Hej,
De följande tre dagarna får ni läsare följa mig (Emil Gustavsson), en blötfet man i sina sämsta år som begår brott mot sig själv genom att se väldigt mycket musik och träffa väldigt många människor, eller så brukar det väl ha varit under mina tidigare Way Out West-besök.
Vaknar strax innan 08.00. Sätter mig och jobbar några timmar och renskriver intervjun jag gjorde med Dag Rosenqvist från Småland kvällen innan. Det är gött att få lite gjort innan man går in på området. Det blir lite som en vuxenlivets reningsprocess, för om det är någonting jag lärt mig så är det att försöka göra mig så ”ren från jobb” som möjligt inför festivalhelgen som kommer. Annars går det åt pipsvängen direkt. Sedan förra året har mitt diskbråck läkt också. Det är toppen.
Jag har problem att välja kläder (men det har jag alltid), och kollar så att alla mina olika tekniska saker är laddade (det får man inte missa, för då går det åt pipsvängen direkt). Under den här ritualen utbyter jag också meddelanden med olika Way Out West-besökare.
Klockan närmar sig 12, och jag ska gå för att möta upp dedikationsmannen (som har varit med under olika namn i alla mina tidigare Way Out West-krönikor) på ett hamburgarhak nära området för att smida planer, jämföra listor och dricka någon kall öl. För det måste man, annars går det åt pipsvängen direkt.
Lämnar lägenheten, men vänder direkt när jag kommit utanför för att byta kläder. En sista gång. Går ut genom dörren, inser att jag glömt telefonen (utan den kommer allt gå åt helvete) – så vänder igen. Kommer fram till hamburgarhaket. Inser att jag glömt mitt AirPods-fodral. Så vänder igen. Nu är jag sen också. Det är inte min grej.
Vi ses och kramas länge. Han berättar om sin sommar. Att han var på Gotland och såg Riddarna och Pascal, för att sedan komma hemdärifrån och redan ha hunnit med gigg både på tisdagen (Pascal) och onsdagen (Klubb Död med Demonen i spetsen) innan festivalen. Jag bannar mig själv för att jag inte tagit mig ut på dom. Men jag är ju inte 39 längre.
Utanför hamburgarhaket åker Sverigedemokraternas buss förbi, och jag blir direkt förbannad (för dom är skit). Vi jämför våra spelscheman och inser att det krockar exakt överallt. Nick Cave vs. Lambrini Girls, The Cure vs. Småland, Gorillaz vs. Svart Ridå och Moby vs. Anna von Hausswolff. Fattar att det är svårt att lägga det här schemat, och framför allt på fredagen känns det som att varje akt är bra. Vi lämnar och går vidare mot området. Jag bestämmer mig för att hålla mig från att kissa. Det får inte bli en ovana direkt.
Vi tar ett ölstopp på vägen, och där springer jag högst oväntat in i en av mina musiknördigaste Åmålsvänner som lärt mig allt jag kan om Miles Davis, jazz i allmänhet och det finska bandet Piirpauke i synnerhet. Vi pratar om band vi vill se, Anna von Hausswolff och att andrahandsmarknaden för biljetter blivit totalt kaos. Tänker på min gamla granne som hade ett företag som sålde biljetter till utsålda konserter för sjuka priser. Det gör mig förbannad, så jag släpper tanken fort.
Klockan slår 14.23 och jag går mot området och splittras från dedikationsmannen, som ska möta upp dedikationskvinnan. Utanför området fullständigt kryllar det av människor – men solen lyser, så det är okej.
Köerna är av någon anledning väldigt snabba, förutom den jag ställer mig i, som totalt fastnar. Så dedikationsparet hinner ikapp mig, och jag utbyter en kram med dedikationstjejen. Hon säger att hon cyklat hit på en för tung cykel i motvind och är svettig. Jag tror på cykeln och svetten, men inte på motvinden - för den är helt obefintlig.
På vägen mot David Ritschard pratar vi om krämpor, utbildningar och att smuggla sprit mellan pattarna.
David Ritschard, som jag lyssnat mycket på och respekterar väldigt mycket, öppnar festivalen med bravur. Dagen till ära har han med sig ett väldigt stort band (12 personer om jag räknat rätt) med väldigt stora (och små) tutor. Jag älskar det, dricker lite pattinsmugglad sprit och njuter. Nu börjar det.
I publiken träffar vi några Göteborgsrockers. Vi kramas och pratar lite, samtidigt som David Ritschard visar varför han är bäst i Sverige på svensk country. Springer också in i det nyblivna Stockholmsparet, och vi kramas länge. Vi pratar om Stockholm och att det känns 100 solar. David Ritschards band ställer på, och det svänger ordentligt. Vi pratar om drömmen att ha en pedal steel på toaletten så att man kan sitta och öva ordentligt. Nu kommer det en vind, och dedikationstjejen säger att det här var motvinden hon menade förut. Den var max 3 meter per sekund, så jag tror henne fortfarande inte.
Efter gigget tar vi en öl under ett träd. I baren tror dom att dom kommer sälja minst 80 containrar öl. I bakgrunden spelar Arthur Verocai. Och det låter jazzigt och gött. I havet träffar jag några Säffle-personer, och vi pratar om storheten i att komma från en liten stad.
Hela gänget bestämmer sig för att gå och se Kasino på Höjden. Och jag unnar mig festivalområdets första kiss. På vägen till Höjden träffar vi tjejligan, och nu uppstår festivalens första riktiga folkstorm - så alla försvinner utom dedikationsparet. Vi tränger oss fram genom ett sittande hav av människor. Och där träffar jag Messed-up Jimmie. Vi kramas och pratar om musik, Tyskland och schemakrockar.
Kasino börjar exakt på utsatt tid, och det är ”fullsatt”. Har ingen större relation till detta sedan innan, mer än att mina popsnören till kompisar sagt att jag absolut inte får missa det. Från min position ser jag inte hela scenen, men jag tror dom är tre personer, för när jag sticker ut huvudet tillräckligt långt ser jag ett par händer som spelar på en synth. Det är pop, med bra texter och refränger - men det biter inte tag i mig hela vägen. Antagligen för att jag står med örat mot en subwoofer och inte ser bandet. Dedikationsparet blir hungriga och lämnar. Jag står kvar en stund, men lämnar till slut jag också.
På vägen springer en främmande man in i mig och skriker Emil. Jag fattar ingenting tills jag förstår att det är musiknördsgänget från tidigare idag som skickat ut en representant för att skrämma mig. Dom berättar att dom är väldigt nöjda med festivalljudet. I bakgrunden spelas hiphop, men nu är jag hungrig. Så jag går direkt för att äta och möter upp dedikationsparet. Vi pratar om livets mörka, ljusa, vikten av ett hem och att kunna kommunicera. En jobbekant dyker in och säger att det är bästa line-upen någonsin, samtidigt som en ung festivalbesökare tappar sin langos på marken (på grund av den så kallade motvinden).
I ett kisskåp på festivalen står det cirka 20 män i total tystnad - tills personen bredvid mig konstaterar hur tyst det är samtidigt som han tittar ned på min penis och undrar om jag har blygblåsa. Jag fortsätter I tystnad.
Den nyförälskade tjejen dyker upp. Vi pratar om att vara nyförälskad, att fira semester och ha en liten blåsa. Hon skyller sin på klimakteriet, jag på en felaktig kroppskonstruktion där min blåsa är konstruerad i oproportionerlig storlek till resten av kroppen. I bakgrunden spelar Lily Allen.
Lily Allen vet jag såklart vem det är, men har inte lyssnat in mig på den skiva som hon ska uppträda med i sin helhet. Men tycker det är fett med konceptgrejer.
Spelningen är avskalad. Hon är själv på scenen och dekoren utgörs av en stol, en säng och ett draperi i lila nyanser. Jag diggar från avstånd och faller sakta in i det. Jag gillar framför allt att det är just avskalat, och extremt personligt. Modigt.
Nu dags för Zara Larsson. Mitt gäng hyllar henne för sin dedikation och rättframhet, framför allt i Gaza-frågan och att hon alltid tagit stark ställning. Nu är det tokmycket människor som star packade, och det känns som att Zara Larsson är dagens verkliga headliner.
Zara går på scen, och publiken sjunger med och dansar i perfekt synk till varje ton i varje låt. Den energin smittar av sig, och det blir fler och fler händer i luften. Jag gör ett försök att hänga med, men det blir inte bättre än en medelålders mans försök - så jag slutar med det direkt.
Nu kokar festivalområdet på riktigt för första gången, och vi har tyvärr hamnat i en farled där minst hundra människor vill gå förbi. Bestämmer mig för att gå till Linné tillsammans med dedikationsparet, och området är nu en zombiehord. I horden hälsar jag snabbt på olika människor, men det är inte läge att stanna och prata, för då tappar jag bort mitt lilla gäng direkt.
Klockan är nu 19.22 och min telefon har redan börjat skrika om rött batteri. Om det är något jag inte tror på så är det Apples eviga löfte om bästa batteriet någonsin. För det stämmer aldrig.
Jag och dedikationsmannen hittar ett bord utanför Linné, och helt plötsligt dyker Överstegeneral Tannergren upp från ingenstans. Vi kramas, och jag välter ut hans öl (köper såklart en ny till honom). Han berättar att moshpiten på Zara Larsson var farligare än wall of death på Exodus. Vi skrattar och gillar att ungdomen fortsätter hålla på.
Anna von Hausswolff går på exakt 20.10, och jag är sketpepp. Det inleds med stråkbas, tutor, percussion och synthar. Och när Annas röst tar plats så faller jag direkt. Och det förstärks av att ljuset sprutar och bandet levererar. Hon fortsätter att spela (på vad jag tror är) världens minsta kyrkorgel, och jag faller ännu längre. Och det är väl precis vad det här är. Musik att falla in i. Anna fortsätter, och det blir bara bättre och bättre.
Jag och Överstegeneral köper en öl och splittrar upp oss. Han ska träffa sin familj, och jag ska försöka hitta paret som förälskade sig på Way Out West förra året. Vi hittar varandra och pratar om oljud och kärleken till musik. Att det är en hobby som ibland tar för mycket tid, samtidigt som det är det som håller en mentalt med i matchen. Springer in i Smålands-Dag. Han är stressad och säger att han inte sett så här mycket människor totalt under hela året innan. Jag tror honom, för han bor ute i urskogen.
Lämnar mitt lilla gäng och ställer mig för att kolla några låtar med The xx (som jag inte har koll på). I publiken hittar jag Mallis-paret som bjuder in mig till en brunch dagen efter, säger att Moby var 5 solar, att Zara Larssons mellansnack inte höll måttet och var för inövat, att dom är pepp på The xx och utbildar mig i de olika medlemmarna. Det lyfter mig, och jag blir pepp - men lämnar ändå området för att ta mig till Stay Out West.
På vägen ut från området springer jag in i några fina brukskompisar. Vi pratar om att stå i kö och hur bra Anna von Hausswolff var. Efter en lång promenad, som kunde varit kortare eftersom jag gått fel två gånger, kommer jag till Musikens Hus (som borde vara omöjligt att gå fel till, eftersom min studio ligger där).
Efter promenaden unnar jag mig en väldigt kall Falcon på flaska och slappnar av i min ensamhet. Ensamheten blir kortvarig då jag springer in i en jobbkontakt som upplyser mig om att jag missat postpunk på Höjden idag (fan). En norrman i baren säger att Hayeminol är något nytt och helt annorlunda.
Hayeminol går på scen och ställer direkt till med ett jäkla ställ och rumlande liv. Bandet är tight, och låtarna sitter. Jag imponeras av stämsången, instrumenteringen och deras dedikation till varje låt. Frontpersonen hoppar vid två tillfällen av scenen och spelar gitarr liggandes på golvet i publiken, och jag går in i extas. Det här var tydligen deras första gigg i Sverige någonsin, och jag hoppas verkligen att det inte var det sista.
Nu är min energi slut för dagen, så jag går hem.
/Emil Gustavsson