Heavy Underground

                                        Invsn äntrar  den extremt rökfyllda scenen scenen i Hus 7 som badar i blått ljus (det är ju ändå en gothklubb som arrar) prick på utsatt tid och redan från start står det klart att det här blir en spelning att minnas. Dennis Lyxén kromar och ålar sig fram på scenen i takt med musiken och gör poser som skulle kunna kännas tillgjorda men här blir det bara coolt och snyggt.  Musiken är elektronisk och postpunkig. Jag gillar inriktningen man tagit på de senaste skivorna där det elektroniska blir mer framträdande Ibland blir det nästan industriellt men det vägs upp av Christina Karlsson och, Sveriges svar på Kim Gordon, Sara Almgrens röster som inte är en kör utan en del av sången. Snyggt är det. Allt hålls ihop av André Sandströms stabila trumspel som piskar fram bandet genom settet samtidigt som det bidrar till en magiskt sväng man sällan upplever.  Några brandtal om att ta hand om varandra, försvar för studieförbund och mot högervindar och marknads

Nu har det tagit mig ganska exakt trettio minuter att skriva första meningen på den här texten. Jag vill väga mina ord rätt och verkligen ge Besra (och Suicide Records) den respekt och värdighet det här släppet förtjänar. Jag måste ju börja någonstans. Och det är genom att konstatera att Besra spelar musik som rör sig i gränslandet mellan post-rock och post-metal. Postmuzak. Bandet själva skriver att skivan handlar om att konfrontera komplexiteten i mänskligt beteende oavsett om det handlar om världssituationen, mänskliga relationer eller sinnestillstånd. Det enda vi kan räkna med är att förändring är oundviklig och ofta smärtsam. Och just ordet komplex tycker jag beskriver hela post-musik-genren på ett bra sätt. Postmusik är som en sport utan regler, där man liksom är fri att göra exakt vad som helst. Och det är väl just avsaknaden av regler som gör postmusik så intressant. Och det kanske är därför den är så svår att bemästra? Men i fallet Besra tycker jag mig höra att deras definitio

”Nothing comes between me and my megalomania”! Med oerhörd perfekt styrka i rösten meddelar Tyranexs sångerska och frontperson Linnea Landstedt det. Jag skulle vilja säga att jag absolut inte håller med där… Ordet betyder för den som inte vet; storhetsvansinne. I och med albumet ”Reasons for the Slaughter” visar man tydligt att man förtjänar en ledarroll i den svenska thrashen som just nu är stark och på växande framfart.  Det här mästerverket har vi fått vänta på ett tag. Lite stiltje enligt egen utsago i Tyranexlägret plus en tröttsam pest gjorde att skrivandet och skapandet av albumet tog tid. När man sen väl klev in i studio Rorysound hos thrashlegenden Lawrence Mackrory gick själva inspelningen snabbt som aldrig förr.  Det märks att alla medlemmar adderat på ännu mer blod, svett och thrashing inför studiotiden. Vi bjuds på ett ordentligt kliv upp både sångmässigt och i helhet.  Allt känns väldigt nerkokat till ren och skär passion för det man vill förmedla med låtarna. Den här rec

Det finns rockmusik som bär sitt hjärta i handen så att alla ser det. Introspektivet är ett sådant exempel. På sin tredje fullängdare på tre år (imponerande) finns nästan inga filter utan alla fönster till själen står på vid gavel.  Själva beskriver bandet sin musik som vemodig punk från Umeå och jag köper den beskrivningen även  om jag har svårt att kategorisera detta. I grunden är det nog punk eller postpunk i samma tradition som till exempel Imperiet om ni vill ha någonting att ha som referenspunkt. Med det sagt så vill jag framhålla att det här är en fantastisk skiva som tilltalar mig som gillar redan nämnda Imperiet och sentida Thåström men också Nick Cave eller varför inte Stefan Sundström. Inte för att musiken liknar någon av dessa eller att texterna är inspirerade av dessa herrar men för att känslan är densamma. Huvudmannen Jojje Löfroth skriver nakna, råa och ärliga texter i samma tradition. Det känns som djupt personliga texter men i dessa så finns allmänmänskliga känslor som

Härnösandssonen som är köttet och blodet som skapar Svartkonst lägger fram sitt innersta på ett silverfat och erbjuder oss snygg och mörk black/death metal med ockulta rökslingor. Precis så känns det i alla fall att han gör den gode Rickard.  Svartkonsts tredje fullängdare ”May the Night Fall” visar prov på högkvalitativa låtar och egentligen vill jag lägga till ”som vanligt högkvalitativa låtar” i den meningen. Allt låter dock riktigt bra och blir aldrig enformigt eller tråkigt. Vi är väldigt bortskämda med att få välgjorda och medryckande låtar från Svartkonst och hur bra jag än tycker det här är, så låter det inte riktigt lika som på dom två tidigare släppen. Enmansprojektet har styrt in på en väg med lite mer influenser från punken på vissa låtar men har dock absolut inte lämnat den motorväg som man alltid åkt på. I en lite blandad kavalkad av låtar står ”Endless Dark” ut som toppspår och det var en väldigt bra taktik att släppa just den som första singel. Ett bra lockbete in i den

  Det finns en inre tillfredsställelse att se band man följt från start växa och utvecklas. Musik och kreativitet är ju en resa och Maggot Heart är mitt uppe i denna resa, skulle jag säga. Från debutfullängdaren “Dusk to Dusk” som var en typisk debut där formerna inte var riktigt satta än till “Mercy machine” som är det senaste släppet i långt format och via en rad singlar och ep:s så har Linnea Olsson renodlat Maggot Hearts identitet och musikaliska vision. Briljanta “Mercy machine” var skivan där det verkligen märktes vad det här bandet var menat att vara med sin noiserockiga postpunk eller vad man nu ska kategorisera det som.  Så hur skulle hon ta det vidare från den då har jag undrat. Och svaret är “Hunger”. En skiva som tematiskt avhandlar just hunger i olika former både på ett fysiskt och själsligt plan. Ljudbilden känner man igen. Den är rå och omedelbar. Värt att notera att musiken fyllts med några extra dimensioner då både blås och klaviatur finns med i instrumenteringen. Linn

Hej Malin Sandberg sångerska i Världen Brinner som är aktuella med en ny platta som heter “Reset” den 22 september.  Hur skulle du beskriva kommande skivan? - Som en dagbok från start till mål i att komma igenom något jävligt svårt.  Att trycka på reset och starta om. Peppig och mörk på samma gång.  Ni kör ju på svenska och engelska den här gången. Hur kommer det sig och vilka är de största utmaningarna att skriva texter på ett annat språk? - Skivan är 50/50 svenska engelska. Vissa låtar bara kom ut så. Utmaningen var väl mest om man kan släppa en fullängdsskiva med både och? Klart man kan kom vi fram till. Det är ju vårt band!  Vad skulle du säga är själva essensen i Världen Brinner, vad är er mission? - Vi vill bara ut och spela och ha kul. Och skriva musik som folk förhoppningsvis kan relatera till. Förhoppningsvis får någon tröst eller mod av något vi skrivit och det är det finaste! Du och resten av Världen Brinner har ju fantastisk energi på scenen. Hur har du utvecklats som front

  Viss musik berör mer på djupet än annan. Kanske beror det på ett riff eller en textrad. I Blodets fall så tror jag att det beror på att musiken i sig är skapad utifrån en kollektiv vilja. Och i viss mån av sorg som är den känsla jag tror att de flesta av oss människor kan relatera till oavsett var man kommer ifrån.  “Death mother” är präglad av sorg på grund av att en av bandmedlemmarna, gitarristen Rickie Paleski-Östlund, gick bort strax innan inspelningen och mycket av materialet på skivan är sådant han har varit med att skapa. Vet man om det så får naturligtvis skivan en annan sorts svärta och känsla. Vet man inte om det så skiner nog en känsla av vemod och saknad igenom ändå. Musik förmedlar känslor på olika frekvenser till människor utan att man egentligen förstår hur det fungerar och sorg och saknad sänder en av de starkaste signalerna.  Musiken Blodet spelar bygger mycket på tid och plats. Riffen får ta tid och plats. Sången får ta tid och plats. Ingen har förtur utan helheten