Vaknar som en levande förstörd 09.30. De 25 000 stegen från dagen innan har skapat en fotblåsa, och infanterielden är ett faktum. Dessutom är toalettpappret och kaffet slut, så jag krälar mig ur lägenheten för att hitta närmaste butik. Jag unnar mig en chokladbit, som aldrig har smakat bättre.
Utrustad med nyladdad elektronik, infanterield och en tröttma av modellen större lämnar jag lägenheten för att möta upp Generalen med familj och äta lunch. Vi äter asiatisk mat och pratar om scouter, militärtjänstgöring, att börja gymnasiet, Fredrik Strage och legenden om kampen mellan synthare och hårdrockare.
Lämnar familjen för att röra mig mot festivalområdet. På vägen får jag tag i den manliga halvan av team DagUlla. Vi bestämmer oss för att ta en snabb öl på en närliggande pub. Vi pratar om kompromisslöshet, vernissage, att sova fyra timmar, gubbighet, frisyrer, att göra saker på riktigt, personer som blivit sämre med åren, dåliga mönster, osund maskulinitet och Neurosis.
Efter cirka 40 minuter lämnar jag Dag, och han går tillbaka till sin vernissage. Jag utväxlar några meddelanden med dedikationskvartetten, och det verkar som att vi har lite olika planer. Så vi bestämmer träff senare. På avstånd ser jag några låtar med Lila Iké, som blir en mysig liten start på denna sista festivaldag. Det låter jamaicanskt och svängigt.
Jag går upp på Höjden för att se The Magnolia, där dedikationsmusikern med flickvän dyker upp. Om The Magnolia vet jag egentligen bara att det utgörs av väldigt duktiga musiker, att frontpersonerna är göteborgslegenderna Arvid Nero och Albin Lee Meldau och att de var på gång för cirka 15 år sedan. I publiken dyker en jobbekant upp. Hon beklagar sig över ålderdomen och vad tre dagar på festival gör med en. Jag håller med och berättar om min infanterield. TMI, tycker hon.
Dedikationsmusikern med tjej dyker upp. De bjuder mig på lite kroppsinsmugglad whisky, och precis när jag tar en klunk dyker en vakt upp och ber oss vänligt men bestämt att hälla ut den. Jag skäms, men det är ju bra att det finns människor med uppgift att hålla koll på oss festivalbesökare. Mina vänner säger att The Cure var bäst igår. Fan.
The Magnolia går på scen och ljudet är kanon. Kanske till och med det bästa ljudet på festivalen hittills. På scenen står det 13 musiker, om jag räknar rätt, och musiken svänger och böljar. Blåset, mellotronen och kören ramar in spelningen fint, och det blir nästan som ett familjefoto. Trombonisten har på sig en ”jag vill ha husvagn-outfit”, som är pricken över i:t.
På sms får jag reda på att ljudet på St Etienne dog och att ”the original dedikationsman” är på väg till oss. Upptäcker också att min vän med professur har stått tio centimeter ifrån mig under hela konserten. Vi kramas och jag berömmer hans Songs: Ohia-tisha. Som svar undrar han om jag såg Greg Freeman på Pustervik igår, som tydligen rör sig i samma sfär. Jag säger tyvärr nej, för jag kom inte in pga kö. Fan.
The original dedikationsman dyker upp. Vi kramas. Han välter min hatt och jag hans öl. Vi pratar om gårdagen, människor som inte är vana vid att gå på gigg och giggdans. Vi rör oss tillsammans ned mot Linnéscenen. I bakgrunden spelar Celeste, och det verkar asfett. Stenhårt och rowdy. Ingen aning om vad det är. Men ska kollas upp efteråt.
Går för att köpa en öl och springer där in i Åmålsmaffian. Vi pratar om trötthet, intryck och Stay Out West. Jag lämnar dem snabbt för att springa in i en tältstolpe och håller på att ramla. Tar med min öl för att uppsöka toaletten, då en kompis jag inte sett på länge hoppar fram ur ingenstans och skrämmer livet ur mig. I kön till kisskåpen pratar jag med en man som ska se Ezra Collective, som han tror blir bäst på festivalen, och det krockar med Wilco som jag ska se. Fan.
Jag och the original dedikationspar ställer oss i publiken för att se Wilco. Vi pratar om alarmsignaler, att Nick Cave är gud, teknikstrul och att det mest troligt kommer att bli fullproppat på Terra.
Dags för Wilco. Ett band jag lyssnat väldigt mycket på i perioder, framför allt Yankee Hotel Foxtrot-skivan, som jag håller som en av alt-countryns verkliga hörnstensplattor. Wilco har tydligen åldrats till utseendet sedan jag såg dem senast (2009?). Bandet känns skarpt och jag tycker att Linnétältet passar dem väldigt bra, för det ramar in musiken på ett gött sätt. De har också med sig de snyggaste gitarrerna jag sett. Återigen bannar jag Apples eviga löfte om bra batteritid.
Bandet öppnar urstarkt och spelar ett koppel med låtar som jag vill höra i rad, och jag sjunger och fuldansar med efter bästa förmåga. Wilcos alla medlemmar besitter verkligen en förmåga att spela på sina instrument, och jag gillar hur de går från att spela sprött och enkelt till att senare totalt explodera ut i extremövningar.
Det blir lite väl gitarronkigt ett tag, så jag bestämmer mig för att lämna 75 procent in i spelningen för att försöka få en någorlunda bra plats till Veronica Maggio. Det visar sig vara omöjligt, då festivalområdet förvandlats till en klistrig hord av människor.
Veronica Maggio drar igång och jag står extremt långt från scenen. Jag tycker att hon är cool och har några riktiga bangers i bagaget. Och även om det inte är 100 procent min grej ska man aldrig underskatta bra pop (gillar att den sällan innehåller onödigt gitarronkeri).
Veronica Maggio spelar hits och publiken sjunger med, men från min plats får jag inte riktigt feeling, så jag lämnar för att köpa mat.
På väg ut från publiken träffar jag pop-Kim. Vi pratar om skinpajer, musik och att gigga på Kanarieöarna. Jag lämnar dem för att köpa falafel, som jag direkt tappar i marken - och blir väldigt glad när restaurangen ger mig en dubbelportion utan extra kostnad. De måste se att jag är hungrig. Tack.
Nu är jag trött, så jag ställer mig och chillar utanför Linnéscenen. På avstånd ser jag Maribou State, och det svänger på gött. Men jag ger upp mina egna principer och sätter mig ned för första gången sedan lunch. Nu är jag extremt trött. Och mitt kroppsliga batteri är slut (nu är det inte Apples fel).
Till min lilla zen-fläck kommer mina brittiska vänner, dedikationsparet och deras nya zumbakompis. Vi pratar om giftermål, bröllopsresor, att flytta och lägenheter. Köper en kaffe och en kokosboll för att försöka gnista liv i kroppen igen. I kaffekön träffar jag glADHD-tjejen. Hon väcker, med sin väldigt fina och positiva energi, liv i mig igen.
Med nyladdat kroppsbatteri (tack kaffe, kokosboll och glADHD-tjejen för det) börjar jag nu om och gör mig redo för Terra. Jag köper en öl och ställer mig i kö till kisskåpen. Nu är det människor överallt även här. Träffar min finkompis med bror, och jag hoppas att de väntar på mig – för jag vill väldigt gärna se Terra med just dem. De hinner försvinna. I toalettkön, som lever sitt eget liv, försöker någon skylla festivalens dyra priser på stockholmarna (jag tror han har fel).
Får tag i och möter upp Dedikationsparet. På Dedikationsmannens tygpåse har någon satt ett klistermärke med Danny Saucedo, vilket inte passar övrig outfit. Jag pratar om att jag egentligen gillar korta gigg, som helst max ska vara 45 minuter, men ännu hellre 30. För det är enligt mig nästan omöjligt att göra ett gigg som håller min energinivå och mitt fokus under så lång tid. Jag försöker lansera min gamla idé om att ha periskop som merch.
Nu är det dags för Terra. Ett band som jag hunnit se så mången gång och som enligt mig är ett av Göteborgs överlägset bästa liveband. Linnétältet är nu fullständigt fullsmockat med människor. Terra går på och publiken kan varenda ord och stavelse. Tältet gungar och stämningen är total. Masspsykos uppstår och håller i sig hela spelningen. Ett bevis på att det går att göra ett lite längre gigg.
Några gräsdoftande ungdomar ställer sig mitt i publiken och verkar ha någon form av konferens. De vill komma längre fram. De försvinner till slut. En annan ungdom måste slå inofficiellt rekord i längst crowdsurf i festivalens historia. Terra avslutar spelningen. Den var kanon. Tack.
Från Linné rör sig nu en zombiehord som vi försöker kryssa igenom utan att bli söndertrampade. Det märks att människor varit ute i god tid för att se Gorillaz, vilket var min tanke också - men det är typ ingen idé att försöka få en bra plats. Så jag bestämmer mig för att gå till Höjden och kolla på Svart Ridå.
Svart Ridå upptäckte jag på Pusterviks övervåning under Stay Out West för några år sedan och har sedan dess sett dem live några gånger. Jag tycker att det är gött, och det är alltid kul att se hur ett band utvecklas. I väntan på Svart Ridå återförenas jag med dedikationsparet. Vi jämför stegantal och Dedikationstjejen vinner med överlägsna 30 000 steg om dagen. Bra jobbat!
Svart Ridå går på och ljudet är återigen svinbra. Kaggen och basen sitter rätt i bröstet. Det är catchigt och gött, och de tre medlemmarna fyller scenen med stark närvaro. Publiken är avvaktande till en början, men till slut sätts vi i glöd. Bra grejer. Jag är också väldigt svag för gitarrister som använder sin talangspak (svajarm), och det görs här med bravur.
Efter några, egentligen för få, låtar lämnar jag för att försöka få en plats på Gorillaz. Det går inte. Så jag ser några låtar med dem på avstånd för att sedan röra mig ut från området. Nu är jag skettrött och kroppen känns som en fallfrukt. På min marsch ut från området får jag en gratis och kall läsk. Det gjorde mig glad.
Min plan är nu att ta mig in på Stay Out West, och ursprungsidén är Folk. Men jag ser att kön till Pustervik är kort, så i steget bestämmer jag mig för att ge den ett försök. På Pustervik ska Cockhouse spela, och det verkar tillräckligt energifyllt och dumt för att väcka nytt liv i mig.
Väl inne på Pusterviks övervåning hittar jag ett lugnt hörn där jag står och andas och tar det lugnt. Runt scenen fylls det snabbt på med väldigt unga människor, och jag tror, utan att egentligen veta vad det är jag ska se, att det här kommer att explodera. Fem minuter senare är övervåningen totalpackad, och nu är jag övertygad om att det kommer att explodera. I publiken träffar jag den enda personen som är i någorlunda samma ålder som jag. Vi utbyter festivalupplevelser, pratar om hårdrock och om Tompa (RIP).
Cockhouse äntrar scenen, iklädda egenbroderade mössor, och tänder från första ton eld på publiken. Musikaliskt är det någon skev blandning av punk, EPA-dunk och elektronisk musik. Bandet turas om att sjunga och bjuder upp gästartister från publiken. Någon spelar jazztuta, någon dansar och någon rappar. Bandet meddelar att de tycker SD är skit och blandar politiska texter på svenska och engelska med låtar om fåglar som sprängs av bomber. Det är kul, och det känns som att jag fått vara med och se någonting nytt formas på den svenska musikhimlen. Tack för en av de bästa upplevelserna under den här upplagan av Way Out West. 30 minuter är den bästa gigglängden.
Med detta avslutas min festival, för nu orkar jag omöjligt mer. Av någon anledning kan jag inte somna, så jag ligger vaken till 05.00.
Fan.
/Emil Gustavsson
Efterord:
Jag vill bara passa på att rikta ett stort tack till er som hängt med på den här resan!
Som vanligt är jag inget mer än en levande förstörd idag. Men det är ju på sin plats att vara det.
Under festivalen hann jag uppleva 25 artister och tusentals intryck. Och för att sammanfatta det på något sätt tycker jag nog att Nick Cave blev årets gigg (pga ohämmad gubbgråt), men jag vill också lyfta Haieminol, Småland, Terra och Cockhouse lite extra. Och Anna von Hausswolff. Och The Hives.
Det roligaste var att se alla människor försöka fungera i grupp. Det verkade oftast gå ganska bra. Men ni som tjatar sönder gigg för andra, eller helt sonika beter er på ett oempatiskt vis under konserterna, får minuspoäng.
Tack Way Out West för detta fjärde år. Nästa år hoppas jag få fira 20-årsjubileum med er.
Idag ska jag spela tv-spel och äta pizza.
Ha det gött, häjj!