Avlyssnat: Bastard Grave - Vortex of Disgust

Förra året firade Bastard Grave 10 år i dödsmetallens tjänst. Att vi inte fick fira tillsammans med dom via ”Vortex of Disgust” redan då, utan fick vänta ett år kan jag förlåta dom för; albumet är ju en grymt stabil present till oss. Helsingborgarna har tidigare givit ut två fullisar 2015 och 2019 så tidsspannet på fyra år verkar vara deras arbetsform. Albumet som släpptes den 10 mars har gått varm här hemma på grund av att jag verkligen gillar det brutala och tunga som Bastard Grave ger. Simple as that!

Det är väldigt sällan eller faktiskt aldrig jag tackar nej till mörk, djup growl tillsammans med släpiga men samtidigt nerviga gitarrer. Lägg på dubbeltramp på dom tidigare delarna och jag är mentalt på ett riktigt mysigt ställe. Låtarna ”Hunger to Devour” och ”Eternal Decomposition” håller jag högst av dom åtta spår vi får under 39 minuter.

Det finns ingen riktig avstickare i mitt tycke som omkullkastar mig av förvåning. Som sagt är det ett stabilt album med bra hushålls-döds.

Jag är en enkel kvinna vad det gäller att bli direkt berörd av musik. Riffen som är så snygga och läckra är konstant återkommande.I en mörk konsertlokal hade jag inte kunnat hålla mig länge från att gunga i takt och nicka njutningsfullt.

Är det nysläppta det allra bästa som jag hört från dom? Nej, jag håller släppet från 2015, ”What lies Beyond”, som etta av dom tre albumen.

Soundmässigt skiljer dom sig en hel del från varandra och ”Vortex of Disgust” är mer hämtat direkt från avgrunden. Tro mig, jag gillar avgrunden och spelas Bastard Graves låtar i helvetet så kommer jag njuta.

/ Ylva Sjöstrand

Kommentarer

Andra har läst det här:

Krönika: Vad jag lärt mig av Charta 77

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta. Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet. Bandet stod också i centrum för den stora s

Läs hela artikeln »

Recension: Amon Amarth - The Great Heathen Army (Metal Blade)

På ett enkelt och billigt sätt skulle man kunna ställa frågan om Amon Amarth har något spännande att komma med så här långt in i karriären? Ja, det har dom är mitt svar. Trots att ”The Great Heathen Army” har ett antal lite svagare låtar så finns det även starka guldkorn. Tolv album in i karriären med bland annat Valhalla och mjöd som starka punkter dundrar Amon Amarth på och ger lyssnaren ca 45 minuter av den sedvanliga stridssången vi är vana att få höra om. I ”Saxons and Vikings” har man fyndigt slagit sig ihop med just Saxon som förstärkning. Spåren ”The Great Heathen Army” och ”Skagul Rides with Me” fastnar jag för direkt vid första lyssningen och det håller i sig så pass att jag ser dom två som absolut bästa låtarna. Visst, alla spår låter som det brukar göra från dessa vikingar och det finns inga egentliga överraskningar men Johan Hegg och hans mannar driver på bra ändå. Amon Amarth bemästrar kunskapen i att skriva och göra catchy låtar, det måste jag ge dom. Jag erkänner att j

Läs hela artikeln »

Avlyssnat: Vånda - Covenant of Death (Majestic Mountain)

Musik skapar känslor. Ibland känns de konstruerade och ibland känns de äkta. Särskilt när det kommer till hård musik som flörtar med ondska och mörker. Ibland blir det krystat och tillgjort, lite som att titta på en dålig skräckfilm. Men ibland får man en genuin känsla av mörkrets krafter bar genom en melodislinga, riff eller ett uttryck i sången. Vånda tillhör den sistnämnda kategorin. Kanske beror det på att just riffen i det här fallen tassar på gränsen till thrash metal även om det är death metal vi har att göra med här. Eller är det black metal? Jag vet inte och det är inte viktigt. Jag tänker mest på att det låter som korsning mellan tidig Kreator och Bathory runt 1988 (väldigt specifik referens jag vet). Det är medryckande och gör mig glad samtidigt som det får mig att vilja offra en get till Djävulen någonstans i en mörk skog om ni fattar hur det känns. Samtidigt som det flörtar med thrashen så finns det ju tydliga inslag av både death och black metal som sagt. Lyssna på inle

Läs hela artikeln »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten