Heavy Underground

Det finns bara ett Cult Of Luna. Allt de släpper är alltid lite intressantare än allting annat och “The long road north” är inget undantag. Det är en episk och storslagen skiva samtidigt som om musiken känns väldigt nära. Titeln skvallrar om vad det handlar om. Att komma hem, om landskapen i norr, om vintermörker, norrsken och annat som känns väldigt personligt men också högst allmänmänskligt. Allt till musiken som bara Cult Of Luna kan göra. Man har för länge sedan passerat allt vad post metal, post hardcore eller andra försökt till definition. Det låter bara Cult Of Luna helt enkelt. Ett musikaliskt koncept som förfinats i över 20 år snart och nu är någonting fullständigt unikt. The Long Road North by Cult of Luna

Ibland händer det att ett debutalbum träffar precis rätt och hittar den där perfekta tonen som gör att musik kan vara så fantastisk. Orochen blandar gotisk americana med mörk indierock och något mer som jag har svårt att sätta fingret på. Men musiken och texterna kryper under huden på mig när ämnen som arters utdöende, ensamhet och våndan av existensen avhandlas. Det är en sjukt mäktig platta som Orochen har presterat med ett budskap som förtjänar hela allas vår uppmärksamhet. Anthroposcenic by Orochen

Band som inte står still och som ständigt ifrågasätter sitt eget musikaliska uttryck är alltid mer spännande än alla andra. Invsn har gått från någon sorts postpunkig rock till något helt annat i och med “Let the night love you”. Gitarrerna har fått stå tillbaka för pumpande elektronik, det låter kargt 80-tal med hardcoreattityd fast utan att låta ett dug hardcore. En spännande resa har gjorts och jag kan knappt vänta på att få se var bandet tar vägen härnäst. Let The Night Love You by INVSN

Riffet i öppningsspåret “The truther” slår monotont som en klocka bruten ur granit. Tomas Liljedahls stämma skär genom ljudväggen och jag är beredd att omdefiniera vad sludge metal är. Om nu genre är viktigt. Det här är primal rockmusik som lever på sin egen brutalitet och knyter ihop Luleå med kontinenten. Musiken är skapad under den klaustrofobiska pandemin och kanske är det ekot av den känslan vi alla nog kände då som gör Norna så angeläget. Star is way way is eye by Norna

När ett kollektiv går samman över geografiska och musikaliska gränser med en gemensam vision om att skapa en storslaget progressiv rockskiva kan det ju gå hur som helst. Men Venus Principle, till stor del består av avhoppare från Crippled Black Phoenix, ror det här vansinnesprojektet i hamn och resultatet är magiskt. Det är så pass storslaget att inte ens inre turbulens tar ifrån den här skivan en enda del av dess briljans. Stand In Your Light (Deluxe Edition) by Venus Principle

Det man inte lyckas med på debuten fixar man på uppföljaren. Där “Vallmo” kändes splittrad och ofärdig är “Atlas” dess raka motsats. Doomriffen ekar tungt av folkmusik och tar spjärn mot Lea Alazams sång som här är hänförande. Det finns ögonblick på “Atlas” som framkallar gåshud och fukt i ögonvrån samtidigt som det är väldigt bra rockmusik. Atlas by Besvärjelsen

  Årets comback står nog Uppsalas Big Fish för. På 90-talet ägnade de sig åt någon sorts industriell trallpunk men 2022 rör sig bandet snarare mot det finstämda och lågmälda man kan hitta hos Tom Waits och Nick Cave. Men samtidigt låter det fortfarande Big Fish. Kanske beror det på David Gises texter som effektivt reflekterar all den livserfarenhet man samlar på sig under 25 år som gått sedan senast. En mycket välkommen återkomst.

Minns ni när grindcore var som bäst runt 1991-1992? Det gör Sickrecy som effektivt tar all kraft från Napalm Death och Carcass och manglar ut en platta som har alla de rätta beståndsdelarna: stenhårda blastbeats, growl i Barneyklass och en punkig attityd som riktar sina skarpa spetsar mot samtidens politiska jävlighet. Musik att starta upplopp till helt enkelt. Salvation Through Tyranny by Sickrecy

Efter 19 års total tystnad på skiva återvänder plötsligt Fireside med åtta låtar som får tiden att stanna. Eller plötsligt kanske det inte hände om man ska tro de inblandade men det tog hur som helst sin tid att får till “Bin juice”. Men vilken skiva det blev. På något märkligt sätt lyckas bandet få in allting som var bra med Fireside på en skiva med tyngdpunkten på de tidiga plattorna. Ett återvändande till rötterna som jag tror kommer att ta bandet in i framtiden. Bin Juice NO DIGITAL RELEASE by Fireside

Ibland längtar man efter grindcore, d-takt och crust. Då är Industrial Puke lösningen och den fix du behöver. På denna ovanligt charmiga ep så får du allt detta och lite till levererat på ett osedvanligt elegant sätt. Det låter krispigt och rakt på sak. Allt onödigt är bortskuret och du får bara det som du absolut behöver. En välbehövlig tydlighet som jag önskar att fler kunde åstadkomma. Where Life Crisis Starts by Industrial Puke