Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Avlyssnat: Signo Rojo - There was a hole here


Signo Rojo är ett nytt band för mig. Dock så har de funnits sedan 2009 och släppt två plattor tidigare. Detta är deras första platta för Majestic Mountain Records. Bandet härstammar från Blekinge och spelar vad jag skulle vilja beskriva som tung och svängig sludge med ena foten i rocken och den andra i stoner. Tänk Baroness kring skivorna "Red" och "Blue", det är en skaplig fingervisning.

There was a hole here är på många sätt en helgjuten platta av ett ytterst kompetent band och förtjänar din och alla andras uppmärksamhet. Jag kommer på mig själv med att sitta med ett ständigt leende på läpparna när jag lyssnar igenom den varje gång. För det här är ruggigt bra! 

Plattan inleds med första singeln Enough Rope som är mer upptempo och svängig. Efter inledningen så är det bara att hålla i sig för en resa som bjuder på såväl tungung som mer proggiga och psykedeliska inslag. Sångaren Jonas Nilsson har verkligen en röst skapt för sådan här skitig sludge/stoner och jag kan se framför mig att vissa partier på plattan nästan inbjuder publiken att sjunga med när det framförs live. 

De två första singlarna “Enough Rope” och “What Love is there” lovade mycket och plattan levererar precis det som jag hoppades på. Skitig och tung rock i den högre skolan. Andra halvan av plattan visar ett Signo Rojo som är aningen mörkare och seriösare. Där kommer aningen mer tunga riff fram och bitvis drar de ner tempot något. 

Jag har svårt att säga någon favorit då jag tycker att plattan rakt igenom håller hög klass, men med kniven mot strupen så håller jag nog what love is there som lite av en favorit. Men det kanske ändras efter några genomlyssningar till. Jag vet att det ännu bara är januari. Dock så skulle jag bli förvånad om inte denna platta kommer att leta in sig på årsbästalistan när det blir dax att summera 2023. 

“There was a hole here” släpps den 27 januari.

/Anders Bergström


Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Intervju: Malin Sandberg , Världen Brinner

Hej Malin Sandberg sångerska i Världen Brinner som är aktuella med en ny platta som heter “Reset” den 22 september.  Hur skulle du beskriva kommande skivan? - Som en dagbok från start till mål i att komma igenom något jävligt svårt.  Att trycka på reset och starta om. Peppig och mörk på samma gång.  Ni kör ju på svenska och engelska den här gången. Hur kommer det sig och vilka är de största utmaningarna att skriva texter på ett annat språk? - Skivan är 50/50 svenska engelska. Vissa låtar bara kom ut så. Utmaningen var väl mest om man kan släppa en fullängdsskiva med både och? Klart man kan kom vi fram till. Det är ju vårt band!  Vad skulle du säga är själva essensen i Världen Brinner, vad är er mission? - Vi vill bara ut och spela och ha kul. Och skriva musik som folk förhoppningsvis kan relatera till. Förhoppningsvis får någon tröst eller mod av något vi skrivit och det är det finaste! Du och resten av Världen Brinner har ju fantastisk energi på scenen. Hur har du utvecklats som front

INVSN, Klubb Död, Hus 7, Stockholm 23 september 2023

                                        Invsn äntrar  den extremt rökfyllda scenen scenen i Hus 7 som badar i blått ljus (det är ju ändå en gothklubb som arrar) prick på utsatt tid och redan från start står det klart att det här blir en spelning att minnas. Dennis Lyxén kromar och ålar sig fram på scenen i takt med musiken och gör poser som skulle kunna kännas tillgjorda men här blir det bara coolt och snyggt.  Musiken är elektronisk och postpunkig. Jag gillar inriktningen man tagit på de senaste skivorna där det elektroniska blir mer framträdande Ibland blir det nästan industriellt men det vägs upp av Christina Karlsson och, Sveriges svar på Kim Gordon, Sara Almgrens röster som inte är en kör utan en del av sången. Snyggt är det. Allt hålls ihop av André Sandströms stabila trumspel som piskar fram bandet genom settet samtidigt som det bidrar till en magiskt sväng man sällan upplever.  Några brandtal om att ta hand om varandra, försvar för studieförbund och mot högervindar och marknads

Vånna Inget - True Romance (vemodspunk)

Vånna Inget har sedan de släppte sin debutplatta ”Allvar” 2011 skakat liv i vår trasiga värld, spottat i motvind och ställt frågan: Vad händer om vi slutar drömma? Man skämtar liksom inte bort ”Vånna Inget” då de verkligen tar livet på för stort jävla allvar. Jag tror det är just det som gör att jag verkligen gillar dem. Det där lite naiva ungdomsoptimismen som man verkligen önskar att fler hade i dessa tider. Ett band som ”Vånna Inget” behövs liksom idag mer än någonsin.  Så det är ju både tur att vi nu kan välkomna deras fjärde platta ”True Romance” samtidigt som det är med ett stycke sorg i hjärtat då de aviserat att detta är deras sista skiva och att höstens och vinterns spelningar blir deras sista. Sista spelningen sker den 30 december i Skurup. Det är ett något mer moget band som hörs på denna platta. Dock utan att helt släppa taget om det som tidigare varit. Influenser från sångerskan Karolina Engdahl och gitarristen Tommy Tifts andra band ”True Moon” blir rätt tydliga här och d