Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Avlyssnat: Orochen - Wastelands

Jag kommer ihåg mitt första möte med Orochen. Jag satt på ett tåg på väg mot Göteborg och surfade planlöst på nätet. Snubblar in på Suicide Records hemsida och läser om ett band vid namn Orochen. Blir mer än nyfiken då jag läser vidare vad deras musik och texter handlar om. Den förmedlade en världsbild som jag verkligen delar. Efter det tog det inte många sekunder innan Tylacine EP’n fyllde mina öron och givetvis så var både den och den kommande fullängdaren Anthroposcenic beställda inom kort. Båda vinylerna har spelats flitigt hemma hos mig sedan dess. 

Den nyss släppta EP’n Wastelands är tråkigt nog de två sista livstecken vi får från detta band, dock så är det ett avslut som heter duga. Man ska ju sluta på topp brukar det heta och det är precis vad Orochen gör. 

Wastelands består av två spår som de tydligen inte hann få klar till Anthroposcenic. Inledande Wastelands är det kargare och hårdare spåret med underbart härligt gästvrål från Christian Bonnesen. Hans arga pipa är en perfekt kontrast till Jonas Mattssons mer harmoniska sång. 

Avslutande Moths Behind Pillars of Light är en mer lugn låt men man anar en tydligt budskap som går i linje med Anthroposcenic och Tylacine. Kapitalismen och mänsklighetens konsumtion som sliter och utarmar den planet vi bor på och alla dess övriga invånare. 

När de sista noterna ljuder från mina högtalare så är jag både sorgsen då jag tänker på att detta är det sista jag får höra från detta underbara band. Men så är jag samtidigt glad för att denna underbara musik faktiskt finns kvar för många fler att upptäcka. För den förtjänar verkligen att upptäckas av fler! Orochen är död men länge leve Orochen och den underbara låtskatt de lämnat efter sig. 

/Anders Bergström 

Kommentarer

Andra har läst det här:

Nestor - Teenage rebel

Den här recensionen kan kanske vara det mest kontroversiella jag skrivit här på Heavy Underground och jag riskerar väl hela min kredibilitet i undergroundscenen. För jag kommer att hylla en skiva som låter som superkommersiell hårdrock gjorde på 80-talet. För Nestor har gjort en skiva som är så ogenerat och ärligt otrendig att den blir mer punk än punken själv. Man gör inte sådan här musik 2024 helt enkelt. Låt oss för transparensens skull nämna att undertecknad upptäckte hårdrock 1984 vid en späd skägglös ålder av 12 år. Jag är alltså uppfostrad av band som Twisted Sister, Kiss utan smink, Bon Jovi, Mötley Crüe, Scorpions, Europe, Def Leppard och hundra andra band med fluffigt hår. Så att den här skivan inte skulle tilltala mig på alla plan är lika osannolikt som att jag skulle skaffa en synthtofs. “Teenage rebel” skulle lika gärna kunnat ha släppts 1987.  För den har nog allt jag gillar. Medryckande refränger, snygga lagom hårda riff, keyboardsmäktande ballader, arenaanthems, en gita

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Hyrda Knektar/Strikt - Stockholm brinner

Den här lilla lyxartikeln bjuder på två band som gör punk på lite olika sätt vilket låtarna visar. Det hela knyts dock ihop väldigt snyggt när banden även gör en cover var på varandra. .  Först ut är Hyrda Knektar som är trogen den punk som kom i slutet på 70-talet och där arvet från band som Ebba Grön och The Clash hörs eka i fjärran. Det är medryckande och snyggt och det är musik som gör mig glad. Att de både har blås och orgel i ljudbilden ger det hela en varm skön inramning.  Om Hyrda Knektar ekar 70-tal så är Strikt en anturlig fortsättning med 80-talets punk och en skvätt postpunk i bagaget. Det är väldigt energisk och refrängdriven punk som är omöjlig att inte sjunga med i. Jag uppskattar direktheten och det omedelbara som finns i Strikts punk.  Sammantaget så är det här som sagt en lyxartikel. Kvaliteten är skyhög och båda banden levererar storartat. Man får liksom det bästa av två världar samtidigt som det är total enighet i punken som genre. Punkmagi helt enkelt.