Heavy Underground

Den här EP:n tog mig ärligt talat lite på sängen. Ett nytt band, om än med erfarna musiker, som släpper något som låter så pass moget och nästan fulländat hör inte till vanligheterna att man stöter på. Om vi kastar ut alla genrebeteckningar som postmetal, mathcore, sludge eller vad man nu skulle kunna smeta på det här så kan jag konstatera att det är så här modern metal ska låta.  Det är en fruktansvärd aggression som möter lyssnaren och attacken är skoningslös i de första spåren. Någonstans i mitten så skapas snygg dynamik med lugnare partier och mer melodi. Men avslutningen drar dig tillbaka ner i hålet med ett stadigt grepp om strupen. Mörkret är närvarande hela tiden och frustrationen i texter och sång är högst påtaglig. Allt till tonerna av nedstämda gitarrer som effektivt hackar själen i småbitar. Allt i en superfet ljudproduktion som får det mesta runt omkring dig att skaka.  En imponerande debut från ett band som jag verkligen hoppas höra mer av. Gärna i fysiskt format så betra

Vorder (tidigare V) är ett band från Dalarna. Medlemmarna är ett gäng rutinerade herrar som har ett gediget cv. Band såsom Grand Cadaver, Besvärjelsen, Katatonia och Disrupted för att nämna några band som de delar eller har delat medlemmar med. Att beskriva Vorders musik och stil är dock en lite svårare uppgift då det finns litegrann av allt. Men en salig mix av alla band uppräknade ovan kanske skvallrar en smula om hur det låter.  Vorder har tidigare släppt två plattor under namnet V. "Pathogenesis" kom 2017 och temaplattan "Led Into Exile" kom 2019. Den sistnämnda handlade bland annat om att överge civilisationen och bege sig ut i finnmarken i Dalarna och bosätta sig där för att slippa en galen värld som håller på att förgöra sig själv. Allt kryddat med folktro och lite ockultism. Jag gillar båda de plattorna väldigt mycket. Så över till den nya plattan "False Haven" då.  Temat denna gång är enligt sångaren Andreas Baier döden på olika sätt. Både den räd

Statues från Umeå kan vara det bästa som hänt på många år i sin genre. Vi fick oss en pratstund med två av bandets medlemmar och pratade om nya skivan, att inte ha skrivkramp, blight, reissuses, Starmarket och mycket mer.

Gillar man 90-talets amerikanska alternativrockscen så har man en högtidsstund framför sig när man spelar Statues senaste släpp. Här finns känslan från Steve Albini, Sonic Youth, Dinosaur Jr och många andra band samlade i det musikaliska DNA:t. Jag gillar sånt och alltså gillar jag den här skivan.  Genomgående starka låtar med den där lagom introverta känslan. Ibland är det poppigt och småsött och ganska ofta så nöter Statues på med monotona noiseriff på det där hypnotiska sättet som gör det svårt att värja sig. Och ibland mynnar det ut i en episkt storslagen känsla på det där sättet som bara riktigt bra gitarrdriven rock kan.  Magnus Tannergren

  Nu när sagan om Asta Kask verkar vara avslutad så ägnar sig bandets ena gitarrist och sångare Bonni Pontén åt att förvalta det enorma musikaliska arv som han delvis är ansvarig för. Och han gör det genom att dels göra akustiska spelningar där han framför sin musik från Asta Kask och Cosa Nostra  ensam på scenen med en gitarr. Det funkar förvånansvärt bra ska sägas. Det blir nästan mer nerv i låtarna när man skalar bort disten och kaoset.  Nu finns dessutom två nya avskalade tolkningar av låtar som tidigare hörts med nämnda band. Cosa Nostras “Eldar” som handlar om Bonnis bortgångne bror blir en mäktig ballad där känslorna sitter utanpå huden. Vet man storyn bakom låten så blir känslan av vemod väldigt stark.  Asta Kask släppte låten “En annan väg” på skivan “Handen på hjärtat” 2013. Nu är den åter ute digitalt efter ett tekniskt missöde och presenteras den som en mäktig kamplåt i samma anda som Mikael Wiehe eller för den delen Billy Bragg skulle kunna ha gjort det. Texten blir väldig

Sedan 2004 när bandet bildades så har det släppts sex stycken fullängdare. Det sjätte albumet ”Nostalgia” har en rätt missvisande titel om man tror sig få uppleva gamla goda Enforcer från fornstora dagar. 42 minuter långa ”Nostalgia” bjuder på högt och lågt men saknar soundmässigt mycket från till exempel ”Diamonds” och ”From Beyond”.   Den riviga och klösiga nerven verkar ha bleknat och kanske har idéerna tagit slut? Dom lite väl klyschiga texterna är överrepresenterade på denna utgåva men det finns vissa låtar och slingor av sexiga gitarrer som tilltalar och dit hör ”Kiss of Death” tätt följd av ”When the Thunder Roars (Cross Fire)”. Dock saknar jag det sound jag är mer van att höra bandet ge oss. Vad hände med den ordentliga speed metal dom är kända för?  Måste tillägga att jag ändå älskar omslaget på albumet. För att vara en person som mest tilltalas av mörk och svart estetik så hade jag stannat till vid synen av omslaget i en skivbacksbläddring. Titelspåret är en bal

Det är ingen tacksam plats i ordningen att bli recenserad efter Kardinalen, Lastkaj 14 och Fruktansvärld. I alla fall inte om det är jag som ska tycka till. Om vi tänker att det vore en sport så är det hockeyns SHL i välproducerad punk, där även Björnarna från Uppsala har sin plats.  Nu är det alltså ytterligare ett gäng i serien med perfekt polerad produktion à la Second class kids-band. Med det sagt, samt att Björnarna är ett band där jag uppskattat en stor del av deras tidigare material, så får vi gå ner på mer detaljnivå i och med de andra nyss nämnda grupperna för att se vad som skiljer dem åt. På Björnarnas pluskonto hamnar farten. Från start till slut så är det tempo, vilket faller mig i smaken. Textmässigt delas det ut kängor till höger och vänster åt olika håll, främst mot främlingsfientlighet och annan inskränkthet. Även om texterna är skarpt riktade så är ju sången så pass snäll och fin att det är svårt att känna någon direkt ilska.  Det blir mer än feelgood-känsla över Björ

Vissa skivor traskar bara rakt fram till dig och lyfter upp dig i nackskinnet och skakar om dig. “Born into the twisting rope” är en sådan skiva. Den här skivan tar inga fångar, ber inte om ursäkt för vad den är och säger exakt vad den tycker. Eller skriker snarare.  Redan inledande “Mental taxation” är knäckande bra och har sedan den släpptes förra året varit lite av en nationalsång för mig som är en sådan där introvert typ. Sedan vrids tumskruvarna åt och intensiteten ökar gradvis under de nästkommande 9 låtarna som blandar friskt från d-taktspunk, crust, hardcore och metal till en högst potent häxblandning som både är lätt att gilla men som samtidigt inte är för den klene lyssnaren. Linus Järeskogs röst passar perfekt och han har hittat något sorts Tom Araya-läge på den som jag gillar skarpt. Mäktigt.  Riffen är blanka som kirurgstål och trummor och bas ser till att du inte får en lugn stund. Allt mixat och mastrat på ett sätt att allting smälter i en perfekt ljudbild samtidigt som

”Born into the twisting rope”.  Smaka på den meningen.   Jag har smakat på den. Betydelsen för mig är att vi alla föds in i en värld där vi någon gång kommer stå inför vidriga val och en känsla av att repet dras åt hårdare och hårdare runt halsen. Vi lär oss att bita ihop och borra ner huvudet ackompanjerade av passande musik som soundtrack. Underbart misantropiskt och livets sanning. Med låttitlar som till exempel ”Mental taxation”, ”Hell is in hello” (som för övrigt är min absoluta favorit på albumet) och ”Constant pressure” knyter Industrial Puke ihop temat på ett tydligt sätt. Ett bra soundtrack till livet som sagt. Det här debutalbumet från bandet är ingenting annat än en guldklimp! Raka, råa låtar med tydligt budskap blandas med finess upp med slipade avstickare i form av riff som gör det omöjligt att inte känna pepp.  Det är tydligt att hårt och noggrant arbete finns bakom släppet. Vad har då Industrial Puke som andra band inom genren inte har?  Dom tre delarna crust, döds och h

  Jag förutsätter att jag inte är ensam om att sett fram emot att denna platta skulle släppas efter att Industrial Puke blåste skallen av oss alla med "Where Life Crisis Starts" EP ́n som släpptes i september förra året. Den bestod av inte fullt åtta minuter av snabb underbar och svinarg musik som när den lyssnas på hög volym närmast kan beskrivas som en ren käftsmäll. Jag bara älskar det! Mången gång har den spisats på min stereo sedan den släpptes.  Jag tänker att jag skippar att lista upp vilka alla medlemmarna är och den meterlånga CV:n av band de har spelat i och numera spelar i. Det borde ni alla redan ha koll på med tanke på den EP som jag redan nämnt ovan. Har ni inte det så är det bara att lyfta på skämskudden och omedelbums reparera den skadan genom att leta upp den på valfri streamingtjänst, efter att ni läst klart denna recension såklart.  Så frågan på allas läppar torde ju vara om fullängdaren håller lika hög klass? Jag kan härmed lugna er alla genom att vråla et

Min första upplevelse av Industrial Puke var när jag såg dom live på Abyss under Viva Sounds i Göteborg förra året. En upplevelse som totalt golvade mig, och som jag har återbesökt i minnet flera gånger sedan dess. Efter den överkörningen har jag faktiskt inte lyssnat på dom så mycket, utan sparat den upplevelsen som någonting unikt och beständigt i kroppsminnet.  Men nu är det ändring på det. "Born into the twisting rope" börjar i ett rasande tempo, och slutar aldrig. Den liksom flyttar mig, och sig själv, i en konstant framåtrörelse där knytnäven och apelsinhanden gör sitt bästa för att hänga med. Överhuvudtaget ger plattan ett väldigt stabilt intryck. Låtarna är där, produktionen sitter som en sportkeps och det är extremt välspelat. Från första till sista ton.  Det gör inte heller något att Industrial Puke är bestyckade med en av de bästa skrikgubbarna i genren. Linus Jägerskog röst borde säljas på burk. Ja. Ni fattar att jag gillar det här.  Det enda jag, personligen,

Av någon anledning har jag inte lyssnat så mycket på Fruktansvärld innan. Köpte visserligen splitten med Lastkaj 14 och gillade även låten på Grönpeppars samling (”Frön” är inkluderad på detta album). Att en del jämför dem med mina gamla hjältar i Radioaktiva Räker och att de utan tvekan placeras i den genre jag lyssnat mest på genom livet, så vore det egentligen naturligt om jag gett dem mer tid. Nu har jag i alla fall lyssnat intensivt på den här senaste utgåvan från Gävlebandet. Öppningsspåret är en jävla hit. Helt klart. ”Åker ensam” släpptes redan i slutet av mars digitalt, men jag hade inte hört den förens jag fick denna skiva i handen. Enligt mig en mall av hur en bra punklåt ska låta. Fart, viktig text och stark refräng. Texterna på skivan domineras för övrigt av klassiska, i dagsläget hyperviktiga, punkteman som segregerat samhälle, ekonomiska orättvisheter och ofrivilla livsöden.  Bara en kort fundering mitt i allt: Gör någon från Lastkaj 14 gästspel på alla album som släpp

  Ibland dyker det upp ett band som gör allting rätt. Som gör musik som känns så självklar och ärlig att det är svårt att värja sig. Industrial Puke är ett sådant band. Efter att ha hört deras debut "Born into the twisting rope" som ges ut av mäktiga Sucice Records så insåg jag att den här skivan behöver vi prata mycket om.  Därför kommer Heavy Underground med början den 8 maj att recensera plattan en gång om dagen fram till releasen den 12 maj. Du får alltså fyra recensioner av samma skiva under den kommande veckan där alla Heavy Undergrounds recensenter Emil Gustavsson, Anders Bergström, Ylva Sjöstrand och undertecknad vrider och vänder på "Born into the twisting rope" på sitt unika sätt. Allt för att du ska få så många olika perspektiv på den här skivan som möjligt.  Happy overdose! Magnus Chefredaktör Lyssna på Heavy Undergrounds podcast om Industrial Puke från juni 2022 här:

Hästspark är ett band som nog golvade många i publiken på förra årets upplaga av Krylbo Mangel. Så även mig. Det var en sådan där upplevelse man har ibland när man snubblar över ett band man inte hört talas om tidigare och det bara är…svinbra.  Det som charmade mig mest var nog att ett så ungt band på ett så självklart sätt levererade sin musik med självförtroende och pondus. Jag tänkte att det det skulle bli svårt att överföra den känslan till sen skivan men som tur är så kommer sådana farhågor på skam tidigt på “Ostiarius Inferni”. För detta är någon sorts tung stonerrock som det ofta går tretton på dussinet av men Hästspark har det där lilla extra som gör att det tillför någonting nytt. Kanske är det ungdomlig energi, kanske är det ren jäkla begåvning. En kombination av dessa två är troliga.  Jag gillar hur det mitt i sitt mjuka sköna stonersound väver in andra saker som gränsar mot både mer brutala saker eller ren psykelika. Respektlösheten mot det förväntade är ett vinnande konc

Ta en stor skopa Black Sabbath, blanda upp det med lika delar November och svensk proggrock och du får Rödtjut. Programförklaringen finns redan i öppningsspåret “Den svagaste länken” som är en snygg 70-talsdoftande pjäs som rullar fram över ett Sverige som tappat allt det som var folkhemmet. Den känns som en lämplig klagosång och elegi över tiden vi lever i.  Så tonen är satt från start för resten av skivan som frossar i den där härliga proggkänslan utan att för den delen bli en blek kopia utan snarare skruvar ihop delarna till någonting nytt och eget. Lyssna bara på blytunga låtar som “Välkommen åter”, eller mer varierande stycken som “Rädslan”. Snygga riff blandas med fina texter om världen omkring oss men också i oss. Redan på ep:n “Hårdprogg” 2021 så insåg jag att Rödtjut hade en sådan här fullängdare i sig. Ibland kan den här typen av hård rock bli rätt utstuderad men Rödtjut undviker alla fällor och använder sina influenser på ett klokt sätt för att skapa någonting med ett eget