En lördagskväll i början av augusti, Strandbackens Folkpark i Dala-Floda. Det luktar knätofsar, hembränt, och nerspydd gammal Volvo på lång väg (KAN finnas ett uns av förutfattade meningar i den meningen). MEN inte den här lördagskvällen då Rockkwälln arrangerades för tredje gången. Inte en knätofs så långt ögat kunde nå. Hembränt då, nja jag såg inte till något i alla fall, och inte heller någon nerspydd gammal Volvo, men då var jag heller inte och kollade efter det.
Dala-Floda, eller Dalarnas lustgård, eller Floa, vad man än vill kalla det så var det här det var hårdrock under lördagskvällen. Strandbackens folkpark andas fortfarande -50 tal från när det byggdes, men en mer perfekt atmosfär får man leta efter.
Sju band skulle få chansen att visa upp sig när Rockkwälln arrangerades för tredje gången, allt från yngre och kanske lite okända band till de mer scenvana banden.
Först ut var Wasted Wizards, ett ungt band som jag fotat för några år sedan. Den spelningen har jag för mig var en av deras första, och bandet har kommit långt sedan dess. Det osar fortfarande -80 tal av musiken, och bandet bär arvet på ett mycket bra sätt.
Nästa band var Hästspark, och att lyssna på Hästspark är som att få en rejäl hästspark i ansiktet. Hårt, brutalt, tungt och alldeles underbart. Att en trio kan låta så tungt, det är inte alla som klarar av det.
Lysis var näst på tur, och med bandet kom också den första kvinnan upp på scenen. Några till skulle det bli under kvällen, och jag är böjd att säga att dessa kvinnor gjorde bäst ifrån sig under kvällen. Lysis består av sex personer, men Isabell är den som till stor del bär bandet med sin grymma röst och framtoning.
Havamal var för mig en helt ny bekantskap, aldrig ens hört talas om bandet tidigare. Men att gå in med öppna ögon för något nytt är bästa sättet att få veta om man tycker om det, och jävlar vad bra det var. Hårt så det förslog, mörkt så även den som gillar mörker skulle bli mörkrädd, och som grädde på moset riktigt jävla bra.
Cryonic Temple blev nästa band, och inte heller här lyckades man bli besviken. Påminde mig av någon anledning om Paradise Lost på den tiden jag lyssnade mycket på dom, så jag var mer än nöjd med deras spelning.
Liv Sin blev näst sista band för kvällen, och ny ökades tempot rejält. I alla fall om man tittade på sångerskan Liv, för nu blev det svårt att fota. Den energin, den utstrålningen, den musiken, helt otroligt bra.
Sista band var ett av mina favoritband, Corroded. Vet inte för vilken gång i ordningen jag såg dom under lördagskvällen, men det kan helt enkelt inte bli för många. Jens, Per, Bjarne och Chris är ett sammansvetsat gäng, som vet exakt vad som behövs för att få igång publiken. Jens improviserade mellansnack som till stor del handlade om Dala-Floda gick hem hos publiken, detta trots att bandet aldrig varit i Floa innan. Humor, blandat med deras grymma musik blev helt enkelt en hit.
Sammanfattningsvis så kan man nog kalla det en succé, trots att det gärna fått vara lite mer folk på plats. Runt 300 personer fick i alla fall en riktigt trevlig kväll med bra musik, trevlig stämning och gick förhoppningsvis hem lite gladare om än tröttare. Bara att få se en gammal folkpark användas på det här sättet var en njutning, och en liten flashback till ungdomen, men då var den där gamla Volvon med alldeles för många Wunderbaums, hembränt och säkert någon lite överförfriskad person som behövde tömma systemet iblandade också. Just de delarna klarar jag mig utan, och den här kvällen blev sådär alldeles perfekt.
/Magnus Wågström (Text & bild)
Bilder från kvällen
