Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Adrestia - Requiem

 


Så då var den här. Adrestias sista platta. Jag skrev i min recension av Adrestias splitplatta med Collapsed för lite drygt två månader sedan att de hade en sista platta inspelad och att den skulle släppas i sommar. Resultatet har jag nu lyssnat på ett stort antal gånger och jag ska göra mitt bästa för att försöka förmedla mina känslor om den för er. Precis som på splitplattan med Collapsed så har bassisten Elma Roth Sandell klivit fram som sångare och det med stor bravur. Hon har en grym pipa och jag förutsätter att vi inte hört det sista vrålet från hennes strupe trots att Adrestia går i graven. Adrestia har en rätt gedigen diskografi bakom sig och i mitt tycke har de hela tiden gått från klarhet till klarhet med sin dödsmetalinfuserade crustpunk. 

Denna sista platta är som att man tagit alla godsaker från Adrestias tre senaste plattor och finslipat det till en enda stor juvel. Det är ett mycket värdigt avslut och plattan är sprängfylld med toppar. Som vanligt så är det en ren behållning att läsa texterna. Adrestia har ju alltid varit ett uttalat politiskt band. På denna platta så delas det bland annat ut kängor till extremhögern, religion, och hur vi behandlar vår planet och de andra varelser som också lever här. Texterna är bitvis väldigt personliga om vår mänskliga natur och om den samtid vi lever i. 

Topparna är som sagt många men just nu är nog mina favoriter ”The likes of you and i” och ”The more i see, the less i believe”. ”Grindarap” som avslutar hela plattan är också urstark. Den sista raden ”If the oceans die, we die” lever kvar långt efter att de sista tonerna klingat ut. 

Avslutningsvis så vill jag säga att detta är en otroligt bra platta och ett storartat avslut från ett band som jag är övertygad om att vi är många som kommer att sakna. Fint att de har en stor låtskatt som de lämnat efter sig för oss alla att njuta av. För er vinylälskare därute så kan jag säga att Requiem kommer i en svinsnygg gatefold. Adrestia är död! Länge leve Adrestia! 

/Anders Bergström

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Strevellna - Revoldom

När Strevellna plötsligt dök upp förra året med skivan “Aldrigheten” så var det en mindre chock. Hela grejen var omgärdad av lite mystik och insvept i dunkel men musiken var hämtad från hela min uppväxt som hårdrockare. Just mystiken gjorde det ju väldigt intressant i början och frågan var ju om samma magi kunde uppstå igen på en uppföljare.  Nu har vi svaret och det är att ja, det kan det.  Ska man enkelt beskriva “Revoldom” så skulle det väl vara att det är mer av samma sak men mognare. Mognare i betydelse att det hela känns lite mer fokuserat och lite mer på allvar. Där debuten var en palett och hyllning av influenser från olika genrer så är uppföljaren musikaliskt mer sammanhållen och komplett. På en direkt fråga till bandets huvudman Magnus Larnhed om hur det här låter svarade han “Som Dios första två skivor”. Det är faktiskt inte en dålig beskrivning. För här frodas det bästa från 80-talets hårdrock med stundtals lite hårdare thrashinslag. Allt med en snygg ljudbild och väldigt k

Retribution - Tales of Torment

  Det finns många band runt om i världen som heter Retribution men det finns bara ett band som Retribution från Dalarna. Med superlativen redo ska jag nu ta mig an den mest positiva recension jag någonsin gjort. Det här släppet förtjänar inget annat än total dedikation. Smaka på det här: Ett debutalbum som är så svart, så vackert och helt otroligt välgjort. Precis så smakar Retributions kommande skiva ”Tales of Torment”. Jag har helt ärligt aldrig hört en så oerhört fulländad debut som det här är. Samtidigt som jag saknar ord på grund av fullständig beundran så har jag så mycket att säga. Det faktum att skaparna av den här guldklimpen är unga är något jag bara precis nu kommer nämna snabbt. Jag väljer att fokusera på all talang, oerhörda instrumenthantering och röstkvalitet istället. Som sig bör. Åldern är helt ovidkommande. Musik som berör mig på helt andra nivåer behöver jag dela med någon som förstår mig och mitt sätt att ta mig an ett lyssnande och dissikerande av ett album. Jag vä

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi