Två år har gått sedan förra plattan ”Dusk to dusk” där Linnea Olsson tog oss med genom Berlinnatten med sitt Maggot Heart. Det var en påträngande och intensiv skiva som grep tag i mig med sin känsla av dekadens och desperation. Nu två år senare känns det faktiskt som om Maggot Heart nått till en helt ny nivå på många sätt inte allra minst märks Linnea Olssons utveckling både som gitarrist och sångerska gått spikrakt uppåt.
För ”Mercy machine” är en skiva med fler nyanser och mer känsla än sin föregångare. Där ”Dusk to dusk” var lite trubbig i sitt uttryck är ”Mercy machine mer finkalibrerad och skalpellvass. Kanske är det turnerandet som gjort Linnea säkrare som sångerska och fått henne att våga sjunga lite mer personligt och uttrycksfullt. Hon använder sin rösts begränsningar snyggt och låter stundtals som Iggy Pop och stundtals som Kim Gordon men alltid mest som sig själv. Detta till musik som för tankarna till både Stooges och Killing Joke. Kanske lite mer melodiöst sedan sist men fortfarande med en sorts brutalitet som ekar av långa nätter med ohälsosamt leverne.
”Mercy machine” är en skiva som växer för varje lyssning och som lindar sig sakta men säkert runt ditt hjärta.