Text & bild: Magnus Tannergren
Joakim Thåström har alltid befunnit sig utanför känns det som. Även när han blivit omfamnad av den stora publiken så drar han sig undan, väljer en annan väg eller utmanar sina lyssnare på ett sätt som ibland får en att undra om han gör det för att jävlas.
Allt sedan Ebba Gröns dagar har Thåström drivits av opposition och protest. Punken var det perfekta verktyget 1978 och sedan har han fortsatt att välja den alternativa vägen. Efter Ebba Grön kom Imperiet som blandade postpunk med funk och annan musik som ett försök att slås sig fri från punken. Hans första självbetitlade soloskiva var kanske ett försök att bli “mainstream” men i den rollen vantrivdes han rätt snabbt.
På uppföljaren “Xplodera mig 2000” tog han de första stegen mot en elektroniskt laddad rock för att skrämma bort den stora publiken. Det är en underskattad platta i mitt tycke där Thåström kopplar in högspänningskabeln i dåtidens elektroniska instrument och vrider upp disten på max. Och från 1992 förverkligar han visionen med Peace Love & Pitbulls tre fantastiska plattor där han dessutom fimpat svenskan till mångas förtret.
Men så tar 90-talets slut och Thåström tröttnar åter på det han håller på med och 1999 års “Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal” återvände han till svenskan och en mer klassisk rocksättning. Med det sagt så är inte skivan på något sätt tillrättalagd. Snarare tvärtom. Och titeln i sig markerar den fortsatta oppositionen.
Sen börjar det bli verkligt intressant. “Mannen som blev en gris”, “Skebokvarnsv. 209”, “Kärlek är för dom”, “Beväpna dig med vingar”, “Den morronen”, “Centralmassivet” och senaste släppet “Dom som skiner” är alla en del av Thåströms absolut starkaste släpp. Musikaliskt blandar han in saker från hela sin karriär men värt att notera är att han alltid gör musik som har ett helt eget uttryck. Det låter extremt modernt och egensinnigt. Och i texterna börjar vi möta människan Thåström i ett språk som tydligt visar spår av poeten Bruno K. Öijer. Avskalat och enkelt, personligt men aldrig privat. Väldigt allmänmänskliga betraktelser av ett liv vems som helst egentligen.
Men han har aldrig sålt sig. Han har aldrig kompromissat. Det blir extremt tydligt när jag ser honom spela i Västerås 2022. Setlisten är ett tvärsnitt genom de senaste 20 årens släpp plus några valda låtar av Imperiet. Allting stöps om i den där speciella musikaliska dräkten som han finjusterat sedan “Mannen som blev en gris”. Det är två timmar där all musik har en gemensam puls vilket gör att hela spelningen känns otroligt sammanhållen och nästan som ett långt stycke musik som tar med dig på en resa in i dig själv och andra genom regntunga europeiska städer, ensamma nätter och öm tvåsamhet. Det är fullständigt magiskt att se en 65-årig Thåström sjunga bättre än någonsin och faktiskt se ut som om han har väldigt roligt på scen. Det är fullsatt i arenan. Och här är paradoxen. För jag tror att många hoppas på fler klassiker men samtidigt är alla väldigt lyckliga över det som de får. Den absoluta tyngdpunkten ligger på hans senare plattor och så fyra noga valda Imperietlåtar. Och ingen låter som Thåström 2022. Han må ha hållit på i drygt 40 år nu men han är den minst nostalgiska artist som vi har.
Och han står aldrig still i sitt skapande. Publiken får snällt foga sig och springa efter honom och inte tvärtom. Thåström är och förblir outsidern i svensk rockmusik.
Kommentarer
Skicka en kommentar