Heavy Underground

Min kompis Misha skickar en reel på Instagram med två kvinnor som samtalar. Den ena frågar: “Vad kallar du två män som mansplainar för varandra? Den andra ser frågande ut. “En podcast”, svarar den första.  Det är roligt för att det är sant. Jag har tänkt på det där ganska ofta när jag tänker på podcasts i allmänhet och musikpoddar i synnerhet. Var är brudarna? Ja de är gäster i musikpoddar men jag saknar podcasts om musik som är gjorda av tjejer. Eller åtminstone som är jämnt könsfördelade.  Jag är naturligtvis själv en del av problemet eftersom alla poddar jag har producerat har haft mig som programledare antingen ensam eller i sällskap av en Martin, en Misha eller en Svempa. Och andra poddar är uppkallade efter männen som gör dem eller så är det en död katt eller en rock- eller metalpodd. Män som pratar med män överallt. Lika tråkigt som att titta på färg som torkar.  Och ska jag vara ärlig så har jag misslyckats på gästlistan också. Det är betydligt fler män än kvinnor...

  Det är ganska få band som jag ständigt återkommer till om man bortser från sådana som jag växt upp med och som format  min musiksmak. Men ser man till sådana jag upptäckt säg de senaste 20 åren så är det inte många. Cult Of Luna är ett  sådant. Och särskilt de skivor de släppt från “Vertikal” 2013 och framåt där bandet hittar en delvis ny väg för sin  musik och som jag anser vara något av det bästa som släppts av ett svenskt band någonsin.  Musik har en märklig förmåga att beröra. Precis som med Neurosis så har Cult Of Luna en förmåga att bara  genom sättet de låter på slå an en ton som ekar rakt genom min kropp och själ. Melodierna, de svärtade riffen  griper tag i mig och vägrar släppa. Det år svårt att säga varför men det finns något i musik som har den förmågan.  Jag hittar den ingen annanstans.  The red creek carries me home, always Burying my roots where I can breathe - ur “The long road north” Att lyssna på Cult Of Luna är en intensi...

Sarcator är bandet som alla vid det här laget bör ha hört det talas varmt om. Har du inte hört talas om dom så säger jag som ikonen Mr T från 80-talets A-Team; ”I pity the fool!” Med en riktigt väl utförd höstturné tillsammans med Bloodstain, Eradikated och Eternal Evil i bagaget släpper nu Sarcator sitt tredje album ”Swarming Angels and Flies”.                                                                  Enligt egen utsago har bandet talat om att man vill testa sitt sound, experimentera med genres och har ingen speciell vilja att fastna i ett specifikt musikaliskt fack. Det är verkligen mer ett löfte än en hint när det i synnerhet gäller inledningen på albumet. Med ett rent raseri och en oerhörd instrumental fart rycks vi direkt in i första låten ”Burning Choir”. Under den första halvan av åtta låtar får vi känna och kl...

Massgrav bildades 1996 i Skövde men är numera lokaliserade till Stockholm. Jag misstänker att de inte behöver någon närmare presentation då Massgrav idag är en av Sveriges pålitligaste mangelakter med flertalet släpp i bagaget.  Senaste fullängdaren ”Slowly we rock” som kom 2022 spelas fortfarande flitigt hemma hos mig. Så det var med stor iver och med stora förväntningar jag kastade mig över denna nya ep. Tja vad ska man säga. Massgrav har ju funnit sitt sound och det låter ju såklart fortfarande Massgrav. Ingen än jag är lyckligare över det. Det manglas friskt och Johan och Ola låter precis lika arga över samhällets tillstånd som tidigare när den tillspetsade lyriken vrålas fram.  Tempot är högt och precis som tidigare smygs rocken in här och där. Jag har svårt för att välja någon favorit bland de sex spåren som bjuds på denna ep. De håller alla håller högsta klass. Det är få mangelakter som kan göra mig så glad som Massgrav. Har du en skitdag så brassa på massgrav högt i lu...

Tjuvkoppla kommer från Göteborg och spelar powerviolence. De har två utmärkta sjuor i bagaget. Den första var självbetitlad och släpptes 2019 och uppföljaren ”Tigerskott” kom två år senare. ”Charter hela året” är med andra ord Tjuvkopplas första fullängdare.  Powerviolence kan ju vara en rätt tålamodsprövande genre som kan bli rätt tråkig i lågt format. Därför är det ju väldigt glädjande att Tjuvkoppla inte faller i den fällan. Det är mangligt och stökigt. Tempobytena är otaliga och den arga växelsången vrålar ut den underbara lyriken som verkligen tar ställning mot vår nuvarande högerregering.  Tempot är för det mesta högt såklart som det ska vara när vi snackar powerviolence. Men Tjuvkoppla drar ner på tempot ibland och bjuder på allsångsvänliga tunggung där vi ges chans att sjunga med i de antiborgerliga texterna. Det gör att det aldrig blir tråkigt och att de 18 spåren tar slut alldeles för fort. Humor och glimten i ögat är något som det finns mycket av i deras framtoning ...

  Har Järnbörd mognat på sin andra fullängdare? Ja det är frågan man ställer sig då man lyssnar på “Filmer för blinda”.  2021 levererade bandet “Gör om, gör fel” som var en veritabel käftsmäll som inte tog några fångar med sin grindcore på svenska. Däremellan har Järnbörd hållit sig aktuella med diverse splittar och enskilda singelsläpp på tvåtummsvinyl och diskett (!) samtidigt som man jobbat med uppföljaren i fullängdsformat.  Och nu är den här. Det som möter oss den här gången låter som Järnbörd men med fler nyanser. Det manglas på duktigt men samtidigt finns det delar som utforskar nya sätt att definiera vad grindcore är. Där föregångaren imponerade med sin kompromisslösa energi imponerar uppföljaren med nyanser och dynamik. Du har fint Järnbördsmanglade i spår som “Gärning och lidande” och “Ormens väg på Kvarnberget” men samtidigt lutar de sig in i andra genrer som i industridoftande “Rocken heraldik” eller någon sorts crustdoom i Björn Afzelius-covern “Flickan i snö...

Välfärdsrock på Slaktkyrkan och Hus 7 i Stockholm bjöd på The Zaps, Sju Svåra År, Sweet Teeth, Världen Brinner, Puffball och Lastkaj 14. Heavy Underground bevistade tre av dessa gig. Här är bildbevisen. Sweet Teeth Puffball Världen Brinner  Foto: Magnus Tannergren

Nu lanserar vi Just One Fix - en "blogg" om 90-talet. En sorts premiumblogg och livsstilsblogg för Generation X som vill minnas tider som var bättre och en plats för yngre att upptäcka det sista riktiga årtiondet.  Här har vi samlat diverse skriverier om 90-talsmusik, poddarna Heavy Underground har producerat som handlar om klassiska skivor med Magnus Tannergren och Misha Sedini och band som var stora då.  "Men vänta nu, var inte Just One Fix en podcast det också?" undrar kanske vissa av er. Jo det stämmer och hela den poddserien med Magnus och Martin Dunelind finns också samlad här.  Dessutom hittar du en mäktig spellista på Spotify med 50 timmar musik och en spellista på Youtube med massor av coola videos som gjorde MTV och ZTV så viktiga.  Mer material kommer att läggas till fram över.  Ni hittar "bloggen" här:  https://justonefix90.blogspot.com/ 

Att vi år 2024 skulle få en ny fullängdare av Mob 47 var det nog få som trodde när året började. Men det fick vi och oj vilken platta det skulle visa sig att det är. Jag vill nog hävda att det redan på omslaget längst ner i högra hörnet står exakt vad du du ska få när du lyssnar på plattan och det är verkligen ingen falsk marknadsföring. Det står där ”16 låtar mangel!”. Det löftet infrias med råge.  Ett lite slitet uttryck är ju ”visa vad skåpet ska stå”. Men det är få gånger det passat bättre än just här. Mangla är ju något som Mob 47 har svart bälte i och här på ”Tills du dör” så visar de alla exakt hur man manglar, man kan säga att det är en masterclass i kompromisslös mangel. Höjdpunkterna är många men just nu i skrivandets stund så är jag svag för ”Moder jord” och ”Den enes bröd”. Mob 47 visar på ”Tills du dör” att de fortfarande är ett högst relevant band med mycket kvar att ge.  De som på något sätt tvivlat på det får här sexton spår med mangeluppläxning. Plattan är utg...

Kronofogden torde ju inte behöva någon närmare presentation för er därute som uppskattar hardcore och hårdare punk. Klart är iallafall att denna platta är otroligt efterlängtad då det var alltför längesedan de begåvade världen med ny musik. Det är nio år sedan senaste fullängdaren ”Arbete och/eller fritid” släpptes. Senaste livstecknet var tiotummaren ”10:an” och den kom 2019. Så att man är smått exalterad när man låter nålen vidröra vinylen på denna nya platta första gången är en underdrift.   Jag konstaterar efter några genomlyssningar att det fortfarande låter Kronofogden och att deras dna är intakt vilket är glädjande. Jag hade inte trott nåt annat heller efter att hört ett antal av låtarna live tidigare. Det som dock ska sägas att ”Lägesrapport” är en smått fantastisk bra platta som växer vid varje genomlyssning. Jag tror faktiskt inte att den vecka som jag nu lyssnat på den ännu visat vilket otroligt bra platta det faktiskt är. Det är svårt att välja ut de starka sido...