Heavy Underground

Nära Döden levererar energirik och charmig musik på sitt andra släpp. Tankarna går till Vånna Inget och Sekunderna och musiken har en trevlig rå känsla. Jag gillar ljudbilden med en framträdande bas som kompletterar de drivande gitarriffen. Hanna Winbergs sång passar som hand i handsken till det här larmandet och det är texter som berör som hon sjunger.  Det är svårt att sätta en punkstämpel på detta även om det är vad pressreleasen gör. Även postpunk nämns och visst finns det en viss sanning i det. Postpunk med indiekänsla är kanske en mer exakt positionsbestämmelse på genrekartan. Det är egentligen skitsamma för det här är som sagt riktigt bra oavsett vad man kallar det.  Vill du ha energimättade gitarrmusik så är Nära Döden det du söker.  /Magnus Tannergren

  Death Chapel är från Göteborg och ”Ichor” är deras debutplatta. Det är blott ett år sedan som jag recenserade deras ep ”Envy the sun” på dessa sidor. Den var mycket lovande utgåva från detta unga band.  På ”Ichor” har Death Chapel tagit ännu ett steg i sin utveckling. Deras death metal har inslag av progressiva element såväl som det klassiska melodiska Göteborgssoundet. Allt kryddat med lika delar mangel som melodier. Så med andra ord så har de fortfarande kvar den bredd i sitt sound som ovan nämnda ep visade.  Men på denna deras fullängdsdebut så känns det som att de blommat ut en smula mer. Death Chapel har verkligen inte gjort mig besviken med ”Ichor”. Det är en mer än kompetent debut från ett ungt och hungrigt band. De har hungern, viljan och inte minst begåvningen. I pr-materialet till plattan så pekar bandet själva ut låten ”Anthropocidic” som plattans mer progressiva spår. Det håller jag med om. Det är min personliga favorit på plattan så jag hoppas att det komme...

Okej. Den 7 januari i år tipsar Överstegeneral Tannergren mig om att lyssna på Venamoris och säger något i stil med: "Det låter som om Ministry hånglar med Portishead." Från den dagen har jag i princip spelat Venamoris på repeat i lurarna – och jag är helt golvad. När samme Tannergren några veckor senare frågar om jag vill skriva några ord om Venamoris kommande platta To Cross Or To Burn är svaret självklart ja. För det första tycker jag att Venamoris (som består av herr och fru Lombardo) har lyckats skapa något helt unikt. Musiken är mörk och rör sig hela tiden i ett gränsland mellan industri, trip-hop och oljudskaos, där trummorna utgör grunden och sätter ribban för musiken. Och i mitten av allt står sången – tydlig, viktig och självklar. Det känns som att varje ord är skrivet med mening, och det känns äkta, trovärdigt och självupplevt. Om jag ska ge någon form av kritik, så är det att skivan känns alldeles för kort. Efter 10 låtar och 35 minuter lämnas jag gapande...

Året är 1994. Dinosaur Jr och Nirvana har just haft fyllesex i ett tält på Lollapolozafestivalen. Nu ska de ta en öl i baren 120 Minutes. När de går där nyförälskade hand i hand passerar de en man som har cd-skivan “Dirty” av Sonic Youth i handen. Mannen är väldigt lik Steve Albini. Alla är ovetandes om att 30 år senare kommer resultatet av kvällen att låta som ett irländskt postpunkband… Att prata om hur ett band låter och jämföra det med historiska band är givetvis ganska poänglöst i sig. The Murder Capital låter naturligtvis som The Murder Capital men det första intrycket var lite som det jag beskrev ovan. Och det blir ännu konstigare när man vet att de inte alls är något amerikanskt alternativrockband utan ett irländskt postpunkband vi snackar om med två tidigare släpp i bagaget. Men man hör vad man har och upplevelsen är subjektiv. Vill ni kan ni diskutera det här vidare i små grupper.  Hur som helst. The Murder Capital levererar en tredjeplatta som både jag och min recensentk...

Proteststorm är en duo som består av Kristofer Jankarls (Exil, Gadget, Livet Som Insats) på gitarr, bas och sång och Anders Jakobson (Nasum, Krigshot, Axis Of Despair) på trummor. Så man kan konstatera att dessa två herrar har mer rutin av att mangla än de flesta band lyckas uppbringa under en livstid.  Proteststorm ska betraktas som ett projekt enligt dem själva och de tjugo spåren som ”Den Typ Som Överlever” består av är resultatet av tre inspelningar mellan 2017 och 2021. Den har blivit ordentligt försenad men är nu alltså äntligen släppt. Musiken då undrar ni såklart. Det är manligt och hårt. Snabb d-takt som ibland övergår i blastbeats. Krigshot är en rätt bra referens tycker jag. Det är solitt mangel i den högre skolan och jag tycker att Kristofer Jankarls gör en solid insats bakom mikrofonen. Att Anders Jakobson är ett monster bakom trummorna behöver man väl egentligen inte ens nämna.  Gillar du ditt mangel och faller de band som dessa två herrar spelar i eller har spel...

  Här har vi alltså en splitplatta med Skärblackas DSM-5 och Varoitus från Motala. Två band som vet hur d-takten ska spelas så hur kan det inte bli bra. DSM-5 inleder med fem spår och som väntat så är det ju snorbra. Har ju tidigare recenserat deras platta ”Skärblacka d-beat” här på Heavy Underground och den gav ju stor mersmak. Alla fem spår håller hög klass och ska jag välja ut en favorit så blir det nog ”Elitism”. Älskar gitarrslingan som kommer 25 sekunder in på den och smeker öronen innan det blir åka av.  Varoitus bjuder också på fem spår av sin d-takt som har en lite mer ångvältskaraktär vill jag påstå. Aningen högre tempo och texter på Finska som argsint vrålas fram av sångaren Kalle gör att det känns som att få skallen bortblåst. Jag bara älskar det. När man lyssnar på Varoitus så känns det som att allt är angeläget och in your face, det är liksom viktigt.  Kan bara säga att ”Östergötland Jawbreaker” är en splitplatta som bör finnas i alla d-taktsälskares skivhyl...

  ”Å hon väntade, å hon väntade…” Här vill jag direkt i inledningen av texten att ni ser framför er hur jag likt Professor Balthazar (ett fantastiskt barnprogram i min barndom) vankar av och an. Olikt professorn så är det inte jag som ska värka fram en idé och en färdig produkt utan det är Kryptans första fullängdare som ivrigt inväntats. Sedan 14 februari är väntan över. Efter en del hintar och teasers tillsammans med två släppta singlar är ”Violence, Our Power” äntligen här. En tvåspråkig skiva med både svenska och engelska texter som den gode multitalangen Alexander Högbom väser ur sig på ett sätt som är perfekt. Tillsammans med Kryptans skapare Mattias Norrman har Alexander och Victor Parri på trummor skapat en inbjudande och intressant debut som jag vet att många med mig längtat efter. De delvis svängiga, grooviga partierna blandas sömlöst med stora ljudbilder och medryckande riff. Som jag nämnde tidigare så passar sången som en handske till melodierna och arrangemangen. Jag m...

  För många i min generation (generation X) så var nog den första kontakten med Misfits genom Metallicas cover på “Last caress” och “Green hell” som man hittar på skivan “The $5.98 E.P. – Garage Days Re-Revisited”. Plus Cliff Burtons t-shirt och tatuering med Misfits stulna maskot The Crimson Ghost.  Det väckte åtminstone nyfikenheten hos mig och när en kassett började cirkulera på högstadieskolan med skivan “Walk among us” så var det början på en livslång fascination för bandet från Lodi, New Jersey. Bandet bildades 1977 av Glenn Danzig och Jerry Only som även är de två medlemmar som utgjort det som kan kallas ursprungsmedlemmar genom åren. Läser man listan på folk som passerat genom åren så landar den på ett tjugotal personer vilket kanske kan förklaras av att både Glenn och Jerry verkar ha ett stort behov av kontroll.  Men vi ska inte fördjupa oss så mycket i konflikter och annat rabalder som förekommit genom åren utan koncentrera oss på perioden mellan 1977 och 1983. ...

Śmierć kommer från Stockholm och spelar punk med massa d-takt och med en hel del slingor som är influerad av den Polska punken. Detta är deras tredje platta efter de två ypperliga föregångarna ”Godzina pusta” från 2018 och ”Paranoia” från 2021.   Śmierć har säker sina rötter i den Polska punkscenen när det kommer till sina influenser men jag tycker att det finns en röd tråd genom deras tre plattor som utmynnar i en helt egen och modern identitet. Här på senaste plattan ”Opór” så är det väldigt tydligt att de står på helt egna ben och har ett eget sound. Ni som följt Śmierć från första plattan kommer såklart att känna igen er. Det är ju ändå punk med d-takt vi snackar om.  Dock så tycker jag att här så har låtsnickrandet snäppas upp en aning och likaså produktionen. Ninka som jag tycker är en strålande punkvokalist har aldrig låtit bättre. Opór betyder motstånd och det är precis den känslan man får av att lyssna på plattan. Man vill bara göra motstånd mot allt skit som h...

Vega hörde ni senast i punksensationen Dålig Isolering och nu har hon gått vidare som soloartist under eget namn. Talang saknas det inte här. Den här EP:n är skriven och producerad av henne själv hemma i Skarpnäck i sann DIY-anda.  Musiken är starkt influerad av främst en ung PJ Harvey vilket främst hörs i de råa och smutsiga gitarrerna och ibland i Vegas sångstil. Inget som helst fel i det för hon har ändå en egen röst med egen karaktär. Visst hörs det att detta är en debut och att allting inte riktigt fallit på plats än men å andra sidan sidan så är det väldigt uppenbart att här finns en talang som kommer att låta höra av sig under många år om hon själv vill.  De tre låtarna ger en inblick i ett ungt liv med allt vad det innebär. Vega sjunger med inlevelse och styrka där det behövs och med känsla och lätthet på rätt ställen. Det finns en skevhet i det hela som jag gillar. Det är inte helt bekvämt och följsamt men det förstärker bara hennes personliga uttryck. Ge Vega W några...