Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Krönika: Den ständige outsidern Joakim Thåström

Text & bild: Magnus Tannergren

Joakim Thåström har alltid befunnit sig utanför känns det som. Även när han blivit omfamnad av den stora publiken så drar han sig undan, väljer en annan väg eller utmanar sina lyssnare på ett sätt som ibland får en att undra om han gör det för att jävlas.

Allt sedan Ebba Gröns dagar har Thåström drivits av opposition och protest. Punken var det perfekta verktyget 1978 och sedan har han fortsatt att välja den alternativa vägen. Efter Ebba Grön kom Imperiet som blandade postpunk med funk och annan musik som ett försök att slås sig fri från punken. Hans första självbetitlade soloskiva var kanske ett försök att bli “mainstream” men i den rollen vantrivdes han rätt snabbt. 

På uppföljaren “Xplodera mig 2000” tog han de första stegen mot en elektroniskt laddad rock för att skrämma bort den stora publiken. Det är en underskattad platta i mitt tycke där Thåström kopplar in högspänningskabeln i dåtidens elektroniska instrument och vrider upp disten på max. Och från 1992 förverkligar han visionen med Peace Love & Pitbulls tre fantastiska plattor där han dessutom fimpat svenskan till mångas förtret. 

Men så tar 90-talets slut och Thåström tröttnar åter på det han håller på med och 1999 års “Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal” återvände han till svenskan och en mer klassisk rocksättning. Med det sagt så är inte skivan på något sätt tillrättalagd. Snarare tvärtom. Och titeln i sig markerar den fortsatta oppositionen. 

Sen börjar det bli verkligt intressant. “Mannen som blev en gris”, “Skebokvarnsv. 209”, “Kärlek är för dom”, “Beväpna dig med vingar”, “Den morronen”, “Centralmassivet” och senaste släppet “Dom som skiner” är alla en del av Thåströms absolut starkaste släpp. Musikaliskt blandar han in saker från hela sin karriär men värt att notera är att han alltid gör musik som har ett helt eget uttryck. Det låter extremt modernt och egensinnigt. Och i texterna börjar vi möta människan Thåström i ett språk som tydligt visar spår av poeten Bruno K. Öijer. Avskalat och enkelt, personligt men aldrig privat. Väldigt allmänmänskliga betraktelser av ett liv vems som helst egentligen. 

Men han har aldrig sålt sig. Han har aldrig kompromissat. Det blir extremt tydligt när jag ser honom spela i Västerås 2022. Setlisten är ett tvärsnitt genom de senaste 20 årens släpp plus några valda låtar av Imperiet. Allting stöps om i den där speciella musikaliska dräkten som han finjusterat sedan “Mannen som blev en gris”. Det är två timmar där all musik har en gemensam puls vilket gör att hela spelningen känns otroligt sammanhållen och nästan som ett långt stycke musik som tar med dig på en resa in i dig själv och andra genom regntunga europeiska städer, ensamma nätter och öm tvåsamhet. Det är fullständigt magiskt att se en 65-årig Thåström sjunga bättre än någonsin och faktiskt se ut som om han har väldigt roligt på scen. Det är fullsatt i arenan. Och här är paradoxen. För jag tror att många hoppas på fler klassiker men samtidigt är alla väldigt lyckliga över det som de får. Den absoluta tyngdpunkten ligger på hans senare plattor och så fyra noga valda Imperietlåtar. Och ingen låter som Thåström 2022. Han må ha hållit på i drygt 40 år nu men han är den minst nostalgiska artist som vi har. 

Och han står aldrig still i sitt skapande. Publiken får snällt foga sig och springa efter honom och inte tvärtom. Thåström är och förblir outsidern i svensk rockmusik. 

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Två sjuor från Flyktsoda Records

Deny - Call of the void Gefyr/Rat Cage - Split   Ni som gillar er crust och käng vet ju förmodligen att en av förra årets absolut bästa plattor var ”Wildfire” med Törebodas Deny. Undertecknad recenserade den här på Heavy Underground och den fanns högt upp på förra årets årsbästalista.   Så det är ju med stor glädje jag ser att en ny ep med Deny släpps. Fyra spår med harmonisk underbar d-takt med snortuffa melodier som rätt omgående får kängnäven att lyftas är vad denna ep bjuder på.  Titelspåret som inleder a-sidan är nog favoriten och de inledande raderna lyder: ”I am choking myself. Bye some more. Fighting the commercial grip” Deny håller fanan högt och denna ep bara visar vilket grymt bra band de är och jag hoppas att fler av er upptäcker dem. För Deny förtjänad verkligen all framgång.  Gefyr begåvade oss 2022 med deras briljanta självbetitlade debutplatta. Året efter så släppte Rat Cage från England ”Savage visions”. En urstark hc/punk-skiva som inte tog några fångar. Så det ä

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som