Livekrönika: Ett Dödens Maskineri (support: Småjävlafötter, Kapten Grå) Broken Dreams, Borlänge 24 november 2023

 

Man måste ändå älska Dalarna. På väg till Borlänge ser SJ till att jag med 60 sekunders marginal missar min anslutning i Ludvika och blir sittandes i det sedan 60-talet renoveringsförbisedda stationshuset i en timme. Ganska snart dyker han upp. Killen från Falun som inte åker tåg så ofta. Han fattar snabbt tycke för mig trots att jag försöker se ointresserad ut med hörlurarna hårt instoppade i öronen och blicken långt bort. Han berättar på bred dialekt om både det ena och det andra samtidigt som han dricker någonting ur en Trocaderoflaska. När tåget väl kommer så ser han till att sätta sig bredvid mig samtidigt som han ger sin son goda råd i telefonen om att vara nykter när man träffar en tjej. Jag inser att min nya vän inte dricker Trocadero när han glatt erbjuder mig en slurk “Fireball” ur flaskan. Jag tackar nej och hastar av tåget när det stannar på Borlänge C. 

Broken Dreams och hotellet ligger i samma byggnad bara ett stenkast från stationen så jag är snabbt installerad på rummet och får snart instruktioner av skivbolaget Suicide Records big boss Roger att infinna mig på rum 219. Sagt och gjort. Där pågår uppvärmningen inför kvällen för fullt. Andreas från den fantastiska podcasten Ritualen är också där. Snabbt glömmer jag tågresan och vaggas in i den där underbara känslan som brukar uppstå när man hänger med det här gänget. 

Någon timme senare är det dags att ta sig ner till Broken Dreams och releasefesten för Ett Dödens Maskineri och deras andra platta “Kulturkriget”. Det är något med det här geografiska området och musikscenen här. Det finns någon sorts anda ändå som är väldigt trevlig och det kommer ju en hel del bra band från södra Dalarna och norra Västmanland. Ett Dödens Maskineri är bara ett exempel. 

Publiken tätnar och när Kapten Grå äntrar scenen med sin gitarr och sin son som snyggt kompar på keyboard är stämningen god. Det bjuds på fina visor om ungdom och uppväxt. Man får en inblick i ett livshistoria som stundtals känns bekant och det är omöjligt att värja sig från närvaron i texterna. En fin öppning på kvällen. 

Småjävlafötter var en ny bekantskap för mig. Men det är en angenäm överraskning när bandet drar igång sin trallpunkinfluerade hardcorepunk. Det blir helt enkelt ett jävla ställ där det sär svårt att stå still och bara lyssna. Och när spelningen är slut så känner man sig uppvärmd inför huvudbandet.

Det här blir tredje gången på ett drygt år som jag ser Ett Dödens Maskineri. Och det är en uppåtgående utvecklingskurva vi ser. Kanske är det en viss överladdning som gör att det blir lite gitarrproblem i början men ingen bryr sig. När Emilia Henriksson (Radium Grrrls, Gadget) gör bandet sällskap i låten “Ett Dödens Maskineri” så höjs temperaturen i rummet med minst 800 grader. Det nya materialet passar snyggt in setlisten och växelsången mellan Daniel Garpebring och Aidin Razavi är klockren och musiken växer från hardcorepunk till protestsånger för 2020-talet. Jag kommer på mig själv med att ha stått längst fram hela spelningen och skrålat med. Det är nog inte bara en urladdning för bandet utan för oss alla som är där. Ett välbehövligt utlopp för frustrationen över sakernas tillstånd. Lått en av årets mest intensiva liveupplevelser och framförallt den bästa.

Efter spelningen skingras publiken ganska snabbt. Roger och Andreas dansar till “Whats your problem” med Teddybears. Klockan passerar midnatt och en vakt påminner vänligt om att stället stänger nu. Kanske lika bra det. Farbror Tannergren är ledbruten och trött. Men glad. Så här borde alla spelningar vara. 

Dagen efter går tåget hem vid lunch. När jag kliver på tåget tittar jag mig lite orolig omkring efter Fireballmannen. Han är inte där. Jag får en flash på telefonen om att SD-ledaren vill riva moskéer och förbjuda muslimska religiösa symboler.

Och plötsligt får fredagskvällen och Ett Dödens Maskineri en ännu större betydelse för mig. Punk är självförsvar. Vi är alla en del i kampen mot rasisterna. Glöm aldrig det.

/Magnus Tannergren