Vaknar 08:30 och känner mig relativt pigg och utvilad (stort tack till Anna som tagit med sig katten Zombie till sommarstugan så att jag får sova i fred). Jag sätter mig och arbetar någon timme, samtidigt som jag skriver rent gårdagens händelser, dricker kaffe och utbyter meddelanden med festivalbesökare.
Jag är bjuden på brunch, men brunchen krockar med Joel Alme. Så jag får tacka nej till den och bestämmer istället träff med Överstegeneral Tannergren. Vi ska äta lunch och sedan se Joel Alme.
Klockan slår 11.33 och jag packar ned fyra kalla Tuborg i en tygpåse och beger mig ut i solen. Jag och Generalen träffas på ett köttbullehak, som till min stora glädje har glutenfria köttbullar (succé).
Vi pratar om att skriva poesi, göra intervjuer, Neurosis och den underjordsscen vi båda älskar. Helt plötsligt dyker en geting upp och vill vara väldigt nära mig. Generalen är lugn och försöker ta den med en servett. Getingen närmar sig mig intensivare, så jag får panik och går på toa.
Efter getingen lämnar vi restaurangen och sätter oss utanför festivalområdet på en gräsmatta och delar på mina medhavda bärs. Vi pratar om scouterna, skivbolag, att fortsätta med sin passion, Roadburn och Neurosis. Inser plötsligt att Joel Alme börjar om fem minuter. Vi bestämmer oss för att dricka upp den sista ölen och gå och se sista halvan av Joel Alme. Dedikationsmannen meddelar att han gått in på området, så vi följer tätt efter. Väl inne på området fyller jag på min vattenflaska. I bakgrunden hör jag slutet på Son Rompe Pera och jag är övertygad om att jag missar en av festivalens mest spännande spelningar (fan).
Dedikationsmannen ger en tydlig platsinstruktion och vi hittar honom i publiken. I Almes band spelar en av Åmåls större legender och skivsamlare. Han är dagen till ära klädd i vad som ser ut att vara en sketvarm jacka och ett par solglasögon Oasis hade blivit avundsjuka på.
Jag gillar Joel Almes innerliga berättelser och texter, och live är bandet tight och känns välrepat. Solen lyser och spelningen växer medan den rör sig över min rygg. Jag lyssnar lite extra på flöjtmannen och trumliret. Helt plötsligt inser jag att jag håller på med någon form av omedveten fuldans. Det är ett bra betyg klockan 14 på dagen. Spelningen fortsätter och jag inser vilka hits det är han har i sin katalog. Dedikationsmannen meddelar att hans tjej har anlänt och snart ska gå mot Linné. Jag och Generalen hänger på.
Vi stannar för att köpa en öl och där träffar jag en hårdrockshjälte och en countryhjälte. Countryhjälten hälsar snabbt och säger att han är här med en massa skottar och inte vill att de ska bli för fulla, så han måste springa och vakta dem. Jag och hårdrockshjälten pratar om tv-spel, Expedition 33 och Napalm Death.
Nu är det dags för Sara Parkman. Jag har respekt för henne. Det känns som att hon är ett riktigt musikaliskt urväsen som lärt sig att fullända sitt hantverk. Men jag har inte så bra koll på musiken.
Direkt slås jag av Sara Parkman med bands förmåga att skapa dynamik och sätta atmosfärer. Jag får gåshud över hela kroppen och tappar liksom bort mig själv. Sara Parkman får motta vad jag tror är Way Out Wests största applåd hittills, och jag förstår varför. Från scen hyllar Sara Parkman kulturen och kritiserar politiken. Genom detta når hon direkt en speciell plats i mitt hjärta. En mäktig upplevelse som jag tackar för och kommer att komma ihåg länge. Tror det är den bästa postrockspelningen som inte är postrock som jag har sett. Trollbunden.
Under gigget är det tre män som totalt pratar sönder delar av spelningen. Tydligen är en av dem av annan politisk åsikt än bandet på scen och försöker föra ett argument om att han minsann är stor nog att vara här ändå. Genom att prata sönder spelningen för alla andra runt honom har han mest bevisat tendenser till att vara en idiot.
Generalen lämnar för att möta sin familj som är på väg in på området. Jag går in i ett kisskåp där någon kräks i rännan. Lämnar fort och byter till ett annat skåp.
Hungriga köper jag och dedikationsparet varsin väldigt god, vegansk och glutenfri bowl (för andra dagen i rad) i väntan på Nektar. Det känns som ett band som har hänt något med och tagit väldigt stora kliv - väldigt fort. Första gången jag såg dem var för två–tre år sedan på Viva Sounds, och då kan de inte ha varit äldre än typ 15 år.
Nu, några år senare, med en hype i ryggen, intar Nektar Linnéscenen för första gången. Den är totalt fullproppad med människor och Nektar river av sin Kentiga indierock. Jag tycker det är gött, men bowlen jag precis åt har framkallat paltkoma. Så jag backar lite. Publiken applåderar och jublar. Jag ser några låtar till, men just idag biter det inte på mig.
Träffar min väldigt fina kompis och hennes bror. Vi pratar om gigg, cigg, energidryck, att vara uppe sent och Way Out West. Vi köper en öl och hittar en gräsfläck där vi pratar om att ha bil, att dricka öl tillsammans för sällan och Avantgardet.
Nu är det dags för Geese. För mig uppstod de som ett fenomen från ingenstans och blev sketstora. Sedan dess har jag inte tänkt på dem eller hört så mycket om dem. Jag lämnar syskonparet och hoppar in i publikhavet. Där är det varmt, så jag är väldigt nöjd och tacksam över att mina giggrannar passivt fläktar mig med sin trendiga solfjäder.
Bandet, som är en minut sena, möts av ett stort jubel. Jag kollar några låtar, men får ingen feeling, så jag lämnar området för att gå mot Höjden. På Flamingo låter det 80-talsdisco. Så det får bli mitt soundtrack upp på kullen, där jag springer in i Mannen utan Internet. Vi kramas snabbt och utbyter några snabb ord. Han springer vidare.
På Höjden ska jag se Jacob Alon (som jag inte alls vet vad det är), och än så länge har inte horden av människor hunnit ta sig hit. Så jag sätter mig på gräsplätten och andas lite. Efter en stund träffar jag på bruncharna. Vi kramas, tar en öl och pratar om tatueringar och att jag missade brunchen.
Jacob Alon visar sig vara folkmusik i ordets sanna bemärkelse. Med tolvsträngad gitarr och en otrolig röst hänför hen mig, samtidigt som en geting jagar runt i publiken. Bitvis får jag Nick Drake-vibbar, vilket är ett väldigt gott betyg (från mig). Mitt nya sällskap lämnar. Jag står kvar och njuter av akustisk gitarr och sång. Jacob spelar en Nick Cave-cover och det känns innerligt.
Från ingenstans försöker en geting åka in i min mun, vilket slutar med att jag i panik kastar min ölburk med allt innehåll framåt samtidigt som jag spottar ut det jag har i munnen. Det träffar tyvärr en annan konsertbesökare. Jag ber om ursäkt minst tio gånger och erbjuder mig att bjuda på såväl mat som öl, men det vill personen inte ha. Jag skäms och lämnar området genom krabbgång.
Dedikationsgänget hör av sig med instruktioner om hur jag hittar dem i The Hives-publiken. Medan jag letar springer jag in i en fin gammal kollega. Vi pratar skateboard och vuxenliv, men jag lämnar för att gå vidare, och nästan direkt träffar jag Rock-Emma. Vi kramas länge och utbyter några ord om sommaren och band på festivalen. Jag lämnar, och till slut hittar jag fram till Dedikationsgänget.
I The Hives-publiken träffar vi på en man som sytt sin egen ”The Hives-kostym”. Han tackar för uppmärksamheten samtidigt som han är besviken över att bandet sytt upp en ny kostymmodell. Dagen till ära är alla The Hives scenarbetare klädda som svarta ninjor. Det är fett. I dedikationsgänget pratar vi om duktiga musikvänner, karaoke och fomo. Min blåsa sviker mig, som vanligt, så jag måste lämna publikmassan. Jag springer, och nu går det fort.
På vägen tillbaka har publiken hunnit packa till sig ordentligt, men mirakulöst hittar jag mina vänner (tack kabelrännorna för det). Exakt när jag kommit tillbaka börjar spelningen.
The Hives, i sina nya lysrörsbeklädda kostymer, öppnar med en jävla smäll. Banger avlöser banger till en fullkomlig extas, där publiken hoppar, dansar och skapar moshpits. Det finns inget annat att säga. The Hives är ett av Sveriges, om inte världens, bästa liveband.
Jag lämnar detta fullständigt kokande och geniala The Hives för att göra mig redo för Höjden och Lambrini Girls. Det är då jag ångrar mitt beslut att lämna The Hives, men också att jag ger förtur till Lambrini Girls före Nick Cave. Det gör ont i njurarna på något sätt, men så gör jag. På Höjden hittar jag en gräsplätt att sitta på och njuter av att vara själv en stund. Känner att jag är trött.
Lambrini Girls sätter igång med ett jäkla fullställ och jag älskar det. De tar också tydlig ställning i viktiga frågor. Som i ”Fuck the SD”, ”Free Palestine”, ”Fuck the Alt Right”, transrättigheter och allmänt sunt förnuft. Så nu blir det gåshud och extas på samma gång. Det är stenhårt, lekfullt, skitargt och kul samtidigt. De ger publiken uppgiften att göra den största moshpiten i Way Out Wests historia. Publiken tar det på största allvar, och jag är ganska säker på att de lyckades. Kul gigg.
Efter moshpiten lämnar jag för att se Nick Cave, där jag får gåshud direkt (undrar hur mycket mer gåshud min kropp kan producera egentligen). Det är någonting med hans väsen som alltid har fångat mig mer än det mesta. Det är vackert, sprött och mäktigt på samma gång.
Har sett Nick Cave ett otal gånger live. Och det är som ett vin. Det blir bara bättre och bättre ju mer det får lagra till sig. Mitt ansikte släpper först en tår, och sedan bryter jag ut i ohämmad vuxenmansgråt. Det är som att han fick tag i knappen till mitt känsloregister och öppnade kranen. När bandet spelar ”Jubilee Street” är jag i total superextas.
Efter spelningen träffar jag Viva-gänget. Vi kramas, vilket var precis vad jag behövde efter min senaste känslouttömning. Nu är jag helt förstörd och bryter mot alla regler genom att lämna området innan The Cure ens har gått på. The Cure är ett viktigt band för mig, som jag aldrig har sett, och jag gissar att jag någon gång kommer att ångra det beslutet bittert. Men så är det. Jag går och äter en hamburgare och andas i fyrkant.
Efter köttpucken rör jag mig mot Musikens Hus där jag träffar på DagUlla med vänner. Vi pratar om korv, katter, musik, relationer och internetmysterier. Jag byter några ord med Ljus-Gustav, som berättar om sin kärlek till ljus på ett väldigt passionerat sätt och om hur han byggt och tänkt kring Kites och Smålands ljusriggar. Nu är det äntligen dags för Småland.
Småland öppnar eteriskt och varsamt, och sedan bygger man varje låt så att klimax till slut toppar och går i taket. Och så håller det på. Scenen, inramningen och ljuset är verkligen vackert. Det känns som att de har lyckats med det svåra i att knyta ihop dessa olika uttryck till en helhet. Jag fuldansar, sluter ögonen och försvinner in i något som liknar ett meditativt tillstånd. Sista låten slutar abrupt och jag hör mig själv skrika högst av alla ut i tystnaden som plötsligt uppstått. Småland har bevisat att det kan vara kul att kolla på tre gubbar som spelar synthar.
Nu går jag hem. Det spänner i baksidorna, och infanterield är ett faktum.