Undergroundklassikern: Napalm Death

Undergroundklassikern: Napalm Death - Scum

Napalm Death slog in näsbenet på hårdrockens ansikte som 1987 hade läppstift utsmetad över hela nyllet. På huvudet stod håret rakt upp av hårspray. Och musiken lät som fånigt melodiös pop. Det fanns ingenting som var farligt längre. Efter britternas bombmatta 1987 fanns det återigen ett alternativ till det alternativa. Metallica och Slayer räknades just då som det hårdaste som man kunde lyssna på men nu fanns någonting ännu mer extremare.

Någon gång runt 1987 när det glättiga åttiotalet stod i full blom likt tistlar i ett dike så hände någonting anmärkningsvärt i Birmingham. Sprunget ur den lokala punk- och hardcorescenen med punkens politiska ideal släppte bandet Napalm Death sin debutplatta ”Scum” via DIY-skivbolaget Earache Records. Och i ett slag så slogs det upp ett hål i historieskrivningen om den hårda rocken. Inget skulle bli sig likt och många sprang för livet när de hörde vad dessa britter hade fäst på band.

Nu var det förvisso inte Napalm Death som uppfann genren i sig. Det hade band som Venom och Bathory gjort några år tidigare men den formen av metal var mer besläktad med klassisk hårdrock och betydligt mer melodiös än det som Napalm Death nu hade gjort. Här fanns inga hämningar. Bara aggression, våldsamhet och rent oljud.

De som hört ”Scum” frågar mig ofta varför jag tycker att det är så bra. Det är knappast för de trallvänliga melodierna i refrängen. Inte heller för den föga imponerande ljudproduktionen eller briljerandet på instrumenten. Nej, det är någonting annat.

Av plattans 28 låtar så är den längsta knappt fyra minuter. Den kortaste 0,4 sekunder. Jo, ni läste rätt. Textraden som hinns med lyder ”You suffer…but why?”. Kalla det ett skämt, kalla det konst. Någonting liknande hade man hur som helst inte hört. ”Scum” blev en viktig skiva. Inte minst då radiolegenden John Peel spelade den flera gånger i sitt program för miljoner lyssnare. Plötsligt visste alla vad Napalm Death var och hårdrockens historia passerade en ny milstolpe. "Scum" var en extremt viktig skiva för den extrema metalscenens utveckling.

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar. Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse. Att texterna är på svenska gör att musiken

Läs »

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023. Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer. Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Läs »

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”. Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst. Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som

Läs »

Birdflesh - Faster than a priest vomit

Grindcore kan vara lika roligt som det går snabbt. Svenska Bridflesh är en institution i branschen med sin splattermålade grind som avhandlar diverse ämnen på väldigt kreativa, bloddrypande och magstarka sätt. Har man ingen humor och anser sig sitta på höga moraliska hästar så är detta inget för dig. Men gillar du kompetent mangel, splatterfilmer och brutal humor sitter denna 13 minuter långa skiva med lika många låtar som en spik i Jesus kors. Lägg därtill en fantastisk titel och ett episkt omslag och du har en skiva att lyssna på om och om igen. /Magnus Tannergren

Läs »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV