Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta.
Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet.
Bandet stod också i centrum för den stora svenska punkvågen vid den tiden tack vare Granbergs skivbolag Birdnest som gav ut det mesta som var bra då. Strebers, Dia Psalma, Sober, Big Fish, ja listan kan göras hur lång som helst. När jag intervjuade Per för något år sedan berättade han hur faxen spottade ur sig nya beställningar oavbrutet och hur de jobbade dygnet runt för att hinna med. Och däremellan åka ut och spela med Charta 77. Inte undra på att alla måste ha känt sig ganska bakfulla framåt 1996…
Jag kommer alltid att hålla “Hobbydiktatorn”, “Grisfesten” och “Tecken i tiden” nära som säkerhetsnålar i mitt hjärta. Charta 77 har fortsatt genom åren och jag har alltid haft lite koll på vad Per & Co har hållit på med. Och har tillfälle bjudits har jag gått på spelningarna i närheten. Medlemmar har kommit och gått eller tyvärr gått bort men det är fascinerande att se ett punkband brinna på det sätt som Charta 77 har gjort i snart 40 år. Ja det är snart 40 år sedan bandet bildades. Jag var på 10-årsspelningen (som sedan blev liveplattan “Hel!”) och tänkte att ett band som var så gammalt inte kunde ha långt kvar. Tio år var en evighet när man var ung. Tur att jag hade fel.
Nu lyssnar jag på de tre senaste släppen, “Urd”, “Verdan-Di” och “Skuld”. Mycket är sig likt men samtidigt finns en ny nyans i musiken. Lite mer eftertänksam och reflekterande. Sånt kommer med åldern antar jag när livet har bankat in några spikar av ödmjukhet i själen. Livets sorger och glädjeämnen har gett nya djup i Per Granbergs texter. Samtidigt ser världen ut som den gör och frågan är om så mycket har hänt sedan “Ensam kvar” spelades för första gången? Tyvärr inte, och det hörs också i Charta 77:s musik idag. Det ger en helt annan tyngd i det vi hör på de tre skivorna som ingår i “Ödesboxen” som snart släpps.
Charta 77 har följt mig de senaste 30 åren och kommer nog att följa mig tills den dag jag lägger näsan i vädret och och tänker på de där chanserna som aldrig togs men också på det jag faktiskt gjorde. Musiken har alltid varit en inspiration i mitt liv och mycket av det som blivit bra har fått sin kraft av band som Charta 77 och de andra punkarna i mitt liv. Dom som visat att vill man få något gjort, ja då får man göra det själv. Det finns en oerhörd kraft i den insikten och jag tackar Charta 77 för att ha lärt mig det för länge sedan.
Magnus Tannergren
