Heavy Underground

I samband med 25-årsfirandet av Refuseds klassiska platta “The shape of punk to come” släpps en platta där andra band fått gå lös på låtarna. En intressant tanke då originalet i sig på något sätt gick ut på att omdefiniera en hel genre och spelades in i någon sorts postmodern dekonstruktionsanda.  Så att låta andra göra detta med skivan 25 år senare är ju kittlande. Och resultatet blir både väldigt bra men även ganska förväntat. Första halvan har versioner av låtarna som ligger ganska nära ursprungsversionerna vilket gör att skivan känns rätt onödigt. Dock är Quicksands tolkning av  “The Liberation Frequency” väldigt bra men det beror kanske mest på att Quicksand är bäst oavsett.  Intressantare blir det när Zulu, Cold Cave och Igorr lägger ett mer elektroniskt raster över låtmaterialet. Då faller delarna isär och sammanfogas på ett nytt spännande sätt. Sen kommer Cult Of Luna in och gör “Tannhäuser / Derive” så som bara Cult Of Luna kan göra den. Blytungt och mörkt alltså...

För ganska precis ett år sedan släppte Besra albumet Transitions. En komplex och nördigt detaljerad historia som för mig var en av de starkaste skivorna förra året, och som jag kontinuerligt har återvänt till sedan dess. Så det är med stor nyfikenhet och förväntan som jag trycker på play för att ta del av Equilibrium EP, och det tar inte lång tid innan gåshuden reser sig på armarna och nacken börjar svänga i takt. Jag gillar mycket med den här EP´n, men det som sticker ut mest är att låtarna och deras strukturer är mycket mer direkta och på något sätt mer tillgängliga än på Transitions (på ett bra sätt). Om jag har förstått det hela rätt spelar Besra in alla instrument och sång själva i sin egen studio i Finland, för att sedan skicka det på mix och master till Magnus Lindberg. Och kvaliteten i det samarbetet är uppenbar, för jag kan inte minnas att jag hört en produktion där trummor och bas känns så sammansvetsade sedan Khomas skiva Tsunami (2004) - och det är en av de största komplima...

Det känns som om varje skiva Vokonis har släppt är ett steg framåt. Och varje gång tänker jag att nu har de hittat sitt rätta uttryck. Sen släpps det en skiva till och ytterligare ett steg tas. Och den här gången är det större än någonsin. Vokonis är i ständig förändring. Vet man något om bandets huvudperson Simona Ohlsson så vet man att hon själv förkroppsligar förändringar och sökandet efter vem man egentligen är. På så sätt blir Vokonis hennes perfekta redskap att illustrera denna egentligen ganska allmännmänskliga upplevelse av sökande efter jaget.  Jag tänker faktiskt inte redogöra i detalj för vad som har hänt sedan sist med Vokonis och hur det låter. Mer än att konstatera att allting som varit bra på tidigare släpp finns här med helt nya inslag som gör det väldigt bra. Den som verkligen vill förstå Vokonis gör klokt i att börja från början i diskografin. Eller jobba sig bakåt.  Hur som helst är det upplevelsen av en resa inom dig själv som är det centrala här. Och den ä...

Hur skulle det vara med lite svensk postpunk? Jo tack säger jag om den låter så trevlig som Spader Kung levererar den. För här finns både den rätta känslan i musiken och framförallt i texterna.  Det är en svår kost att anamma ett en språkdräkt som kanske främst för tankarna till ett tidigt 80-tal som andas den där nya luften som årtiondet som ersatte det blekgrå 70-talet hade samtidigt som dekadensen, nihilismen, regniga storstadsgator och tung sprit och långa cigaretter är huvudingredienser. Allt framfört med en sång som är så där lagom tillbakalutad så att man ska få känslan av nihilism och Joy Division. Joy Division är förresten en referens man hör i musiken i kombination med lite Rymdimperiet och Reeperbahn.  Spader Kung lyckas balansera allt det här på en snyggt och elegant sätt som inte låter tillgjort utan snarare väldigt här och nu. En perfekt platta för promenader genom urbana landskap eller på landsvägar på väg bort från alltihop.

Ser man till vilka som sjunger på svenska, så är LK14 landets största och populäraste punkband. Känslan är att de säljer mest skivor, merch och biljetter vid spelningar i alla fall. Nu släpper man en ny LP/CD via Second Class Kids, som vanligt. 12 nya låtar är vad vi får och köper man CD-versionen får man även ”Trallkrucifixet” med på köpet. Det gillar man ju, många hits på den. Om vi börjar såhär - alla som diggar Lastkaj får vad de önskar. Djävulskorset är precis vad ni kan förvänta er skulle jag säga. Flertalet bandmedlemmar står för sången, vilket är en stor styrka, och det är låtar man inte kan förneka att man dras med i. Vissa kan komma att hävda att de till en början känner en mättnad på soundet. Men efter några lyssningar gissar jag på att man är redo att utnämna även denna platta till ytterligare en succé. Jag har själv funderat på om jag inte är mätt på deras spelningar och täta skivsläpp.  Det är jag inte. Och jag ska egentligen vara tacksam för att de åker runt och spel...

Det har nästan gått fem långa år sedan vi hörde något nytt från Lowrider. I december 2019 så släpptes deras underbara platta ”Refractions” och oj vad den plattan snurrat många gånger hemma hos mig. Nästan lika lång tid har förflutit sedan Elephant Tree släppte ”Habits”. Här gör de båda gemensam sak och delar en splitplatta. Sida a är Lowriders och de inleder med den rockiga och inte ens tre minuter långa ”And the horse you rode in on”. En upptempo låt som direkt markerar att Lowrider är tillbaka och det med besked. Efter en upptempoinledning så kommer den fantastiska ”Caledra” som drar ner tempot markant och här kommer slingorna och fuzzen fram och smeker dina trumhinnor med ljuv musik. Det är helt enkelt omöjligt att värja sig. Man är helt och hållet i Lowriders värld. Det följer två spår till på Lowriders sida men för min del så är segern redan vunnen med den tio minuter långa ”Caledra”. På sida b hittar vi alltså Elepant Tree som är en ny bekantskap för mig. Till skillnad från Lowr...

Den här skivan fick ta sin tid att smälta. För det känns som om det är musik som är värd just tid. Thurston Moore är ju allom bekant som frontfigur i Sonic Youth och nu mer som allmän kulturprofil när man pratar om alternativ musik. Och efter att ha läst hans biografi “Sonic life” så inser man hur mycket musikhistoria den här mannen är laddad med. Allt från punken på 70-talet till alternativrocken på 90-talet. Thurston var där.  Jag tänker på det när jag lyssnar på “Flow Critical Lucidity”. Här finns allt det här samlat i musikens DNA. Från den extremt finkänsliga popnerven till tung psykedelisk drone. Allt med den där omisskännliga dissonansen som Moore har i allt han gör. Det låter vackert men det finns alltid en skevhet i det.  På många av låtarna på den här skivan har dessutom slagverk som central komponent i ljudbilden vilket ger en jazzig känsla som jag inte hört tidigare. Du hör det i det Allen Ginsbergrusiga öppningsspåret “New in town” och singelsläppet “Rewilding”. D...

Bra grindcoreband finns det idag rätt många av i Sverige och Gadget måste man ju säga är ett av de mer rutinerade av dem. Så det var såklart en nobrainer att det blev ett besök till Sundsvall och Pipeline då Gadget var på besök.  När jag anländer så hinner jag se de sista låtarna av Muteny som var kvällens första band. Ett ungt thrashband som gör ett stabilt jobb och verkligen har framtiden för sig när de fått lite mer rutin under vingarna. Andra bandet för kvällen heter Riskbrukarna och är ett rätt nystartat punkband. De har publiken med sig från första till sista not och levererar en grym spelning. Det märktes verkligen att de trivdes på scenen och jag är säker på att vi kommer att få höra mer från dem i framtiden. Dock så var ju Gadget huvudbandet för kvällen och de var ju också största anledningen till att jag befann mig på Pipeline denna kväll.  Rutin är viktigt för att leverera en bra spelning och det är verkligen något som Gadget dryper av. De fullkomligt äger scenen fr...

  Splitalbum med två punkband som tilldelades ”Lastkaj 14 Punkstipendium 2023” och därmed fick chansen att släppa ett splitalbum genom Second Class Kids. Spår 1-6 framförs av Ärkepucko från Falun. Här fattar jag det som att det bara är två ordinarie bandmedlemmar, men att någon ytterligare säkert hoppar in vid spelning? Jag känner hur som helst igen bandnamnet sedan någon samling ifrån Grönpeppar Records.  Ärkepucko kör kvinnligt på sången. En tjej som känns genuin och menar vad hon sjunger om. Klassiska områden som förknippas med punk avhandlas. Själva musiken rör sig mellan punk och mer rockigt, med mycket fokus på att sångerskan sjunger ut för fullt. Av de sex spår som finns med på CD/LP:n är första låten ”Jobba tills du dör” den som sticker ut även efter flertalet lyssningar. I övrigt så är det inget nytt eller något som kommer göra att jag kanske kommer intressera mig ytterligare för bandet. Med det sagt, det är inte dåligt, men samtidigt inget jag direkt kommer rekommend...