Så då var den här. Adrestias sista platta. Jag skrev i min recension av Adrestias splitplatta med Collapsed för lite drygt två månader sedan att de hade en sista platta inspelad och att den skulle släppas i sommar. Resultatet har jag nu lyssnat på ett stort antal gånger och jag ska göra mitt bästa för att försöka förmedla mina känslor om den för er. Precis som på splitplattan med Collapsed så har bassisten Elma Roth Sandell klivit fram som sångare och det med stor bravur. Hon har en grym pipa och jag förutsätter att vi inte hört det sista vrålet från hennes strupe trots att Adrestia går i graven. Adrestia har en rätt gedigen diskografi bakom sig och i mitt tycke har de hela tiden gått från klarhet till klarhet med sin dödsmetalinfuserade crustpunk.
Denna sista
platta är som att man tagit alla godsaker från Adrestias tre senaste plattor och finslipat
det till en enda stor juvel. Det är ett mycket värdigt avslut och plattan är sprängfylld
med toppar. Som vanligt så är det en ren behållning att läsa texterna. Adrestia har ju
alltid varit ett uttalat politiskt band. På denna platta så delas det bland annat ut kängor
till extremhögern, religion, och hur vi behandlar vår planet och de andra varelser som
också lever här. Texterna är bitvis väldigt personliga om vår mänskliga natur och om
den samtid vi lever i.
Topparna är som sagt många men just nu är nog mina favoriter
”The likes of you and i” och ”The more i see, the less i believe”. ”Grindarap” som
avslutar hela plattan är också urstark. Den sista raden ”If the oceans die, we die” lever
kvar långt efter att de sista tonerna klingat ut.
Avslutningsvis så vill jag säga att detta är en otroligt bra platta och ett storartat avslut
från ett band som jag är övertygad om att vi är många som kommer att sakna. Fint att
de har en stor låtskatt som de lämnat efter sig för oss alla att njuta av. För er
vinylälskare därute så kan jag säga att Requiem kommer i en svinsnygg gatefold.
Adrestia är död! Länge leve Adrestia!
/Anders Bergström
Kommentarer
Skicka en kommentar