.jpg)
"Vad man än gjorde var man en sell out" konstaterar Thåström i filmen. Imperiet var inte riktigt tänkt att ligga på Svensktoppen men så blev det med den enormt kända Bellamantolkningen "Märk hur vår skugga" som mest var tänkt som en rolig grej men som gjorde bandet och inte minst Thåström folkkära. Han kände sig inte bekväm med vare sig Svensktoppen eller att vara folkkär. Men det där vet vi ju redan. Därför är det skönt, och en av filmens stora styrkor, att de övriga medlemmarna också får komma lika mycket till tals i den här historien som Pimme. Christan Falks röst är hämtad från hans berörande Sommarprat och Fred Asp, Per Hägglund, Stry, Fjodor och Gurra är alla med i nygjorda intervjuer. Åldrade män som minns ungdomen. Det är lite fint att se på något sätt.
Filmen berättar egentligen storyn från start till slut i ett ganska raskt tempo. Först tycker jag att det är lite detaljfattigt men efter ett tag blir nyanserna tydligare. Tempot sänks när det berättas om Imperiets äventyr i Centralamerika där de turnerande med hjälp av Socialdemokraterna 1986 och filmen får ett visst allvar när krig, förtryck och statsministermord gör sig påmint. Efter detta finns bara bandet i ett drygt år till innan splittringen.
Vad "Ett hjärta är alltid rött" visar är dels en osentimental ögonblicksbild av både ett band och ett 80-tal. Men den visar också på att musik sammanför olika människor och tar dem olika sorters resor. Och äventyret slutar ju inte när Imperiet upphör utan alla medlemmar går vidare på ett eller annat sätt. Så vill du se en snyggt gjord och välberättad musikdokumentär som ger ett nytt ljus åt ett band du kanske trodde att du kände så är Balsam Hellströms film "Ett hjärta är alltid rött" en film för dig.
/Magnus Tannergren