Heavy Underground

  Svempa och Ylva från Cries From The Underworld är gäster för att sammanfatta musikåret 2021. Vilka skivor gjorde störst intryck? Vilka upptäckter gjordes? Vilka överraskningar blev det? Vilka spelningar var bäst? Svaret får du i detta poddavsnitt: Tack! Jag skulle vilja tacka alla som har läst och lyssnat på Heavy Undergrund under året. Det var kul eller hur? Vi gör om det 2022.  Jag vill också passa på att tacka alla som gjort det här året till vad det ändå blev: Marco, Roger, Jhonny, Svempa, Ylva, Gadget, Järnbörd, Brainwasher, Alex Stjärnfeldt, GASP, Katakomba, Lea Alazam, Zombiekrig, Morbid Breath, Jörgen, Esben, Sober, Per Granberg, Conny Bloom, Big Fish och alla andra som på något sätt medverkat i Into The void Podcast (RIP) och  som under hösten gjort Heavy Undergrounds podcast med mig .  Ett särskilt tack till Martin Dunelind för den otroliga upplevelse Just One Fix blev. En resa i tid och rum och i mig själv. Utan dig hade det inte blivit så bra!  Kampen går vidare. /Magnu

När death metal är som bäst kombinerar den det ultra brutala med det melodiska och skapar en känsla som är svår att sätta ord på men det kan vara tillfredsställelse. Grand Cadaver ger mig tillfredsställelse. Alex Stjernfeldt (Novarupta, Let Them Hang, ex-The Moth Gatherer) sätter ihop ett dream team med folk från Katatonia, Transport Leauge, Tiamat och Dark Tranquillity och skapar en platta som plockar allt det där som du gillar med death metal och sätter ihop det till en oemotståndlig mix.  Mikael Stanne från Dark Tranquillity morrar och fräser som om han vore besatt av LG Petrovs ande och gitarrerna sågar sig djupt in i lyssnarens öra. Det är omöjligt att värja sig mot den här skivan och den kommer att bli lika klassisk som de andra skivorna som genom åren följt den vänstra handens stig. Only death is real 2021!  Och här kan ni höra Alex Stjernfeldt som är grundare och gitarrist berätta allt om bandets bildande, inspelningen av skivan, första spelningen och den eventuella framtiden. 

Den heliga ilska som göteborgarna i thrashveteranerna Pagadom presenterar på “Ashes” är magisk. Här får ni klassisk thrash metal som man inte trodde gjordes 2021. De läckra Slayermelodierna vävs samman med dubbeltramp och tuggande gitarrer och över allt detta ryter Christian Jansson med sin tordönsstämma. Omslaget pryds av knivar och det är lite så det känns att lyssna på skivan. Det gäller att inte bli träffad av när bandet kommer rätt mot dig och manglar dig genom moshpiten. En perfekt platta som platsar både bland klassiker och moderna alster. Thrashen lever 2021 och det är jag oändligt tacksam för.  Inför släppet i januari hade Heavy Underground ett trevligt snack med sångaren och basisten Christian Jansson i bandet som ni kan se här: Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Heavy Underground (@heavyunderground_se)

Domkrafts musik har låtit så här sedan starten. Det stockholmarna gör för varje skiva är att ändra på små saker som gör stor skillnad men grunden är fortfarande samma sak. Hypnotisk tung rock som bygger på ett upprepande nötande av riff och refräng. Har man hört bandet live blir det ännu tydligare hur allting egentligen sitter ihop. På sin tredje fullängdare så består justeringen av mer psykedelia och kanske lite mer melodi. Det är fortfarande riffet som står i centrum men det hela har tagit sig längre upp i atmosfären. Och det låter fortfarande utan tvekan som Domkraft.  Seeds by Domkraft

  Måhända en udda fågel på årsbästalistan men det går inte att komma runt The Brides Of The Black Room. Ett projekt som är en del musik men som också handlar om konceptkonst. Allting känns oerhört genomtänkt och det är snyggt presenterat. Ja det är faktiskt vackert också. Musikaliskt är det tung mörk elektronisk musik som låter som du vill att Depeche Mode egentligen ska låta.  Lea Alazam (Besvärjelsen) förgyller flera av skivans starkaste låtar och jag tycker att hon kommer till sin fulla fantastiska rätt här. “Blood and fire” kommer att hålla länge och skulle de vilja så kan de bli hur stora som helst.  Blood and Fire by The Brides of the Black Room

Grindcore är livet och Järnbörd spelar grindcore på svenska som på riktigt tillför genren någonting nytt. Med socialrealistiska texter, samplade röster mellan låtarna som förstärker budskapet och ett besinningslöst musikaliskt uttryck är det svårt att inte charmas av Järnbörd. Grindcore kan vara svårt att ta till sig på skiva men jag tycker att bandet lyckas förmedla den där energin som den här musikstilen alstrar live. Det ger blåmärken både i kropp och själ.  Gör om, gör fel by Järnbörd

Även om materialet på den här skivan är rester från förra skivan så är det knappast någon andrahandssortering. Nej Cult Of Luna visar även här vägen framåt från “A dawn to fear” in i framtiden. Det är storslaget och bombastiskt med hardcorearvet synligt som ett öppet sår när Johannes Persson skriker stämbanden blodiga. Det är naturligtvis helt fenomenalt genomfört och ingenting har lämnats åt slumpen. Allt du älskar Cult Of Luna för finns här. THE RAGING RIVER by Cult of Luna

Sagan om den lilla bruksorten Horndal fortsätter. På förra skivan kom Hin Håle själv till Horndal och la ner bruket och orten gick nästan under. På uppföljaren hemsöks orten av en demon som vill dricka upp vattnet i sjön. Horndal har hittat ett unikt koncept för sitt band som faktiskt håller även en andra gång. Musiken är en säregen blandning av sludge, stoner, noise och lite death metal. Och varje låt är ett kapitel i berättelsen som naturligtvis är en metafor för samhällsutvecklingen med industridöd på grund av produktionsflytt till låglöneländer och IT-jättar som vill bygga serverhallar och använda naturresurser som kylning. Jag ser redan fram emot del tre. LAKE DRINKER by Horndal

Gillar man 90-talets alternativa rock (och det gör man ju) så älskar man Sweet Teeth. Här möts Nirvana och Dinosaur Jr i dessa sju pärlor som skivan utgörs av. Med en utsökt känsla för melodi och med ett sound som ekar både av Seattle och Cool Britannia så kittlar det alla de rätta nervändarna. Jag tror att det är många som skulle ge sin högra arm för sådana geniala refränger som titelspåret bjuder på. Och även om jag hittar alla dessa nostalgireferenser så känns det inte daterat eller omodernt. Snarare tvärtom.  Acid Rain by Sweet Teeth

Det är naturligtvis omöjligt att ha koll på alla bra släpp som kommit i världen under ett år. Men här är tio av de skivor som fastnat under året och där veteranerna i Quicksand framstår som årets mest helgjutna platta i Heavy Undergrounds öron. Med rötterna i 90-talets noiserock så förvaltas arvet väl på "Distant populations".  Ser man till den yngre generationen så konstaterar vi att Filth Eternal släppte en skiva som trots sin korta speltid gjorde ett enormt intryck med sin furiösa hardcorepunk.  Emma Ruth Rundle släppte som förväntat den vackraste plattan i år, norska Kal-El stod för den mest episka stonerrock du kan tänka dig och Carcass dissekerade grönsaker och återfann skärpan. Ett hedersomnämnande går också till Ministry som faktiskt lyckades skapa en platta som både engagerade och svängde på riktigt för första gången på väldigt länge. 

En skiva som plockar det bästa från hardcore, punk och kanske metalcore och crossover. Om den här skivan saknar något så är det lugna stunder och transportsträckor. Varje låt är kompakt packad med energi så till den grad att man riskerar utmattning när man lyssnar på "Monarchs of decay". Det är befriande att höra ett band leverera total aggression utan ursäkter. Obstruktion är i sanning monarker på den svenska undergroundscenen.  Monarchs Of Decay by OBSTRUKTION

Den fjärde skivan tar Lucifer mot mer ödesmättade uttryck där Black Sabbath lyser på stjärnhimlen snarare än Scorpions. Det låter naturligtvis stilsäkert och fantastisk och bandet bjuder på några av sina bästa låtar här. “Give me his head” är till exempel en låt som fastnar direkt men jag gillar nästan när Lucifer gräver ner sig i mörka riff och ödesmättade melodier som det finns gott om på den här skivan. Estetiken och känslan hämtas från 70-talet och i viss mån från tidigt 80-tal och bandet har finodlat detta uttryck på de tre senaste plattorna med bravur. Förra skivan kändes lite avslagen men “IV” tar istället tre steg framåt och det är svinbra genomfört.