Heavy Underground

Tillhör du liksom mig en av de människor som höll Grand Cadavers ”Deities of deathlike sleep” som en av fjolårets bästa plattor? Då kan jag säga grattis till dig (och mig) för Crawls nya platta har förmodligen allt som en HM2-dödsdyrkare behöver för att tillfredsställa sitt svarta hjärta och lite till.  Att dödsmetallen i början av 90-talet kring Stockholmstrakten ligger Crawl extra varmt om hjärtat kan man nog anta. För här har vi ett band som plockat russinen ur den finaste dödsmetallmyllan och smidit ihop en platta med den elakaste, smutsigaste och hårdaste dödsmetallen på rätt länge. Alla inblandade bakom musiken har svart bälte i dödsmetall och Joachim Lyngfelt har en strupe som är skapt för att vråla avgrundsdjupa deathgrowl med. Allt detta tillsammans får ibland nackhåren att resa sig av lycka.  Höjdpunkterna på denna platta är många och ligger tätt. Måste jag välja så är jag väldigt svag för ”Throne of molten bones” som har ett blytungt avslut och ”Until they crawl” so...

Medlemmar från Guilty, Xiao, Times Of Desperation och Bleachdrinker går samman för att leverera under namnet Cool's Eternal och med tanke på vilka band medlemmarna är med i till vardags så är detta något helt annat. Här bjuds det på tre spår som smakar både post hardcore och alternativrock som dofta sent 90-tal eller tidigt 00-tal. Det är riktigt jäkla bra om man ska vara ärlig. En veritabel knock out med snyggt riffande och en sång som är precis så där lagom desperat. Tre spår är naturligtvis för lite men jag hoppas på mer snart för Cool's Eternal kommer att vara en stor del av vårens soundtrack för mig.  /Magnus Tannergren

Den lätt misantropiska titeln på Idiot Childs senaste släpp säger väl egentligen allt vad den här plattan handlar om. Det är 11 spår som på ett eller annat sätt studerar den miserabla varelse som människan är. Och detta till musik som jag skulle vilja artbestämma till någon sorts långsam grindcore. Grindsludge? Jag vet inte men musiken är en hybrid mellan tidig Napalm Death och Eyehategod. Det låter naturligtvis fantastiskt.  Jag är svag för den här typen av väldigt rå och primitiv musik som klöser och river i själen. Kanske är det läget för mänskligheten i allmänhet just nu som gör mig extra mottaglig för Idiot Childs karga verklighetsbeskrivning och som gör att det här känns väldigt relevant som soundtrack för vår samtid.  Eller så är det bara väldigt bra brutal och våldsam musik. Det kan ju vara så enkelt också.  /Magnus Tannergren The First Breath Is The Beginning Of Death by Idiot Child

Jag har medvetet dröjt lite med att skriva den här recensionen då jag fick skivan i sitt finaste fysiska format några dagar efter releasen. Det här är den andra fullängdaren sedan debuten som kom 2011 så intensiteten i utgivningen har varit låg.  Låg är dock inte intensiteten i musiken. New Rose har ett sound som kombinerar allt från Sonic Youth-pop, Bob Hunds skevhet och någon sorts Bowienerv som jag inte riktigt kan fixera men den finns där.Dessutom kryddas det med saxofon och orgel. Helheten blir väl någon sorts alternativrock om ni tvingar mig att genrebestämma detta men det blir ju samtidigt lite tråkigt. Bra rock är ju genrelös.  New Rose utgörs av trion Daniel Bengtson (bas), Niklas Korssell (trummor) och Gustav Nygren (gitarr och sång). Alla med gedigen bakgrund i olika band och andra sammanhang.  Det som är den här skivans absolut största styrka är nog just blandningen av fina poplåtar och det här aviga. I friktionen som uppstår däremellan uppstår det som gör New...

Jag har alltid haft lite svårt för Melvins. Inte så att jag inte gillar Melvins för det gör jag men för att jag tycker att de är ganska ojämna. Antingen har det varit väldigt bra och andra gånger har det varit ganska ointressant. “Tarantula heart” tillhör den första kategorin.  Och detta trots att skivans förstaspår “Pain equals funny” nästan är 20 minuter långt. Men Melvins har hittat rätt den här gången och mastodontöppningen blir aldrig långtråkig. Tvärtom. Lager på lager med riff och spännande dynamik sys snyggt ihop. De övriga fyra spåren är betydligt kortare men också mer direkta. De har en ganska punkig attityd men låter hela tiden Melvins.  Så man kan konstatera att Melvins fortfarande kan skapa intressant musik som utmanar dig på ett bra sätt. Även om jag fortfarande tycker att skivorna från första halvan av 90-talet fortfarande är de bästa.  /Magnus Tannergren

“See you on the other side” sa Steve Von Till när han började sin spelning i Stockholm förra hösten. Sen framförde han musik som kändes hämtad från en annan tid och värld. Det är få människor på den här planeten som kan säga saker som att musiken är "en högre makt", "en energi" och att det är någonting "större än livet" utan att det låter fånigt. Men Steve Von Till är en av dem som kan det. Harvestman är en sida av Von Tills musikskapande som lutar sig mot det psykedeliska och esoteriska. Teman som återkommer är runor och mysticism. Det är inte alltid lätt att ta till sig. Men belöningen är desto större när man bryter igenom barriären till den andra sida.  “Triptych” är precis som den heter tredelad historia. Varje del av projektet kommer att släppas på en egen skiva vid tre olika fullmånar under våren, sommaren och hösten. Sa jag att Harvestman handlade om mysticism? Nåväl, nu kommer alltså den första delen. Processen har varit lång för att slutföra detta...

Jag har haft Henrik Palms nya (och tredje) skiva Nerd Icon liggandes på hårddisken i några veckor, men inte hittat tiden att ta mig an den. Men idag hände det, mycket tack vare att katten väckte mig okristligt tidigt och gjorde allt i sin makt för att inte låta mig somna om - och han lyckades. Men det är ju såklart helt ointressant i sammanhanget Heavy Underground i allmänhet, och Henrik Palms nya skiva i synnerhet.  Jag tar mig an skivan genom att direkt fastna på introt och spela om det för mig själv flera gånger. Det är ett gott tecken, för introt visar sig sätta stämningen och kontexten för resten av skivan - och jag blir insnärjd direkt.  Henrik Palm har skapat organiskt och fylligt universum, samtidigt som det på något sätt är både sprött och skört. Skådeplatsen är någonstans i gränslandet mellan ljus och mörker - där man hela tiden leds mot ljuset, för att plötsligt dras ned mot avgrunden igen. Och det är ett knep som visar sig bli en kontrastrik upptäcks...

  Längtar du också efter drömsk shoegazeinspirerad postrock med en lätt skvätt emo? Det gör väl alla tänker jag och gör man det så lyssnar man med fördel på Guessings nya ep. För här får du väldigt snyggt framförd sådan som liksom sveper iväg dig in i melankolins dimma. Det är nötande gitarrer, Peter Hook-bas och extremt snygg sång. Jag blir hypnotiserad och tid och rum försvinner.  Det är fantastiskt när musik gör sådant med dig.  Fast den här ep:ns största styrka är ändå dynamiken mellan det lågmälda och känslosamma och de storslagna kaskaderna av gitarrer som gör att plattan känns enormt. På ett sätt knyter Guessing an till Fireside som i låten "Thoughts" och den referensen återkommer i flera låtar när jag lyssnar på det här släppet.  Dags för en fullängdare snart va? /Magnus Tannergren everything comes to an end EP by Guessing

  I pressutskicket till "When colors fade" pratas det om både stoner och grunge vilket är en beskrivning jag köper fullt ut. För man hör både dimmiga stonerriff samtidigt som det finns snygga nickningar åt både Queens Of The Stone Age och Alice In chains här.  Jag gillar den där blandningen av Seattle och Sky Valley för det ger en viss spänst åt riffrocken som gör musiken intressantare att lyssna på. Dessutom är låtsnickrandet välgjort och ljudet blandar precis som musiken de två huvudsakliga beståndsdelarna på ett snyggt sätt.  /Magnus Tannergren When the Colors Fade by Spacedrifter

  Heavy Undergrounds chefredaktör Magnus Tannergren läser 2000 sidor Andres Lokko fördelat på tre volymer och finner en mäktig gärning i popkulturens tjänst.  --- Andres Lokko var 90-talets stora musikelitist med sitt skrivande i tidningen Pop och innan dess i andra tidningar. Alltid med mycket attityd och lite snobbig attityd.  Jag har nog tyckt att han var lite odräglig.  Men sen har ju åren gått och Andres, precis som vi andra, har blivit äldre och mognare. Jag tänker på det här när jag läser hans samlade musikjournalistik i tre volymer. Det blir då  tydligt hur han växer som människa. Den första spänner från 1989 till 1999. Alltså hela 90-talet som var så definierande för honom, mig och alla andra som var i 20-årsåldern då. Han var underground och skjuter kaxigt från höften och utnämner självsäkert en massa brittiska band till rockens och popmusikens framtid. Han tipsar om obskyr Northen Soul och esoterisk reggae från Manchester, London och Liverpool. Det är...