Avlyssnat: Orochen - Wastelands

Jag kommer ihåg mitt första möte med Orochen. Jag satt på ett tåg på väg mot Göteborg och surfade planlöst på nätet. Snubblar in på Suicide Records hemsida och läser om ett band vid namn Orochen. Blir mer än nyfiken då jag läser vidare vad deras musik och texter handlar om. Den förmedlade en världsbild som jag verkligen delar. Efter det tog det inte många sekunder innan Tylacine EP’n fyllde mina öron och givetvis så var både den och den kommande fullängdaren Anthroposcenic beställda inom kort. Båda vinylerna har spelats flitigt hemma hos mig sedan dess.

Den nyss släppta EP’n Wastelands är tråkigt nog de två sista livstecken vi får från detta band, dock så är det ett avslut som heter duga. Man ska ju sluta på topp brukar det heta och det är precis vad Orochen gör.

Wastelands består av två spår som de tydligen inte hann få klar till Anthroposcenic. Inledande Wastelands är det kargare och hårdare spåret med underbart härligt gästvrål från Christian Bonnesen. Hans arga pipa är en perfekt kontrast till Jonas Mattssons mer harmoniska sång.

Avslutande Moths Behind Pillars of Light är en mer lugn låt men man anar en tydligt budskap som går i linje med Anthroposcenic och Tylacine. Kapitalismen och mänsklighetens konsumtion som sliter och utarmar den planet vi bor på och alla dess övriga invånare.

När de sista noterna ljuder från mina högtalare så är jag både sorgsen då jag tänker på att detta är det sista jag får höra från detta underbara band. Men så är jag samtidigt glad för att denna underbara musik faktiskt finns kvar för många fler att upptäcka. För den förtjänar verkligen att upptäckas av fler! Orochen är död men länge leve Orochen och den underbara låtskatt de lämnat efter sig.

/Anders Bergström

Kommentarer

Andra har läst det här:

Krönika: Vad jag lärt mig av Charta 77

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta. Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet. Bandet stod också i centrum för den stora s

Läs hela artikeln »

Recension: Amon Amarth - The Great Heathen Army (Metal Blade)

På ett enkelt och billigt sätt skulle man kunna ställa frågan om Amon Amarth har något spännande att komma med så här långt in i karriären? Ja, det har dom är mitt svar. Trots att ”The Great Heathen Army” har ett antal lite svagare låtar så finns det även starka guldkorn. Tolv album in i karriären med bland annat Valhalla och mjöd som starka punkter dundrar Amon Amarth på och ger lyssnaren ca 45 minuter av den sedvanliga stridssången vi är vana att få höra om. I ”Saxons and Vikings” har man fyndigt slagit sig ihop med just Saxon som förstärkning. Spåren ”The Great Heathen Army” och ”Skagul Rides with Me” fastnar jag för direkt vid första lyssningen och det håller i sig så pass att jag ser dom två som absolut bästa låtarna. Visst, alla spår låter som det brukar göra från dessa vikingar och det finns inga egentliga överraskningar men Johan Hegg och hans mannar driver på bra ändå. Amon Amarth bemästrar kunskapen i att skriva och göra catchy låtar, det måste jag ge dom. Jag erkänner att j

Läs hela artikeln »

Avlyssnat: Vånda - Covenant of Death (Majestic Mountain)

Musik skapar känslor. Ibland känns de konstruerade och ibland känns de äkta. Särskilt när det kommer till hård musik som flörtar med ondska och mörker. Ibland blir det krystat och tillgjort, lite som att titta på en dålig skräckfilm. Men ibland får man en genuin känsla av mörkrets krafter bar genom en melodislinga, riff eller ett uttryck i sången. Vånda tillhör den sistnämnda kategorin. Kanske beror det på att just riffen i det här fallen tassar på gränsen till thrash metal även om det är death metal vi har att göra med här. Eller är det black metal? Jag vet inte och det är inte viktigt. Jag tänker mest på att det låter som korsning mellan tidig Kreator och Bathory runt 1988 (väldigt specifik referens jag vet). Det är medryckande och gör mig glad samtidigt som det får mig att vilja offra en get till Djävulen någonstans i en mörk skog om ni fattar hur det känns. Samtidigt som det flörtar med thrashen så finns det ju tydliga inslag av både death och black metal som sagt. Lyssna på inle

Läs hela artikeln »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten