Heavy Underground

Stockholmarna i Blood Sermon lät senast höra av sig på utmärkta fullängdaren “Never stop the madness” som bjöd på imponerande crossoverhardcore. Nu är de tillbaka med en split tillsammans med italienarna 3ND7R. Eller ja det är mer än en split det är ett faktiskt samarbete där Blood Sermon inleder med två låtar och där den tredje är en låt där båda banden smälter samman och de två avslutande spåren står 3ND7R för. Väldigt snyggt.  Moshvänligt är väl den korta sammanfattningen av detta. Båda banden bjuder upp till blåmärkesdans med hjälp av tunga riff som inte lär få någon att vilja sitta still live. Båda banden levererar starka låtar men jag tycker ändå samarbetet i mittenlåten “Only the absolute strongest” är höjdpunkten där ett hiphopbreak utgör ett snyggt skiftbyte och visar en spännande väg att gå. Mer sånt. Men på det hela taget ett stabilt släpp. /Magnus Tannergren

Klockan slår 09.00 och jag vaknar stilla upp ur min träda. Gubbkroppens ryggskott har äntligen släppt, och med en semester i kroppen känner jag mig både utvilad, redo och pepp för att ta mig an det som komma skall.  Vi ska mötas ett gäng vänner på en pub nära festivalområdet för att dra upp gemensamma riktlinjer för dagen. Min kompis med skägget hör av sig och meddelar att han blir dryga timman sen, eftersom han lyckats skära sig svårt i näsan vid rakning. Jag skrattar, och funderar mycket på hur det gick till.  Väl där träffar jag min väldigt musikdedikerade vän. Vi pratar om vad vi ska se, och inser att dagens program är fullsmetat. Vi äter lunch och pratar om sommarminnen, och att Smile och QOTSA ställt in sina spelningar.  Skägget och Dalslands-Danne anländer. Vi pratar om ålderskrämpor och att man inte borde leka skeppsbrott över 30. Vi pratar om tatueringar, skivomslag och att det är omöjligt att borra upp saker rätt i betong. Att remastrade skivor är onödigt, vad s...

Kriegshög är ett hardcoreband från Japan och för fjorton år sedan så damp deras självbetitlade debutplatta ner som en bomb. Här har vi nu uppföljaren som många väntat på. Under den långa väntan så har Kriegshög endast släppt två sjuor där den senare ”Paint it black/White out” från 2019 skvallrat lite om den riktning Kriegshögs sound tagit.  Där debutplattan var rätt extrem och noisig hardcore så har vi på ”Love & Revenge” ett band som istället fokuserar på låtar, riff och tyngd. Tempot är inte alls lika högt men ändå så finns attityden och känslan likväl kvar. Basen har tidigare varit ett drivande del av deras sound och den är precis lika närvarande och viktig här.  Det dröjer inte mer än 45 sekunder in i första låten ”Void” så finns den där underbara basen på plats och den sitter som ett smäck och skickar ilningar längs ryggraden på mig. Under de 22 minuterna som följer så har vi d-takt, fuzz, hardcore, punk, ökenrock. Allt kryddat med sångaren Masakis rakbladsvassa stämm...

När Strevellna plötsligt dök upp förra året med skivan “Aldrigheten” så var det en mindre chock. Hela grejen var omgärdad av lite mystik och insvept i dunkel men musiken var hämtad från hela min uppväxt som hårdrockare. Just mystiken gjorde det ju väldigt intressant i början och frågan var ju om samma magi kunde uppstå igen på en uppföljare.  Nu har vi svaret och det är att ja, det kan det.  Ska man enkelt beskriva “Revoldom” så skulle det väl vara att det är mer av samma sak men mognare. Mognare i betydelse att det hela känns lite mer fokuserat och lite mer på allvar. Där debuten var en palett och hyllning av influenser från olika genrer så är uppföljaren musikaliskt mer sammanhållen och komplett. På en direkt fråga till bandets huvudman Magnus Larnhed om hur det här låter svarade han “Som Dios första två skivor”. Det är faktiskt inte en dålig beskrivning. För här frodas det bästa från 80-talets hårdrock med stundtals lite hårdare thrashinslag. Allt med en snygg ljudbild och ...

  Bödel är ett nytt band och ”Välkommen till avrättningen” är deras första fysiska släpp. Denna ep släpptes först på kassett men kommer också framöver att släppas på en sjua.  Att sammanfatta Bödels sound är inte speciellt svårt. Hardcore, d-takt och råpunk beskriver det hela rätt bra tycker jag. Bödel försöker inte att uppfinna hjulet på nytt men de vet verkligen hur d-takten ska spelas och de gör det förbannat bra!  Denna ep består av sex låtar plus ett intro. Tolv minuter snabb och ilsken d-takt flyger snabbt förbi när den är så bra som denna är. Det märks att det finns en hel del rutin bakom instrumenten. Sångerskan Leya som är ynglingen i bandet har en underbart snorförbannad pipa som ilsket vrålar fram lyriken på ett grymt sätt.  Jag ser fram emot att höra mer från Bödel i framtiden. Just nu ska jag spisa ”Håll ut håll i” några gånger till. Det är för tillfället min favorit på denna ep. Hasta genast in på er favoritstreamingtjänst och gör samma sak!  /Ande...

  Morvigor kommer från Holland och ”De Spegel” är deras första livstecken sedan fullängdaren ”Tyrant som släpptes 2017. På denna ep så är det ett mer moget band som funnit sitt sound och uttryckssätt. Tidigare så var Morvigor ett band som spelade death metal uppkryddat med lite black. På ”De Spiegel hittar vi ett band som spelar post-black med lika stora delar post-rock och ambient inslag. Släng in en skopa proggiga influenser också så börjar vi närma oss sanningen.  Black metal är verkligen inte min grej men det tog inte lång stund att inse att Morvigor var något helt annat. Denna juvel till ep som endast består av två (om än långa) låtar har den senaste tiden gått varm hemma hos mig. Det är ibland snabbt och kyligt och ibland bländande vackert. På de tjugo minuter som Morvigor har dig i sitt våld så hinner precis alla känslor utspela sig. Det är snorbra och när de sista tonerna klingat ut så vill du bara ha mer.  Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan vi får...

Syndromet består av Lisa och Mattias. De spelar rock med en stor portion punkattityd. ”Söråker” verkar vara deras fjärde platta och namnet på den är också namnet på den plats som de bor på.  Ni som besökt punkspelningar och festivaler de senaste åren har med största sannolikhet sett Syndromet live då jag är rätt övertygad om att de är få band i Sverige som turnerat mer än vad de gjort. Jag har själv haft förmånen att se dem några gånger och det är alltid ett nöje då Syndromet verkligen kommer till sin rätt när de spelar live. Det är då deras engagemang och deras stora hjärtan verkligen visar sig och man förstår vilka fina människor de verkligen är.  Denna EP består av fem låtar punkig rock av finaste sort. Texter som speglar den samtid vi lever i med främlingsfientlighet och klimathot. Dock alltid med ett en känsla av att det finns hopp och att det finns chans till förändring. Det är i alla fall den känsla som jag får. Min favorit på denna ep är ”När sista trädet fällts”. Rade...

  Så då var den här. Adrestias sista platta. Jag skrev i min recension av Adrestias splitplatta med Collapsed för lite drygt två månader sedan att de hade en sista platta inspelad och att den skulle släppas i sommar. Resultatet har jag nu lyssnat på ett stort antal gånger och jag ska göra mitt bästa för att försöka förmedla mina känslor om den för er. Precis som på splitplattan med Collapsed så har bassisten Elma Roth Sandell klivit fram som sångare och det med stor bravur. Hon har en grym pipa och jag förutsätter att vi inte hört det sista vrålet från hennes strupe trots att Adrestia går i graven. Adrestia har en rätt gedigen diskografi bakom sig och i mitt tycke har de hela tiden gått från klarhet till klarhet med sin dödsmetalinfuserade crustpunk.  Denna sista platta är som att man tagit alla godsaker från Adrestias tre senaste plattor och finslipat det till en enda stor juvel. Det är ett mycket värdigt avslut och plattan är sprängfylld med toppar. Som vanligt så är det en ...

Knappt har man hämtat sig från del ett i Harvestmans triptyk som släpps i samband med fullmånarna  under 2024. Harvestman är naturligtvis Steve Von Till (Neurosis) och uppföljaren till del ett tar dig ännu längre ut i ett musikaliskt universum som jag inte har lämnat sedan senaste releasen.  Det är mörkt och suggestiv musik som bygger mycket på repetition och loopar av rytmer och riff. På "Triptych: Part two" så utvecklas ljudlandskapen och en nästan tribal känsla infinner sig på många av spåren. Det är djupt fascinerande hur musik kan väcka så många känslor i lyssnaren.  Förutom trumma bas och gitarr så finns här keyboards, mellotron och diverse samplingar av poeten William Butler Yeats. Ljudbilden är mjuk och mångfacetterad och här finns mycket att upptäcka även efter den tionde genomlyssningen.  Steve Von Till verkar som tur är ha använt möjligheten som uppstod när Neurosis kollapsade att utforska sitt eget musikerskap. Han har ju släppt mycket musik tidigare unde...

Vilka är ni, vad kommer ni ifrån och hur träffades ni? - Oår   är ett nybildat band från Malmö bestående av Anni på sång, Ketty på bas/gitarr, Sofie på gitarr/bas och Olle på trummor. Vi känner varandra sen innan och Sofie och Ketty hängde med Olle till repan när han övade trummor. Låtidéer uppstod, låtar skapades och vi behövde en sångerska och Anni kom med. Vilka tidigare band skulle man känna igen er från? - Man kan känna igen några av medlemmarna i  Oår  från bandet Urarta. Hur skulle ni beskriva musiken ni spelar? - Vi har alla en bred musiksmak som också skiljer sig något bandmedlemmarna emellan. Vi drivs av nyfikenhet på hur de andra i bandet ska bygga vidare på olika idéer och infall när vi skapar musik. Ibland byter Sofie och Ketty intrument. Resultatet blir att låtarna kan te sig ganska olika med influenser från punk, postpunk, black metal, screamo, noise, alternativ rock. För vår del är det befriande att blanda friskt och låta låtarna få spinna iväg på olika hå...

Här kommer ett splitalbum med två svenska punkband. Banden levererar sex spår var på denna utgåva av Second Class Kids. Hata som lejon kommer ifrån Söderhamn och Menudå är baserat i främst Helsingborg, men även Malmö. Skåne m a o.  Egentligen är det ju lite jäv att jag bara recenserar den genre som jag lyssnat på hela livet. Typ. Omdömet blir ju ofta positivt överlag, så jag får försöka dela upp lite kring vad som är bra, eller mindre bra. Jag ingår inte kategorin av människa som bara vill hylla föregångarna inom punkscenen, utan har alltid öppna armar för nya band som kämpar på och ger mig ny musik att upptäcka.  ”Hata som lejon” inleder albumet. Här har vi ett band med texter som egentligen är jävligt deppiga. Jordens existens, egna måendet och tillkortakommanden, samt tydliga samhällsproblem ur olika aspekter förmedlas. Punk. Detta samtidigt som själva ljudbilden och stilen är väldigt poppig. Bandet kanske misstycker, men det är som en blandning av trallpunk och ren pop á l...

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är inge...

Grindcore kan vara lika roligt som det går snabbt. Svenska Bridflesh är en institution i branschen med sin splattermålade grind som avhandlar diverse ämnen på väldigt kreativa, bloddrypande och magstarka sätt. Har man ingen humor och anser sig sitta på höga moraliska hästar så är detta inget för dig.  Men gillar du kompetent mangel, splatterfilmer och brutal humor sitter denna 13 minuter långa skiva med lika många låtar som en spik i Jesus kors. Lägg därtill en fantastisk titel och ett episkt omslag och du har en skiva att lyssna på om och om igen. /Magnus Tannergren

Med medlemmar från finfina band som Driller Killer och Mob 47 så fattar man ju att det är crustmangel på menyn som gäller när den nya trion Lautstürmer släpper en skiva. Att djupanalysera detta är ju ganska lönlöst. Det tar 26 minuter att mangla igenom 13 låtar och det är en råpunkurladdning av toppklass om möter lyssnaren. Någonstans smygs det in lite crossover och Motörhead men annars är det nitade skinnjackor som gäller om man säger så.  Och nitad är vad du blir när du lyssnar på “Förruttnelsen”. /Magnus Tannergren

Deny - Call of the void Gefyr/Rat Cage - Split   Ni som gillar er crust och käng vet ju förmodligen att en av förra årets absolut bästa plattor var ”Wildfire” med Törebodas Deny. Undertecknad recenserade den här på Heavy Underground och den fanns högt upp på förra årets årsbästalista.   Så det är ju med stor glädje jag ser att en ny ep med Deny släpps. Fyra spår med harmonisk underbar d-takt med snortuffa melodier som rätt omgående får kängnäven att lyftas är vad denna ep bjuder på.  Titelspåret som inleder a-sidan är nog favoriten och de inledande raderna lyder: ”I am choking myself. Bye some more. Fighting the commercial grip” Deny håller fanan högt och denna ep bara visar vilket grymt bra band de är och jag hoppas att fler av er upptäcker dem. För Deny förtjänad verkligen all framgång.  Gefyr begåvade oss 2022 med deras briljanta självbetitlade debutplatta. Året efter så släppte Rat Cage från England ”Savage visions”. En urstark hc/punk-skiva som in...

  ”Ettan kom, tvåan kom, trean kommer så småningom!”En passande hejaramsa så här i underbara fotbolls EM-tider. Trean kommer ju faktiskt mer snarare än snarast. Den är ute nu för allmän lyssning. Jaha, du klickade inte in dig på den här recensionen för att läsa om fotboll? Ok ok, jag ska återgå till mitt uppdrag. Som sagt så kan alla metal-älskare nu lyssna på Jacobs och Kvaens tredje album ”The Formless Fires” som ges ut via Metal Blade Records.Jag blev totalt hooked av första albumet år 2020 för att bli mer besviken på det andra i ordningen. Det fanns delar där som strök mig mer mothårs än medhårs tyvärr. Förväntningarna och funderingarna kring detta tredje var i och med det lite all over the place men jag blev väldigt glad och överraskad över hur förjäkla bra jag tycker det låter. Mycket mer sammanhållen linje med låtar som följer varandra på ett smidigt sätt.Inte lika spretigt och ”med för mycket vilja” som på Kvaens andra skapelse. Att Jacob är en fullständigt svinbra gitarris...

Gillar du fuzz och stoner så torde ju inte Greenleaf vara obekant. Deras historia går tillbaka till 1999 och de har sedan debutplattan ”Revolution Rock” som släpptes 2001 varit trogen stonerrocken. De bildades ju ursprungligen som ett sidoprojekt av folk som annars huserade i band som Dozer, Demon Cleaner och Lowrider. Medlemmar har kommit och gått under hela Greenleafs historia men den konstanta medlemmen är gitarristen Tommi Hoppala som funnits med sedan starten. Sedan 2014 så hittar vi också Arvid Hällagård bakom mikrofonen. Så musikalisk rutin saknas inte.  Jag måste nog säga att Greenleaf med ”The Head & The Habit” nog har släppt sitt starkaste album hittills. Detta från ett band som har släppt ett flertal grymma plattor. Mellan de tunga riffen på denna platta så hittar vi ett texttema som baseras på sångaren Arvids erfarenheter med att jobba med människor som lider av psykisk ohälsa och missbruksproblem. Varje låt är en symbolisk kort historia som på nåt sätt berör de te...

  Volym ett av Greating From Sweden släpptes 2021 och är en fantastisk samling om man är nyfiken på att utforska Svensk hardcore. Så det är mer stor glädje jag tar mig an uppföljaren och konstaterar att det är en vital hardcorescen i Sverige fortfarande och det finns massvis med underbara band som bara väntar på att upptäckas. Det är femton band representerade på plattan och de bidrar med ett eller två spår var. Variationen är stor och det finns allt från yngre band såsom ”Xiao” med sin powerviolence, vidare till ”Sweet Teeth” och deras mer smutsiga och opolerade rockiga stil. Även de gamla rävarna i ”Rövsvett” bidrar med två spår. Så det finns verkligen något för alla att rensa sina trumhinnor till på denna platta också. Jag har svårt att själv peka ut några favoriter då höjdpunkterna är så många. Dock så konstaterar jag att ”PX-30” är ett band jag verkligen ska hålla ögonen på framöver.  Jag råder er alla att inte tveka alltför länge innan ni klickar hem ett ex av vinylen då...

  Det har hållit på ett tag nu. Ja, egentligen sedan nyårsafton 1999 då vi lämnade det stora 90-talet. Besattheten. Analyserandet. Hyllandet. För det var ju bättre förr. Det vet ju alla. Jag har ju haft turen att på senare år verkligen fått djupdyka i årtiondet som formade så stor del av hela mig som människa och inte minst min musiksmak.  För jag må ha börjat som hockefrilleförsedd hårdrockare på 80-talet men det var under 90-talet som jag utvecklade min musiksmak i samma takt som jag växte som människa så som man gör i 20-årsåldern. Det som hände då bär jag med mig djupt inne i mig själv och det är en sorts nollpunkt.Precis som det är det i många andra i min ålder.  Men jag tror faktiskt att 90-talet har något som senare decennier inte har haft. 1989 föll muren och världen blev en radikalt annorlunda värld helt plötsligt då man till en början trodde att allting skulle ordna sig. En ny öppen och fredligare tillvaro. Vi vet ju att det inte stämde men just där och då kände...

Låt mig bara börja med att säga en sak: Om VILT ännu är okända för dig så letar du upp första bästa sätt att lyssna in dig på dom efter att du läst klart den här recensionen. Ok? Ok! Det var min kära andra hälft som introducerade mig för bandet för ett bra tag sedan och snacka om att jag är glad för det. Bra musik ska man dela med sig av och det är precis det jag gör till er nu. Min plikt som medborgare. Den mycket välljudande EPn ”...To Mourn The Death Of A Stranger” är den andra av två som bandet släppt under sin existens. Här blandas det mycket melodiösa med otroligt rappa riff och en stark, variationsrik röst.  Jag har i andra sammanhang förr sagt att Oscar Randeviks röst låter väldigt mycket som den tyvärr bortgångna Trevor Strnad från The Black Dahlia Murder och det är ett oerhört gott betyg.Jag hör samma snabba behandling av texten tillsammans med höga till djupa toner. Tack för att Trevor får leva vidare i dig Oscar! VILT har mycket välförtjänt signat skivdeal med bolaget G...

I slutet av 2022 så släppte Slan singeln ”Skiter i allt”. Den rönte rätt mycket uppmärksamhet och vinylutgåvan är slutsåld sedan rätt länge. Den singeln bestod av sju minuter av riktigt smutsig råpunk fördelad på fem låtar. Man kan tycka såhär i efterhand att man kanske borde ha varit förberedd på vad som skulle komma när Slan gör albumdebut men jag erkänner, en platta som denna hade jag inte väntat mig. Med ”Ägd” så visar inte bara Slan vart skåpet ska stå, de örfilar alla som överhuvudtaget har någon som helt invändning om att de äger och har uppfunnit skåpet. Det är argt, extremt, skitigt, desperat och allt annat som smutsig och snorförbannad råpunk ska vara.  Att lyssna igenom ”Ägd” är nästan som ett hårt pass i boxningsringen med någon som är mycket skickligare än en själv. Varje nytt spår är som en rejäl käftsmäll eller ett välriktat slag i mellangärdet. Man blir golvad om och om igen. Jag bara älskar det och ber om mer och mer. Till alla er som möjligen avfärdade ”Skiter i a...

  Vår skribent Emil Gustavsson redogör för junis första helg.  ------ Jag vill börja med att varna alla eventuella läsare för att det här är en artikel som kommer att spreta åt alla olika håll och kanter, med ambitionen att beskriva helgen som varit.  Det är fredag och klockan står på 16.15. Jag hastar ihop några sista leveranser på jobbet och springer mot spårvagnen i Majorna för att möta upp min fina bandkamrat och vän Otto som jag har den stora äran att släppa en EP med till hösten. Vi ska för första gången någonsin visa upp Citizend i ett publikt sammanhang. Det är ett sammanhang som Revival Booking satt ihop som en förfest till For The Revival of Beautiful Arts (FTROBA) och går ut på att tre band (Citizend, Night Tigers och Young Acid), som ska släppa skivor på fin-fina Majestic Mountain Records till hösten, ska visas upp inför publik på Pustervik.  Detta gör man genom att gå fram till en stor iPad och trycka på play-knappen. Jag och Otto är först ut. Och det lå...

Den här lilla lyxartikeln bjuder på två band som gör punk på lite olika sätt vilket låtarna visar. Det hela knyts dock ihop väldigt snyggt när banden även gör en cover var på varandra. .  Först ut är Hyrda Knektar som är trogen den punk som kom i slutet på 70-talet och där arvet från band som Ebba Grön och The Clash hörs eka i fjärran. Det är medryckande och snyggt och det är musik som gör mig glad. Att de både har blås och orgel i ljudbilden ger det hela en varm skön inramning.  Om Hyrda Knektar ekar 70-tal så är Strikt en anturlig fortsättning med 80-talets punk och en skvätt postpunk i bagaget. Det är väldigt energisk och refrängdriven punk som är omöjlig att inte sjunga med i. Jag uppskattar direktheten och det omedelbara som finns i Strikts punk.  Sammantaget så är det här som sagt en lyxartikel. Kvaliteten är skyhög och båda banden levererar storartat. Man får liksom det bästa av två världar samtidigt som det är total enighet i punken som genre. Punkmagi helt enkelt...

  Alla metal-fans som gillar blytung och snygg döds kommer att jubla över Envigs EP, det kan jag faktiskt lova. Väntan på ny musik från schlättabandet är äntligen över i och med släppet Eskatos. Kom lite närmare så ska jag berätta varför jag gillar EPn så väldigt mycket. En av många anledningar till det är att alla medlemmar har skrivit en varsin låt samtidigt som samarbetet som vanligt är oklanderligt. Konceptet skulle i praktiken kunna bli hur rörigt och spretigt som helst men grabbarna håller ihop allt så stiligt. Låtarna handlar om dom yttersta tingen och döden. Ett mycket tydligt tema för Envig överlag och trogen sin utstakade väg håller man linjen även nu. Namnen på låtarna vittnar tydligt om vad texten kommer handla om. Som ett mörkt täcke över hela skapelsen ligger tematiken om apokalypsens fyra ryttare. Envig har sina egna fyra dödsryttare i och med det mäktiga skapandet av en varsin låt. Senaste fullängdaren Gutwound som kom ut 2021 var oerhört stark och felfri. Det känns...

Young acid består av ett gäng extremt rutinerade herrar. Vad sägs om Arvid Hällagård på sång (Greenleaf), Alex Stjernfeldt på gitarr (Grand Cadaver, Novarupta), Martin Wegeland på bas (Domkraft), Andreas Baier på gitarr (Besvärjelsen, Vordor) och Svante Karlsson på trummor(The Moth Gatherer).  Rutin och kompetens saknas ju verkligen inte vill jag påstå. Samtidigt så är det ju verkligen ingen ovanlighet att man blir besviken när kända musiker startar ett band och ger ut en platta. Så det var lite med andan i halsen jag närmade mig Young Acid vid första genomlyssningen. Sådana tankar försvinner dock fort när man lyssnar på ”Murder at Maple Mountains” för det är en urstark platta med punkig rock som ganska så omedelbart fann sin plats i mitt hjärta.  Jag har levt med denna skiva ett antal veckor när denna recension publiceras och jag har med stor glädje lyssnat igenom den ett oräkneligt antal gånger. Det är svårt att finna några svagheter alls när allt, och då menar jag precis al...

Jag har haft ögonen på Krigsstigen ett tag. Mest för att de har haft en väldigt stark närvaro i sociala medier och varit förband och spelat typ överallt det senaste året. Musiken har inte riktigt fastnat på mig även om det har varit helt okej trallpunk som levererats. Kanske har det känts lite för utstuderat ibland.  Men nu är ju fullängdaren här och som den trallpunksälskare jag är så ger jag naturligtvis den yngre generationen en chans.  Värt att notera är att plattan är inspelad av ingen mindre än ikonen Mart Hällgren från De Lyckliga Kompisarna vilket är en snygg cirkel som sluts. Och nog hörs det i låtarna att det är från den typen av band som Krigsstigen hämtar sin energi.  Trallvänlig melodier, hög energinivå och vassa ofta tänkvärda texter är vad “Samling i särklass” handlar om. Och det är på det hela taget ett snyggt hantverk. Det är svårt att inte charmas efter ett tag. Jag gillar det jag hör.  Så gillar du svensk punk som ger dig en positiv spark i röven i...