Heavy Underground

Projektet ”Unchristian Christian” skapades av Christian Ludvigsson för att få utrymme för hans kärlek till old school death metal och HM2-sound till skillnad från den deathprog han spelar i  ” Eigenstate Zero”. I januari 2020 släpptes fullängdaren ”Year Zero” och nu den 9 december i år kom uppföljaren ”Sulphurfeast”. Att det här projektet är en plattform för Christians kreativa utlopp tydliggörs snabbt för mig som lyssnare.  Generisk HM2-döds som vi hört så många gånger förr blandas friskt med slingor på saxofon och om jag inte är helt fel ute, orgel.  Visst, det finns flera band som har blandat in dessa instrument i sitt skapande men då har det gjorts med snyggare finess.  Helheten blir tyvärr mer en röra än något som jag kommer fortsätta lyssna på. Christians sång/skrik är mestadels riktigt bra och hade jag fått ren och traditionell HM2 serverad på ett Sulphurfeast-fat hade jag varit mer intresserad än vad jag är nu. Det är mycket vilja och idéer som tydligt vill i...

Stockholms-ynglingarna i Impurity gör debut med demon ”Forever lifeless”. Det rör sig om den gamla skolan där doomriff a lá Autopsy varvas med kängkomp och grottsång! Ett utmärkt tillägg till den blommande scen av unga thrash/dödsband som sprider sig över hela landet.  Demon finns på streamingtjänster samt kassett genom bandets Instagram. Favoritspår: Forever lifeless /Anton Bryvall

Sen den 12 januari har jag släppt minst ett avsnitt i veckan utan uppehåll. Totalt 52 avsnitt blev det. Det ni! Jag tror att det varit räddningen för mig under det här året att få prata med så många positiva, kreativa och underbara människor. Musik och kultur räddar oss i en galen värld. Tack till följande människor och band (har jag glömt någon, sorry!) gjorde Heavy Underground möjligt 2022: Tomas Liljedal (Norna, Breach), Blodet (Hilda & Dennis), Emilia Henriksson, Berget Bergman (Man. Machine. Industry), Snake, Misery Loves Co (Patrik Wirén),Fredrik Larzon (Millencolin), Anders Jacobson (Nasum), Cities Of Mars, Orochen, Sekunderna, Oh Hiroshima, Goatriders, Mattias Indy Pettersson (Massgrav, Kungens Män), Industrial Puke (Jens & Linus), Slôdder Noll Tolerans, Punk-Johan, Bonnie (Asta Kask)  Ulke (Strebers/Dia Psalma), bäste Per Granberg & Charta 77/Köttgrottorna, Coca Carola, Blodskam, Burst, Sweet Teeth, Manifestgalan, Johan och Flyktsoda, The Awesome Machine, Sick...

Om jag ska vara riktigt ärlig, vilket man ska vara i en recension, så gick jag in med en rätt sval entusiasm i första genomlyssningen av  Dead Earths ”Et Disperdam Illud”. Hur hett och nytänkande kan ännu ett enmansprojekt vara?  Tydligen hur hett som helst!  Genom skivan tas vi med på ett mörkt och mysigt kalas med det mesta jag vill ha för att något ska kännas spännande och intressant gällande black metal.  I den allra bästa låten ”Doom, Cerulean” finns sköna riff och mäktiga trummor som jag går igång ordentligt på.   Det spåret kommer garanterat dyka upp på någon digital ”mest lyssnat”-lista för mig. Det är egentligen tråkigt att fundera över vad skaparen av skivan får sina influenser ifrån men jag kan inte låta bli.  Jag hör både en mer nyskapande black metal men också melodiska delar som bryter av på ett snyggt sätt. ”Speaking Silence” har i inledningen en underbart förlösande och närmast panikartad skriksång som är vacker på ett så mörkt sätt....

Det finns bara ett Cult Of Luna. Allt de släpper är alltid lite intressantare än allting annat och “The long road north” är inget undantag. Det är en episk och storslagen skiva samtidigt som om musiken känns väldigt nära. Titeln skvallrar om vad det handlar om. Att komma hem, om landskapen i norr, om vintermörker, norrsken och annat som känns väldigt personligt men också högst allmänmänskligt. Allt till musiken som bara Cult Of Luna kan göra. Man har för länge sedan passerat allt vad post metal, post hardcore eller andra försökt till definition. Det låter bara Cult Of Luna helt enkelt. Ett musikaliskt koncept som förfinats i över 20 år snart och nu är någonting fullständigt unikt. The Long Road North by Cult of Luna

Ibland händer det att ett debutalbum träffar precis rätt och hittar den där perfekta tonen som gör att musik kan vara så fantastisk. Orochen blandar gotisk americana med mörk indierock och något mer som jag har svårt att sätta fingret på. Men musiken och texterna kryper under huden på mig när ämnen som arters utdöende, ensamhet och våndan av existensen avhandlas. Det är en sjukt mäktig platta som Orochen har presterat med ett budskap som förtjänar hela allas vår uppmärksamhet. Anthroposcenic by Orochen

Band som inte står still och som ständigt ifrågasätter sitt eget musikaliska uttryck är alltid mer spännande än alla andra. Invsn har gått från någon sorts postpunkig rock till något helt annat i och med “Let the night love you”. Gitarrerna har fått stå tillbaka för pumpande elektronik, det låter kargt 80-tal med hardcoreattityd fast utan att låta ett dug hardcore. En spännande resa har gjorts och jag kan knappt vänta på att få se var bandet tar vägen härnäst. Let The Night Love You by INVSN