Heavy Underground

Tjuvkoppla kommer från Göteborg och spelar powerviolence. De har två utmärkta sjuor i bagaget. Den första var självbetitlad och släpptes 2019 och uppföljaren ”Tigerskott” kom två år senare. ”Charter hela året” är med andra ord Tjuvkopplas första fullängdare.  Powerviolence kan ju vara en rätt tålamodsprövande genre som kan bli rätt tråkig i lågt format. Därför är det ju väldigt glädjande att Tjuvkoppla inte faller i den fällan. Det är mangligt och stökigt. Tempobytena är otaliga och den arga växelsången vrålar ut den underbara lyriken som verkligen tar ställning mot vår nuvarande högerregering.  Tempot är för det mesta högt såklart som det ska vara när vi snackar powerviolence. Men Tjuvkoppla drar ner på tempot ibland och bjuder på allsångsvänliga tunggung där vi ges chans att sjunga med i de antiborgerliga texterna. Det gör att det aldrig blir tråkigt och att de 18 spåren tar slut alldeles för fort. Humor och glimten i ögat är något som det finns mycket av i deras framtoning ...

  Har Järnbörd mognat på sin andra fullängdare? Ja det är frågan man ställer sig då man lyssnar på “Filmer för blinda”.  2021 levererade bandet “Gör om, gör fel” som var en veritabel käftsmäll som inte tog några fångar med sin grindcore på svenska. Däremellan har Järnbörd hållit sig aktuella med diverse splittar och enskilda singelsläpp på tvåtummsvinyl och diskett (!) samtidigt som man jobbat med uppföljaren i fullängdsformat.  Och nu är den här. Det som möter oss den här gången låter som Järnbörd men med fler nyanser. Det manglas på duktigt men samtidigt finns det delar som utforskar nya sätt att definiera vad grindcore är. Där föregångaren imponerade med sin kompromisslösa energi imponerar uppföljaren med nyanser och dynamik. Du har fint Järnbördsmanglade i spår som “Gärning och lidande” och “Ormens väg på Kvarnberget” men samtidigt lutar de sig in i andra genrer som i industridoftande “Rocken heraldik” eller någon sorts crustdoom i Björn Afzelius-covern “Flickan i snö...

Att vi år 2024 skulle få en ny fullängdare av Mob 47 var det nog få som trodde när året började. Men det fick vi och oj vilken platta det skulle visa sig att det är. Jag vill nog hävda att det redan på omslaget längst ner i högra hörnet står exakt vad du du ska få när du lyssnar på plattan och det är verkligen ingen falsk marknadsföring. Det står där ”16 låtar mangel!”. Det löftet infrias med råge.  Ett lite slitet uttryck är ju ”visa vad skåpet ska stå”. Men det är få gånger det passat bättre än just här. Mangla är ju något som Mob 47 har svart bälte i och här på ”Tills du dör” så visar de alla exakt hur man manglar, man kan säga att det är en masterclass i kompromisslös mangel. Höjdpunkterna är många men just nu i skrivandets stund så är jag svag för ”Moder jord” och ”Den enes bröd”. Mob 47 visar på ”Tills du dör” att de fortfarande är ett högst relevant band med mycket kvar att ge.  De som på något sätt tvivlat på det får här sexton spår med mangeluppläxning. Plattan är utg...

Kronofogden torde ju inte behöva någon närmare presentation för er därute som uppskattar hardcore och hårdare punk. Klart är iallafall att denna platta är otroligt efterlängtad då det var alltför längesedan de begåvade världen med ny musik. Det är nio år sedan senaste fullängdaren ”Arbete och/eller fritid” släpptes. Senaste livstecknet var tiotummaren ”10:an” och den kom 2019. Så att man är smått exalterad när man låter nålen vidröra vinylen på denna nya platta första gången är en underdrift.   Jag konstaterar efter några genomlyssningar att det fortfarande låter Kronofogden och att deras dna är intakt vilket är glädjande. Jag hade inte trott nåt annat heller efter att hört ett antal av låtarna live tidigare. Det som dock ska sägas att ”Lägesrapport” är en smått fantastisk bra platta som växer vid varje genomlyssning. Jag tror faktiskt inte att den vecka som jag nu lyssnat på den ännu visat vilket otroligt bra platta det faktiskt är. Det är svårt att välja ut de starka sido...

Straight outta Eskilstuna kommer Aggressive Soccer Moms som vi skrivit om tidigare är på Heavy Underground . De spelar någon sorts postpunk tror jag men det kan vara fel. Det kan vara indie också. Men det spelar egentligen ingen roll. Det ekar i alla fall av The Stooges men också av Eskilstunas stolta rockarv från 80-talet med ett udda sväng och egensinniga texter. Det hela är högst njutbart och befriande att lyssna på. Det känns som att man skiter reglerna för hur det ska låta och gör någonting helt eget. Produktionen är lagom skramlig och med inslag av elektronisk musik så får man rock med djup och själ.  Fast egentligen tycker jag att du slänga ut dina förutfattade meningar om musik och bara lyssna på den här skivan. Du kommer att gilla det du hör. /Magnus Tannergren

Allt sedan Woody Guthrie och Bob Dylans tidiga dagar har en ensam man med gitarr haft ett romantiskt skimmer av revolt över sig. En tradition som burits vidare av till exempel Billy Bragg. Budskapet är viktigare än själva musiken. Fabian Brusk Jahn är kanske inte revolutionären med en gitarr som dödar fascister men hans musik har ändå samma funktion.  På “In the dungeons of Bäckabo” fortsätter han att berätta historien om att vara människa. Texterna handlar om drömmar och sagor, något som utgör grunden i oss alla. Detta till tonerna av den där vackra musiken som vi vet att han kan göra sedan tidigare släpp.  Det här är en fantastisk ep som för mig fungerar som en meditation när jag lyssnar på den. Ett kort avbrott i en grå verklighet som tillåter sinnet att vila i någonting annat. Låt inte det lågmälda lura dig. För här finns någonting väldigt stort. /Magnus Tannergren In the dungeons of Bäckabo by Fabian Brusk Jahn

Hostilia är ett ungt band både som band och till ålder. Men det spelar ingen roll här för den här EP:n är en smått fantastisk upplevelse att lyssna på som gamla thrash metal-fantast. Inspelad live i studion utan pålägg har producenten Jacob Herrmann fångat ett band som vet vad de håller på med.  Ni får klassisk Bay Area thrash serverad med en ungdomlig energi som inte hörs så ofta. Det är uppenbarligen ytterst kompetenta musiker som verkligen älskar genren. Tuggriffen rullar fram som en stridsvagn, sologitarren ylar och dubbeltrampet på baskaggen är snortajt. Lägg därtill en sångare som har det perfekta Chuck Billy-tonläget för den här typen av musik med en Paul Baloff-attityd utan dess like. Jag sitter bara och njuter. Och en en gång. Leveransen live i studion är fullständigt bländande.  Svensk thrash metal drivs just nu framåt av unga band som Eternal Evil, Sarcator, Disarray, Bloodstain och Eradikated som alla är fantastiska. Men Hostilia visar på den här EP:n att dom tillh...

Om det skulle vara möjligt att googla upp ”Vad gillar Ylva Sjöstrand för typ av black metal?”, så hade man tveklöst fått en träff på Malmöbandet Völva. Här blev det kärlek vid första lyssnandet. Bandet har funnits sedan 2018 men är en ny upptäckt för mig. Första fullängdsalbumet är nu här och det är vi många som tackar för. Soundet är ändå rätt klassiskt black metal-aktigt men med partier som gör helheten mer intressant än vanlig hushålls-black metal. Hedonistica som står får rösten i Völva gör ett fenomenalt bra jobb. Hon väser fram texten så där perfekt väsigt som jag vill ha det. Vi är alltså tillbaka på beskrivningen om hur jag vill ha min BM. Bandet som också utgörs av Skuld, Vittra och Ruin är osignade vilket inte bör gälla så speciellt länge till med tanke på det här debutalbumet fyllt med kvalitet.  Jag hatar verkligen inte denna perfektion som öronen gottar sig med under tio spår. Den här skivan värmer otroligt gott i vintermörkret och är helt rätt i tid på året. /Ylva Sjö...

Death metal! Stockholm/Karlstadbandet Cryptorium släpper sin debutfullängdare vid namn ’’Descent into lunacy” genom Mexikanska Personal Records. Skivan är till stor del inspelad i gitarristen Fabian Larsens sovrum men trummorna är inspelade i Karlstad av Leif Martinsson, som har rattat ett gäng anrika demos bland annat av Dismember och Nihilist från när det begav sig. På klassiskt 90-tals death-metal maner så kastas man mellan olika tempon för att hela tiden hålla spänningen vid liv. Skivan inleder med skoningslösa Incarcerated som får sätta ton för resten av skivan. Att detta är en skiva av gammalt snitt råder det inget som helst tvivel om. Energin är där och det glädjer mig att grabbarna inte har försökt att dölja spelfel och slarv med Logic Pro och allsköns Ipadlösningar. Trumljudet är rått och det är jävla bit i gitarrtonen. Det låter brutalt och trovärdigt!  Singel nummer 1, Void of life, får mig att tänka på bassbreaket i Mental funeral med Autopsy! Extremt tungt och effektiv...

Hård musik från Fagersta ligger mig varmt om hjärtat och har gjort så sedan mer än 30 år tillbaka. Både på grund av band som kommer från trakten och för den scen som fanns där uppe en gång i tiden. Och i häftet till Bad Dreams Always nya cd så står det "VARNING denna produkt innehåller Kottmossen Hardcore". Kottmossen är då platsen där replokalerna fanns back in the days.  Bandet i sig har även det rötterna tidsmässigt där någonstans. 1988 har nämnts och i bandet figurerar bland annat T-Ban och Pontus från Kazjurol. Och det man får på den här skivan är oborstad och tämligen brutal hardcore på svenska som sätter kraft och maximal eldkraft framför elegans. Det är svinbra naturligtvis. Man får sig helt enkelt en jävla omgång i 10 ronder. Det här ska du kolla upp om du gillar din hardcore i d-takt och utan krusiduller. Det är skönt att veta att det äldre gardet i Fagersta fortfarande håller fanan högt.  /Magnus Tannergren

  Nukies kommer från Stockholm och spelar hc/käng med en stor portion rock. Detta är deras andra platta efter debuten ”Can´t you tell that this is hell” som först gavs ut på kassett men som sedermera fick vinylbehandlingen.  Denna platta bjuder som tur inte på några större överraskningar när det gäller sound eller texter. Nukies hittade sitt sound på debuten och det handlar här mer om att förfina små detaljer. Det lyckas de också bra med. När man lyssnar på Nukies rockiga hc/käng så börjar liksom nacken att röra på sig och kort därefter så följer hela kroppen med och man står där och diggar med i den rockiga rytmen.  Underbart är ju som bekant kort och de inte fullt 17 minutrarna flyger snabbt förbi. Man ska ju lämna publiken sådär lagomt otillfredsställd och det är precis vad de gör. Det är ju dock bara att starta om på låt ett igen för att bombardera öronen med mer Nukies. Liksom debuten så är ”Paralysis of fear” utgiven av Adult Crash.  /Anders Bergström

  Dishumanitär kommer från Karlstad och spelar nattsvart crust med rätt mycket variation. De består av två tredjedelar Socialstyrelsen och en tredjedel DSM5. Så rutin är det med andra ord verkligen ingen brist på. Ni som hört medlemmarnas andra band lär ju veta vad som väntar er. De låtar som släppts innan fullängdaren gjorde ju verkligen ingen av oss besviken och det gör inte plattan heller.  Hannas sång sitter som vanligt som ett smäck då hon har en gryn strupe som levererar rakbladsvassa vrål och skickar kyliga ilningar längds ryggraden och samtidigt ger en några flatnävar över kinderna. Precis som det ska vara. Musiken levereras av ett snortight band och är fylld med crustig d-takt som ibland tar utflykter till mer tunggungiga tongångar som osar lite stenchcore. Mycket trevligt om du frågar mig.  Lägg där till ett grymt snyggt omslag signerat Alex CF från Morrow med flera och du har en av årets crustjuveler. Så frågan är bara vad du väntar på? Sitt inte bara där utan ...

  Bootlicker bildades 2017 och kommer från Vancouver i Kanada och spelar arg och underbar punk med en stor portion d-takt i ett rasande tempo.  Detta är deras andra fullängdare. De har också ett knippe ep´s i bagaget som finns samlade på plattan ”Lick the boot lose your teeth”. Det handlar alltså om snabb rasande punk som sparkar hårt uppåt. På denna platta får vi exempelvis lära oss att den ridande polisen i Kanada inte alls är några trevliga typer i ”Red serge”.  I ”Cannon fodder” offras ungdomar som kanonmat i orättfärdiga krig och i ”Billioner bunker” låser rika människor in sig i sina bunkrar för att undvika katastrofen. Detta är tre exempel av vad som avhandlas under plattans sexton minuter fördelade på tio spår. Allt framfört med total närvaro och inlevelse.  Plattan har precis sådär lagom skramlig och ruff ljudbild som ni kan föreställa er. Allt som rör Bootlicker skriker verkligen genuinitet och ärlighet i sann DIY-anda, från musiken till designen på deras o...

I samband med 25-årsfirandet av Refuseds klassiska platta “The shape of punk to come” släpps en platta där andra band fått gå lös på låtarna. En intressant tanke då originalet i sig på något sätt gick ut på att omdefiniera en hel genre och spelades in i någon sorts postmodern dekonstruktionsanda.  Så att låta andra göra detta med skivan 25 år senare är ju kittlande. Och resultatet blir både väldigt bra men även ganska förväntat. Första halvan har versioner av låtarna som ligger ganska nära ursprungsversionerna vilket gör att skivan känns rätt onödigt. Dock är Quicksands tolkning av  “The Liberation Frequency” väldigt bra men det beror kanske mest på att Quicksand är bäst oavsett.  Intressantare blir det när Zulu, Cold Cave och Igorr lägger ett mer elektroniskt raster över låtmaterialet. Då faller delarna isär och sammanfogas på ett nytt spännande sätt. Sen kommer Cult Of Luna in och gör “Tannhäuser / Derive” så som bara Cult Of Luna kan göra den. Blytungt och mörkt alltså...

Den här skivan fick ta sin tid att smälta. För det känns som om det är musik som är värd just tid. Thurston Moore är ju allom bekant som frontfigur i Sonic Youth och nu mer som allmän kulturprofil när man pratar om alternativ musik. Och efter att ha läst hans biografi “Sonic life” så inser man hur mycket musikhistoria den här mannen är laddad med. Allt från punken på 70-talet till alternativrocken på 90-talet. Thurston var där.  Jag tänker på det när jag lyssnar på “Flow Critical Lucidity”. Här finns allt det här samlat i musikens DNA. Från den extremt finkänsliga popnerven till tung psykedelisk drone. Allt med den där omisskännliga dissonansen som Moore har i allt han gör. Det låter vackert men det finns alltid en skevhet i det.  På många av låtarna på den här skivan har dessutom slagverk som central komponent i ljudbilden vilket ger en jazzig känsla som jag inte hört tidigare. Du hör det i det Allen Ginsbergrusiga öppningsspåret “New in town” och singelsläppet “Rewilding”. D...

  “See you on the other side” sa Steve Von Till när han började sin spelning i Stockholm förra hösten. Sen framförde han musik som kändes hämtad från en annan tid och värld. Det är få människor på den här planeten som kan säga saker som att musiken är "en högre makt", "en energi" och att det är någonting "större än livet" utan att det låter fånigt. Men Steve Von Till är en av dem som kan det. Harvestman är en sida av Von Tills musikskapande som lutar sig mot det psykedeliska och esoteriska. Teman som återkommer är runor och mysticism. Det är inte alltid lätt att ta till sig. Men belöningen är desto större när man bryter igenom barriären till den andra sida.  Part I “Triptych” är precis som den heter tredelad historia. Varje del av projektet kommer att släppas på en egen skiva vid tre olika fullmånar under våren, sommaren och hösten. Sa jag att Harvestman handlade om mysticism? Nåväl, nu kommer alltså den första delen. Processen har varit lång för att slutf...

Nerverna kommer från Hälsingland och spelar någon slags postpunk eller posthardcore. En sjutummare och en splitkassett har de tidigare släppt så detta är första fullängdaren. Att med ord försöka förklara hur Nerverna låter är inte helt lätt men om jag säger lite småskev punkrock så kan det kanske ge en hint om vilka trakter vi rör oss i. Jag ska börja med att säga att för min del så var det verkligen inte någon omedelbar kärlek när jag först lyssnade igenom ”Hållplats Norr”. Dock så fanns det något som stannade kvar hos mig efter första genomlysningen. Jag var helt enkelt tvungen att återvända till Nervernas värld igen och det var då som ljuv musik uppstod. Musik kan ju väcka känslor och det är just det som ”Hållplats Norr” gör hos mig. Under tiden man lyssnar igenom plattan så hinner de flesta känslor vandra förbi. Vissa stannar kvar ett längre tag och andra fladdrar snabbt förbi. Det finns någonting kraftfullt, primalt och genuint i Nervernas musik som gör att man stannar upp och ver...

Fem långa år har gått sedan Idiot Ikons förra platta ”Existence” släpptes. Jag kan tänka mig att ni är många därute som väntat på en ny fullängdare. Det har iallafall jag gjort och nu är äntligen den väntan över.  Efter att lyssnat igenom denna självbetitlade platta några gånger så kan jag konstatera att det är ett Idiot Ikon som utvecklats en del som låtskrivare och det är en bättre produktion om vi jämför med föregående platta. Dock så har man inte tappat råheten. Vi snackar fortfarande hård och rå punk med en svinförbannad sångerska som förvisar de flesta andra vokalister direkt till skamvrån för omedelbar uppläxning. Det mesta är alltså sig likt men bara lite bättre. Texterna handlar mycket om att vara sig själv och inte låta andra styra ditt liv. Allt framfört med fullständig övertygelse av sångerskan Maria och kompat av ett solitt band i högform.  Framtiden för Idiot Ikon borde vara ljus med ett såhär starkt album i bagaget. Får man önska något så är det att Idiot Ikon h...

Medlemmarna i ”Skamfläck” har tillsammans ett gediget punk-cv. Band såsom Svart Snö och Sunday Morning Einsteins skvallrar en del om den rutin som går att finna. Dock så vill jag vara tydlig med att Skamfläck med sin råa och samtidigt melodiösa hardcorepunk tydligt står på egna ben. Soundet är rått och en smula kyligt. Det finns tyngd såväl som d-takt och melodier som fastnar. Allt kryddat med politiska texter med hjärtat till vänster som beskriver vår samtid.  Med andra ord så är denna platta som en påse av ens favoritgodis för en älskare av hård punk. Jag har märkt de senaste veckorna att denna platta har växt en hel del för mig. Den har spelats rätt flitigt och jag går titt som tätt och nynnar på ”Nej för fan” som rimligtvis borde vara en ren punkhit och locka till allsång på spelningar.  Som grädde på moset så pryds omslaget på denna platta av en svinsnygg målning signerad konstnären Charlie Granberg. Så vad väntar du på? Bara att införskaffa denna platta på vinyl som är...

Norrköpings svar på The Clash? Ja den tanken slår mig när östgötarna samlar ihop sin digitalt utgivna produktion mellan åren 2021 och 2024 på vinyl. Det är en stabil samling låtar som lutar sig mot ett gediget punkrockarv med lite baktakt i ryggraden.  23 Till gjorde sig ett namn redan i början på 90-talet då de sögs med i den allmänna vågen av svensk punk och uppnådde respekt med sin cover av NJA-gruppens låt “Balladen om Olsson” och ett par riktigt bra plattor under dessa år. Själv såg jag dem live ett par gånger då det begav sig bland annat på en nu mer lokalt mytomspunnen luciaspelning i Hallstahammar 1994 tror jag.  På den här samlingen visar bandet upp en bra bredd på bra låtar som vittnar om ett gediget hantverk med texter som engagerar. Och den enda musikaliska referens som egentligen känns rimlig är just den med The Clash då musiken går lite i den traditionen. Bäst blir det egentligen när de låter baktakten styra som på “Det var så dom sa” eller i “Fenomenala Ännu eka...