Slakthusområdet vid Globen ser nu för tiden ut som en sönderbombad stad. Stora grushögar omger de hus som fortfarande står kvar. Gentrifieringen pågår och en ny tunnelbanestation håller på att byggas. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det känns som att Stockholm är en ganska trasig stad.
Inne på Slaktkyrkan sätter jag och hustrun ute på den lilla innergården och tittar på folk i väntan på att kvällens begivenhet ska börja. Ensamma män i popfrisryer stirrar på sina telefoner där de säkert håller på att uppdatera sitt instagramkonto med content om var de befinner sig ikväll åt de 2000 följare de skrapat ihop med åren. Eller så läser de bara på Aftonbladet. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det är en ständig parad av t-shirts med allehanda tryck på som anger musiksmak. Allt från Einstürzende Neubauten, någon obskyr norsk black metal-orkester till 90-talsrock syns. Jag ser minst tio blusar från olika år på Roadburn. Medelåldern är nog 40 år. Hälften av den tillströmmande publiken ser ut som om de kommit till fel spelning och egentligen skulle gå på någon death metal-spelning istället.
Men sådan är hon Emma Ruth Rundle. Hon drar folk från allehanda läger med sin americana/singersongwriter/gotik. Hennes samarbeten med Thou och hennes förflutna med Marriges och Red Sparrowes är kanske också en ledtråd. Alla gillar Emma Ruth Rundle och det med all rätt.
Jon Samuel Adron inleder musikkvällen med ett 30 minuter långt pianostycke som först känns lite malplacerat men som naturligtvis är helt logiskt. Det böljar fram och tillbaka med vackra sköra toner som snabbt startar en svartvit film i mitt huvud. Det står klart att detta inte är en vanlig rockspelning utan snarare en konsert.
En konsert är vad Emma Ruth Rundle själv kallar det i sitt sparsmakade mellansnack. Hon säger inte mycket mellan låtarna under den första halvan av konserten. Inte för att hon behöver då musiken i sig talar tydligt. Ensam på scenen med en akustisk gitarr framför hon versioner av låtar från “Some Heavy Ocean” som i år fyller tio år och därför är anledningen till den här turnén. Hon blandar in några låtar från “Marked for death”, “ och “On dark horses” också men allting vävs ihop till en vacker mässa. Ibland viskar hon fram texten och ibland visar hon kraften i sin fantastiska röst. Publiken är förtrollad.
Det är märkligt vad musik kan göra med ens sinne. Det är som om hon öppnar en portal i nuet och släpper ut energin i vågor över oss och vi dricker girigt. Det är intensivt. Intensivare än mycket annan musik jag upplevt live. När hon sjunger talar hon direkt till oss och orden går rakt in i själen. Videoskärmen visar långsamma klipp på vatten och vågor under hela spelningen och ljuset är sparsmakat för att inte störa hennes syn så hon syns mest i motljuset. Det gör hela konserten ännu vackrare.
När det hela är över lämnar hon scenen med sin vita käpp och vi i publiken vaknar liksom upp ur en trans. Efter bilfärden hem genom augustinattens regn somnar jag. När jag vaknar gör jag det av att jag hör en av Emma Ruth Rundles sånger i mitt huvud. Musik har märkliga effekter på psyket. Den här spelningen mer så än mycket annat.
/Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar