Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Avlyssnat: Kollaps\e - Phantom centre


Svensk sludge och postmetal har länge haft självklara referenspunkter som Cult Of Luna och Breach. Allt som släppts efter dessa två giganters debutsläpp står på gott och ont i skuld till dessa på ett eller annat sätt och 2000-talet bjöd på många andra band i genren som även dessa satt outplånliga intryck på genren. 

Men nu kan vi nog skönja ett generationsskifte. Helsingborgarna i Kollaps\e sätter en ny standard i och med sin debutplatta “Phantom center”. Bildat strax innan pandemiåren och med ett par tidigare släpp i bagaget, skrivet och inspelat under isoleringsåren, så har bandet haft tid på sig att i lugn och ro moga och hitta ett uttryck som på många sätt gjuter nytt liv i den här typen av hård musik. Att allting från inspelning till mixning gjorts av bandet själva och det med bravur. Soundet är lika mäktigt som det är kompakt och dynamiskt. 


Fullängdaren består dels av ett par spår som släppts tidigare och dels av ett antal nya låtar. Grejen är att de äldre låtarna får ett helt nytt liv när de sätts in i helheten och därför känns den här plattan som helt ny även om jag redan hört en del av musiken. De äldre låtarna, som jag redan gillade mycket, växer markant i sällskap av sentida material. Helheten blir magisk. 


Jag betraktar Kollaps\e som starten på en ny våg av svensk postmetal då det är svårt att inte tro att bandet kommer att få många att återupptäcker klassikerna men också inse att det finns en spännande framtid att upptäcka. Och den framtiden startar i och med “Phantom center”. 


//Magnus Tannergren


"Phantom center" släpps den 13 januari.


Kommentarer

Andra har läst det här:

Krönika: Vad jag lärt mig av Charta 77

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta. Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet.  Bandet stod också i centrum för den stora s

Recension: Amon Amarth - The Great Heathen Army (Metal Blade)

På ett enkelt och billigt sätt skulle man kunna ställa frågan om Amon Amarth har något spännande att komma med så här långt in i karriären? Ja, det har dom är mitt svar. Trots att ”The Great Heathen Army” har ett antal lite svagare låtar så finns det även starka guldkorn. Tolv album in i karriären med bland annat Valhalla och mjöd som starka punkter dundrar Amon Amarth på och ger lyssnaren ca 45 minuter av den sedvanliga stridssången vi är vana att få höra om. I ”Saxons and Vikings” har man fyndigt slagit sig ihop med just Saxon som förstärkning. Spåren ”The Great Heathen Army” och ”Skagul Rides with Me” fastnar jag för direkt vid första lyssningen och det håller i sig så pass att jag ser dom två som absolut bästa låtarna.  Visst, alla spår låter som det brukar göra från dessa vikingar och det finns inga egentliga överraskningar men Johan Hegg och hans mannar driver på bra ändå. Amon Amarth bemästrar kunskapen i att skriva och göra catchy låtar, det måste jag ge dom. Jag erkänner att j

Avlyssnat: Vånda - Covenant of Death (Majestic Mountain)

Musik skapar känslor. Ibland känns de konstruerade och ibland känns de äkta. Särskilt när det kommer till hård musik som flörtar med ondska och mörker. Ibland blir det krystat och tillgjort, lite som att titta på en dålig skräckfilm. Men ibland får man en genuin känsla av mörkrets krafter bar genom en melodislinga, riff eller ett uttryck i sången.  Vånda tillhör den sistnämnda kategorin. Kanske beror det på att just riffen i det här fallen tassar på gränsen till thrash metal även om det är death metal vi har att göra med här. Eller är det black metal? Jag vet inte och det är inte viktigt. Jag tänker mest på att det låter som korsning mellan tidig Kreator och Bathory runt 1988 (väldigt specifik referens jag vet). Det är medryckande och gör mig glad samtidigt som det får mig att vilja offra en get till Djävulen någonstans i en mörk skog om ni fattar hur det känns.  Samtidigt som det flörtar med thrashen så finns det ju tydliga inslag av både death och black metal som sagt. Lyssna på inle