Gillar man 90-talets amerikanska alternativrockscen så har man en högtidsstund framför sig när man spelar Statues senaste släpp. Här finns känslan från Steve Albini, Sonic Youth, Dinosaur Jr och många andra band samlade i det musikaliska DNA:t. Jag gillar sånt och alltså gillar jag den här skivan.
Genomgående starka låtar med den där lagom introverta känslan. Ibland är det poppigt och småsött och ganska ofta så nöter Statues på med monotona noiseriff på det där hypnotiska sättet som gör det svårt att värja sig. Och ibland mynnar det ut i en episkt storslagen känsla på det där sättet som bara riktigt bra gitarrdriven rock kan.
Magnus Tannergren