale” men man har väl skruvat till det en smula och filat till kanterna kan man säga. Undantaget är ”Ingen framtid” som är en vass, snabb låt med mer vanlig sång än vad man annars finner hos Massgrav. Jag gillar den och den smälter in bra på plattan.  I övrigt är det mesta sig likt och ingen än jag är gladare för det då jag verkligen gillar Massgrav. En ruggigt bra platta som är helt i klass med både ”Slowly we rock” och ”Stockholm rockers”. Införskaffas omedelbums från De:nihil. /Anders Bergström

Sommar och kommande ledighet kräver sin sommarläsning. Här kommer tre böcker som handlar om redaktionens favoritdecennium 90-talet. Lollapalooza, Richard Bienstock & Tom Beaujour Jag älskar så kallade oral storys där det inte finns någon löpande berättartext utan allting är citat från olika personer som väver ihop en historia från många olika perspektiv. Här får ni den ultimata redogörelsen för vad som hände under de år på 90-talet då turnén Lollapalooza drogr runt i USA. Mellan åren 1992 och 1997, och särskilt de första åren, var det här en oerhört viktig plattform för den alternativa rocken. Här fick band som Rage Against The Machine, Ministry, Soundgarden, Pearl Jam, Alice In Chains, L7, Beastie Boys och många andra band sina genombrott. I boken berättar nästan alla huvudpersoner och även birollsinnehavare helt ocensurerat om spelningarna, galenskapen backstage och om spelet bakom kulisserna. En intressant läsning som tillför mycket till det vi redan visste.  The grunge diar...

Någon gång ibland händer det att man stöter på en platta som direkt sätter sig och allt bara känns rätt och riktigt och man tänker att satan i gatan va bra detta är. Exakt så var det när jag hörde ”For progress…”  första gången. Ultimate Disaster kommer från Richmond Virginia och spelar d-takt i den äldre skolan. Det märks att det finns rutin bakom instrumenten och att de kan sitt hantverk. Produktionen är sådär lagomt rå och ruff. Skruvar du upp volymen ordentligt och sluter ögonen så känns det nästan som att bandet står där i ditt vardagsrum och spelar bara för dig.  Allt på ”For progress…” känns angeläget och livsviktigt. Alla låtar på plattan är en vital pusselbit till helheten och varje bit är lika nödvändig. När man lyssnar på skivan  så griper den verkligen tag i en och vägrar att släppa greppet. Från första låten ”T.F.O.W” till avslutande ”Hymn for a Burning world” är man fast. Ultimate Disaster har med denna platta skapat vad som garanterat kommer att vara en av ...

När Obstruktion återvänder på skiva så gör bandet det med en större dynamik och ett större omfång i sitt uttryck. Det är en säregen blanding av hardcore och döds med lite crossover, ja referenserna är många. Stenhårt är det hur som helst. Och det jag uppskattar mest på den här skivan är hur bandet vågar ligga kvar och nöta i ett riff eller ett groove när de hittar det istället för att hasta vidare. Det gör att dynamiken blir större än på föregångaren. Sen finns det detaljer i låtarna som fångar mitt intresse. Små saker som liksom sticks in i manglet. Korta gitarrgrejer, trumfills, tonartskiftningar, halvdolda melodier. Listan kan göras lång. Det är sådana grejer som skapar mervärde i musiken och Obstruktion sitter säkert på årsbästalistan med det här släppet som denna gång ombesörjs av Suicide Records. Och bara det är en kvalitetsstämpel som gör att ni också kommer att köpa den här skivan.  /Magnus Tannergren The End Takes Form by Obstruktion

  I augusti förra året så recenserade jag Sickrecys split med SlothPhantomMoth och i samband med den så gjorde jag en intervju med Sickrecy där de avslöjade sina planer på att ge ut deras ep ”First world anxiety” på splitsjuor. Nu är alltså den första av tre här.  A-sidan tillhör Sickrecy och där bjuds det som vanligt på högkvalitativ grind med tillhörande obligatoriska blastbeats. ”Man´s the leech” inleder med plattan i mattan. En höghastighetsdänga om mänsklighetens girighet. Avslutar Sickrecys sida gör ”Last in line” som innehåller både tunggung och blastbeats.  Sida b på denna splitsjua tillhör Distaste från Österike. Deras två spår är lite mer skoningslöst mangel utan så mycket krusiduller kan man säga. ”Vater” och ”Diarrhetorik” heter Distaste två spår och är du sugen på mangel så är dessa två spår vad doktorn kommer att ordinera.  En mangelsingel av yppersta klass är vad som vi har här. Jag har sagt det förut och kommer att säga det många gånger till. Sickrecy...

Man dyrkar ju riffet. Det är ju en sanning sedan Iommi skickade ut alla riffs moder på Black Sabbaths debutskiva. Kal-El öppnar sin nya skiva “Astral voyager vol. 1” med ett eko från Monolords debut “Empress rising” i låten som bär samma namn som skivan.  Jag tröttnade egentligen på den här typen av tung rock för flera år sedan. Men ibland så kommer det grejer som är oemotståndliga. Det här en sådan grej. Norrmännen levererar en skiva som prescis som föregångaren “Dark majesty” har en unik blandning av stoner och bara överjävligt tung hårdrock. Sångaren Ståle Rodvelts sång är också en anledning att gilla Kal-El. Det finns element av Ozzyi hans röst samtidigt som hans bredd är enorm. Omöjlig att inte älska.  Så på det hela taget så är det återigen ett obligatoriskt köp från Majestic Mountain Records och Blues Funeral Recordings som presenteras här. Det finns få absoluta sanningar men detta är en av dem:  riffet kommer att fortsätta att dyrkas.  /Magnus Tannergren As...

Musikern, konstnären och illustratören Mia Maria Johansson har vi tidigare hört i Snake. Och nu med sitt tredje soloalbum som är en imponerande samling låtar på både engelska och svenska. Musikaliskt pendlar det från 90-talsalternativ poprock till shoegaze där gitarrer river och sliter samtidigt som Mia Marias röst som alltid har ett angeläget nästan desperat tonläge passar in perfekt. Melodierna gör att låtarna sätter sig i medvetande snabbt och jag gick omkring on nynnande på både “Dagger dagger” och “Deny” redan efter första genomlyssningen.  Att blanda språk kan ju tyckas vara en vansklig väg att gå och kan ibland kännas splittrat. Men här spelar spelar inte språket så stor roll för dels behärskar hon både svenska och engelska alldeles utmärkt och dels så är sången en så stor del av helheten att det känns helt naturligt oavsett vad hon sjunger på för språk.  “Allt om natten” är en väldigt trevlig skiva som jag kommer att återkomma till många gånger framöver. /Magnus Tanner...

  Efter att Neurosis gick in i en förmodad evig dvala för några år sedan verkar Steve Von Till ha gått in i en mycket produktiv period. Det började 2020 med soloskivan “No wilderness deep enough” som var ett tydligt skifte i hur hans musik lät. Bort från americana och gitarrer och in med andra typer av instrument. Sedan släppte han poesisamlingen “Harvestman: 23 Untitled Poems and Collected Lyrics” som visade upp hur hans språk var en minst lika stor del av hans konstnärskap som musiken. Och förra året släppte hans psykedeliska alter ego Harvestman inte mindre än tre skivor under loppet av några månader. Lägg därtill en omfattande turné som soloartist under 2023. Så nu är det dags för nästa steg. “Alone in a world of wounds” tar vid där den förra soloskivan slutade på många sätt. Det är ett fortsatt utforskande av instrumentering och låtstrukturer. Texterna handlar till stor del om hur vi kapat banden till naturen och till varandra. En ganska vass civilisationskritik som är formule...

Det är lätt att bara fokusera på det Ministry som vi känner efter 1992. “Psalm 69” är naturligtvis en monumental milstolpe både för den alternativa musikscenen men också för bandet. Men innan dess hade Ministry en nästan 10 år lång karriär där den elektroniska musiken stod i centrum. Inte så konstigt kanske med tanke på att bandet kommer från Chicago som hade en nyskapande techno- och housescen. Det är rätt spännande att ta sig genom bandets tidiga skivor och höra den långsamma utvecklingen mot det allt hårdare uttrycket.  I centrum står naturligtvis huvudrollsinnehavaren Al Jourgensen. Han är lika känd för sitt kaotiska leverne som för musiken han skapat. Med det sagt ska vi inte glömma Paul Barker och Chris Connelly som också bidrog till det musikaliska. Men Al är den som alltid funnits där och alltid dragit uppmärksamheten till sig.  En ung Jourgensen Han beskriver sig själv som en hippie som provat alla droger som finns. Ett tag bodde han hemma hos LSD-gurun Timothy Leary ...

Punk kan vara magisk i sin enkelhet bara genom att kanalisera rätt energi. Knifven är ett sådant band. Det intensiva riffandet i kombination med snygga punklåtar överlag med smart formulerade texter som framförs som piskrapp gör att det är är oemotståndligt.  Efter sin förra utflykt och hyllning till den gamla hemstaden Linköping, som även gav namnet på förra släppet, så får vi här fem nya låtar som tar sikte på det skeva samhälle vi alla ofrivilligt befinner oss i. Det finns en tröst i musik som sätter fingret på det som skaver och Knifven hittar alla ömma punkter. Den värdelösa kulturpolitiken, egoismen, den bistra framtiden och till slut ställs den obekväma frågan om hur länge vi kan stå ut.  Det är så här jag vill ha min punk. Varken mer eller mindre.  /Magnus Tannergren Kulturen by knifven

Som vi har väntat på att landets bästa röst ska hitta ett permanent hem igen. Ulke har varit lite borttappad sedan Dia Psalma försvann in i tystnaden för några år sedan och Strebers lär aldrig mer stå på en scen. Han har åkt runt med Charta 77 under det senaste åren och det har varit uppenbart att folk saknat honom.  Men nu finns det ett nytt band och tillsammans med Dadde Stark (Asta Kask) och Inge Johansson (Gatuplan m.fl.) så utgör de Vägsjäl. Den trepårs ep som nu släpps låter precis sådär som man vill att det ska låta. Trallig punk där folkmusiken möter Discharge. Ta det bästa från tidigare nämnda band och lägg på en egen karaktär och du har en ganska bra beskrivning.  Ulkes röst får ju det här att låta väldigt bekant men jag tycker ändå att Dadde och Inge ges utrymme för att ge musiken en liten annan karaktär. Att alla instrument hörs i produktionen gör att det här känns väldigt mycket som ett band.  Vänsternäven knyts hårt under öppningsspåret “Gamarna” och i “Stjä...

Titeln säger klart och tydligt vad som är temat på den här skivan. Det är 13 låtar som på 23 minuter och 25 sekunder avhandlar allt som har med hur vi styrs och kontrolleras av samhällets krav och instanser. Det är en skiva om motstånd och motkraft. Det är en vacker och våldsam skiva som är en konsekvens av en värld som håller på att ruttna rakt igenom.  Allt till tonerna av skoningslös hardcore med stark känsla av power violence. men vem bryr sig egentligen om nyanserna här. Det är motståndsmusik när det är som bäst. Bandet har växt musikaliskt sedan förra skivan "Burn" och dynamiken och ljudbilden är råare och kraftfullare. Även när Xiao låter sig sakta in blir det bara tyngre och ännu mer energi i musiken.  En riktigt bra platta att spela på 11 när man behöver någonting som höjer blodtrycket men som ändå ger tröst i en galen värld. /Magnus Tannergren  CONTROL by XIAO

  När band av denna dignitet besöker Sundsvall så är det ju givet att denna gubbe lämnar boets bekvämlighet och drar på sig finstassen och beger sig ut bland stadens metalheads som en helt vanlig hårdrockare.  Jag anländer lagom till att Disrupted går på. När deras HM2-döds ljuder i lokalen så fylls jag av nostalgi och tiden vrids tillbaka och det är tidigt 90-tal igen och man är ung på nytt. Disrupted gör en ok spelning som går mycket i tungungets tecken med inslag av snabbare partier. Man märker att det är kompetenta musiker och sångaren har en dödspipa som är uppgrävd från närmaste kyrkogård. Precis som det ska vara med andra ord. Efter en kortare paus då man han heja på gamla bekanta och fylla på vätska så är det dags för Massgrav att äntra scenen. Som jag sett fram emot att se dem och nu så är det dax. Man kan säga att det är fullt ställ från första stund och det bjuds på både äldre och nyare höghastighetsdängor. Det finns inget band som låter som Massgrav. De har verklig...