Heavy Underground

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Fireside var ett av 90-talets mest komplexa band. De började som ett svenskt svar på Quicksand och spelade posthardcore samtidigt som just hardcore var som störst vilket gjorde att Fireside verkligen framtsod som något eget. Och det var de ju. Debuten "Fantastic four" och framförallt uppföljaren är två verkliga klassiker om man gillar det alternativa 90-talet. Den sistnämnda spelar jag fortfarande regelbundet.  2003 var senast vi fick musik från Fireside men nu kommer en singel som förebådar en ny skiva i oktober. I låten "Jungle knuckle" tar Kristofer Åström, Pelle Gunnerfeldt plus Kate Breineder och Jacob Douglas oss tillbaka till Fiersides 90-tal och låten andas den där melankoliska posthardcoren som vi alla älskar. En genialisk gitarrslinga med ett drivande trumspel lägger grunden för Kristoffer Åströms sång. Och dynamiken mellan det återhållsamma och förlösande som Fireside alltid har varit mästare på finns där i all sin glans.  En välkommen comeback. /Magnus T...

Som en rasande och vackert rivande kraft med mäktigt driv väcker Dödfödd, Aghora och Kim Filppu mig ur vilken trötthet som helst. Det här ger mig energi! "Ave Eva" är Blodskams uppföljare till debutalbumet "Là-Bas" som när den kom tog mig med total storm. Även denna gång lockar dom in mig direkt i den mörka och kompromisslösa världen som musiken skapar.  Detta verk lyssnar jag med stor respekt och uppmärksamhet på. Den svarta tråden genom albumet berättar om Eva, som vi alla känner på ett eller annat sätt. Hur hon tex via min personliga favorit ”Scales and Skin” träffar på ormen i paradiset, vidare tröttnar på Adam och gör uppror. Alla spår är väldigt snyggt svärtade och ”The Decapitation of the First Man” är en starkt talande låt som faktiskt måste få dela förstaplatsen enligt mig. Efter ssex spår vill jag enbart ha mer! Blodskam är ett band i allra högsta ligan av black metal i Sverige, det råder det ingen tvivel om. "Ave Eva" har ett mörker i sig som fr...

Här har vi ett gäng ynglingar med rätt referensramar. Hostilia levererar thrash metal i den riktigt gamla skolan. Ekon från giganterna finns där och jag tänker även på Death Angel i viss mån vilket märktes på förra singeln “Power out”  De två låtarna på den nya singeln känns välproducerade och extremt välspelat. Man anar moderna influenser men själen finns någonstans 1987. De två låtarna på singeln är båda två riktiga thrashpärlor. Inledande titelspåret andas Dave Mustaine i gitarrspelet och thrashriffet sitter som en smäck. Det andra spåret "Eaten alive” inleds med en pampig gitarrsymfoni för att sedan övergå i ett mäktigt midtemporiff som jag är så svag för. Extra plus för refrängen som inbjuder till allsång och knytnävshyttande. Och det där Michael Amott-doftande gitarrsolot är väldigt smakfullt.  Kanske finns det några små skavanker här och där som kan slipas bort men helhetsintrycket låter mycket lovande och det glädjer mig att återväxten på den svenska thrashscenen just...

Entombeds "Morning star" släpptes ursprungligen 2001 men återsläpps nu 23 september 2022 genom Threeman recordings. Utgåvan är remastrad för att matcha en mer kontemporär ljudbild och är signerad Magnus Lindberg (Cult of Luna). Banduppsättningen Sandström, Hellid, Petrov, Stjärnvind och Cederlund stod för den längst varande konstellationen av Entombed. Trots att bandets glansdagar kanske var förbi så överraskade de fortfarande på skiva. Särskilt om man jämför med snedsteget "Same difference" från 1998.  Den som såg Entombed på Gefle Metal Festival i år fick bevittna Flinta och Nicke köra ”Chief Rebel Angel” sida vid sida tillsammans med Peters fru Pia ”Urskogr” Stjärnvind på sång. En låt som smälte in förvånansvärt bra i en setlist med annars tidlösa och stilbildande dödsmetallklassiker. Med ett stämningsfullt intro som även inleder hela skivan så banar den vägen för 37 minuter go-döds.  En personlig höjdpunkt är ”I for an eye” där Flinta gör en utmärkt Lombardoimit...

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

  Någonstans i gränslandet mellan punk, powerpop och högenergisk indierock hittar ni Sekunderna. Jag gillar det jag hör på bandets fullängdsdebut som föregåtts av en del singelsläpp som imponerat stort. Samtidig har jag tänkt att det funkar just som singlar och att tio låtar på rad kanske skulle bli lite för mycket på en och samma gång.  Helt obefogad oro har det visar det sig.  Umeåkvartetten balanserar snyggt mellan halsbrytande punkrock som för tankarna till den tidiga 90-talspunken men växlar snyggt ner till lägre hastighet på lagom många ställen så att man hämtar andan. Men det intensiva gitarrarbetet finns där hela tiden och ger en stringens rakt genom plattan som gör att den inte känns splittrad. Live kan jag tänka mig att Sekunderna kommer helt till sin rätt. Det här är musik som bör sätta eld på vilken publik som helst och tilltala en bred massa.  //Magnus Tannergren Här Har Du Ditt Liv by Sekunderna

Bonni Pontén från Asta Kask/Cosa Nostra och Ulke från Strebers/Dia Psalma är inget mindre än två legender inom svensk punk. Deras låtar och röster är eviga klassiker som aldrig kommer att dö.  I det här avsnittet får jag äran att sitta ner och helt ofiltrerat prata punk, självförtroende, passioner, om att hitta nya vägar för sin musik, att starta något nytt, livet efter band man spelat i under 40 år, om att upptäcka nya saker i gamla låtar och mycket mer.  Två underbara personligheter som helt skiljer sig åt vilket kanske märks i vårt samtal men inte desto mindre intressant att lyssna på när två gamla vänner samtalar.  Ett stort tack till Roger på Suicide Records som ordnade mötet och till Kulturlagret i Göteborg som såg till att vi hade en plats att spela in på.  Avsnittet tillägnas Per Granberg och Birdnest Records som den 12 september 2022 fick se sitt livsverk bli till aska när Ögir brann ner till grunden. En enorm förlust och sorg för svenskt musikliv och den sv...

  När Peace Love And Pitbulls släppte sitt debutalbum för 30 år sedan var det en skiva som rörde upp känslor. Inte minst hos de som gillade Joakim Thåström som med elektronik och skrik effektivt försökte ta livet av bilden av honom själv. Den självbetitlade debutplattan var långt från det han gjort tidigare och öppnade dörren för betydligt hårdare musik.  Patrik Wirén från Misery Loves Co är avsnittets gäst och delar med sig av personliga minnen från spelningar tillsammans med PLP och pratar om skivan som betytt en hel del för hans eget musiklyssnande.  Liveklipp med Peace Love And Pitbulls hittar du här: "Takspelningen" 1992: https://youtu.be/zXWbHgnlHfU Live 1993 https://www.youtube.com/watch?v=Cg4qp6XFFGY Mejeriet i Lund 1994 https://www.youtube.com/watch?v=YM6iVBSpPfA  

Om man är i Göteborg och säger namnet Johan Sundberg kanske inte många reagerar. Men säger man Punk-Johan så är nog chansen ganska stor att man vet vem det är om man gillar punk. Under många år har han arrangerat spelningar i Göteborg med omnejd och nu fyller han 40 vilket firas med en spelning på Musikens Hus den 10 september. Vi pratar om det och om hur han kom in i punken, började arra spelningar och mycket mer. 

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Väldigt mycket bra kommer från Norrbotten. Inte bara storslagen natur och några utav mina allra finaste vänner utan också ett gäng musiker som kan sin sak. Eldprovs debut ”Rift” visar prov på det mesta jag vill hitta när jag vill höra bra och stabil metal. För det är just det intrycket skivan ger mig. Den är stabil. Det nerviga, snygga introt vi bjuds på övergår i många toppar och få dalar. Jonas Backe (tidigare Soulcollector, Septic Grave, Impaled, Amoteph, Toxic Crypt) har samlat en del av det bästa det kalla norr har i form av Simon Henell (Reapers Mark, Toxic Crypt) på trummor och Andreas Zoergel (Nattramn) på sång. Trion visar upp ett bra hantverk av black- och death metal. ”Rift” förstärks av namnkunniga Heljarmadr (Dark Funeral, GRÁ) och Jacob Björnfot (KVAEN) på ”Affliction” respektive ”We, The Unclean…”. Ett smart grepp för att ytterligare öka på hypen kring debutskivan. Vi lyssnare får njuta av många snygga riff och ett riktigt bra trumspel. Produktionen är ofta storslagen oc...

Musik skapar känslor. Ibland känns de konstruerade och ibland känns de äkta. Särskilt när det kommer till hård musik som flörtar med ondska och mörker. Ibland blir det krystat och tillgjort, lite som att titta på en dålig skräckfilm. Men ibland får man en genuin känsla av mörkrets krafter bar genom en melodislinga, riff eller ett uttryck i sången.  Vånda tillhör den sistnämnda kategorin. Kanske beror det på att just riffen i det här fallen tassar på gränsen till thrash metal även om det är death metal vi har att göra med här. Eller är det black metal? Jag vet inte och det är inte viktigt. Jag tänker mest på att det låter som korsning mellan tidig Kreator och Bathory runt 1988 (väldigt specifik referens jag vet). Det är medryckande och gör mig glad samtidigt som det får mig att vilja offra en get till Djävulen någonstans i en mörk skog om ni fattar hur det känns.  Samtidigt som det flörtar med thrashen så finns det ju tydliga inslag av både death och black metal som sagt. Lyssn...

Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

D-takt är livet inser man snabbt när den här debut-ep når trumhinnan. Det är kompetent folk bakom namnet Industrial Puke från bland annat Rentokiller och Burst som ser till att allt du någonsin önskat dig i form av d-takt, crustig dödsmetall och en stor slev hardcoreattityd. Fyra spår levereras skoningslöst hårt och brutalt på cirka sju minuter. Under den korta tiden hinner bandet leverera en nationalsång för alla oss introverta typer (“Mental Taxation”) plus tre ytterligare spår som bär alla kännetecken på bra rens.  Jag tror att en av anledningarna till att det här är så bra är att musiken verkar ha fötts ur en lust att bara spela hård  och snabb d-takt och ingenting annat. Det låter oansträngt på något sätt och alla onödiga finesser som dyker upp när man tänker för mycket på något saknas vilket gynnar känslan i låtarna. Bandet har bara tagit med sådant som de tycker är bra och gjort något eget av det utifrån sina egna tidigare erfarenheter. Det är så magisk musik skapas dir...

Visa detta inlägg på Instagram A post shared by doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Charta 77 har snart funnits i 40 år men fortsätter oförtrutet att släppa ny musik. Nu släpps Ödesboxen som samlar ihop de tre senaste plattorna Skuld, Verdan-di och Urd i en låda och som efter en del strul äntligen finns att köpa.  Heavy Underground fick det stora nöjet att leda (nåja) releasefirandet som livesändes på Youtube och det blev ett långt samtal om Charta 77 då, idag och i framtiden varvat med tre akustiska versioner av låtar från skivorna.  Stort tack till Per, Mongo, Janne och Tommie för inbjudan! Tack till Birdnest Records. Köp Ödesboxen här  Se hela webbsändningen här 

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Jag minns inte riktigt exakt när jag hörde Charta 77 första gången. Det var före “Grisfesten" som kom 1993 men efter “Hobbydiktatorn” från 1992. Jag har dock tydliga minnen av vilka förfester det var som “Vykort från Rio” spelades högt på. Jävligt skumt egentligen att festa till en sådan låt. Men iallafall, så var det. De där förfesterna var i huvudsak till för två saker. Antingen gå på en annan fest i en annan lägenhet i Hallstahammar alternativt åka Volvo 240 till Köping med en back starköl för att gå på punkspelning på Smedjan. Charta 77 stod på scenen ibland. Eller ganska ofta. Charta 77 var lite av lokala punkhjältar. Musiken ekade av brittiskt 80-tal som New Model Army och senare av Levellers men alltid med en klar punkattityd. Texterna var lika enkla att sjunga med i som de var underfundiga. Och som sagt, de spelade ofta på Smedjan eller någon annanstans i närheten av Hallstahammar där jag bodde då i början av det glada 90-talet.  Bandet stod också i centrum för den stora s...

Bandcamp Enmansprojekt kan vara hur bra som helst, det finns bra exempel på det.  Fördelen är att man får bestämma själv hur det ska låta och ensam styra skutan. Nackdelen ligger nog troligtvis i att man just även bestämmer allt själv. Min känsla är att Demolyn kanske hade mått bra av fler bandmedlemmar… Inledningen ”Withering Away” på albumet ”Tales of Demolyn” får mig att känna pepp och tro på denna debut men tyvärr faller fortsättningen rätt platt efter det. Något i mig gillar den lite charmiga hemmaproduktionen med ambitioner som siktar mot klassisk black metal, snabba trummor och väsande sång, men tyvärr räcker det inte hela vägen denna gång. Blandningen av sång och text på svenska och engelska på albumet gör mig ingenting dock. Lyssnaren ska tas till olika unika miljöer under lyssningen. Allt från ett flammande slagfält till ett iskallt berg erövrat av ett mystiskt väsen. Enligt egen utsago är inspirationen tagen från Satyricon, Bathory, Darkthrone, Immortal, Dissection, Mard...

De kallar sig hardcore men håller sig kanske inte riktigt inom ramarna vilket gör Noll Tolerans till ett av landets intressantaste band oavsett vad man kallar det. Filip och Pontus är gäster och vi pratar om Umeås hardcorearv, Umeå som musikstad, vad hardcore är, bandets betydelse i livet, vänner, om att äntligen kunna skriva låtar och mycket mer.  Köp Noll Tolerans musik här: https://nolltolerans.bandcamp.com

Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Umeå, denna mytomspunna stad i norr, fortsätter att producera relevant hardcore för massorna 2022. Noll Tolerans har de senaste åren stått för en spännande utveckling av en genre som ibland har en tendens att lite nervöst återupprepa sig själv för att inte falla ur normen. Lite ironiskt då hardcore är en genre som handlar om att protestera mot just normer.  Men Noll Tolerans har till stor del struntat i det där genom åren vilket blir väldigt tydligt på det här senaste släppet. Här finns klassisk muskelspännarhardcore i grunden men samtidigt finns det extremt medryckande melodiska partier, allsångsrefränger som klistrar fast sig i minne direkt och sköna renodlade thrashpartier där gitarrerna tuggar på som om året är 1987.  Jag tror att Noll Tolerans visar vägen framåt för hardcore. Bandet tillför en fräsch känsla och en energi som jag gillar och sällar sig till en ny generation hardcoreband som visar att Sverige fortfarande har mycket att ge till genren nu och i framtiden....

Det är uppenbart med en del band att de inte bara spelar musik för att det är roligt utan för att det är en upptäcktsresa. CB3 är ett sådant exempel. De tidigare plattorna har utforskat gitarrmusik på ett nästan forensiskt sätt där gitarristen Charlotta Andersson och hennes tro plockat isär och rekonstruerat instrumentalmusiken i sina beståndsdelar för att sedan skapa flera plattor med fascinerande musik som ekade av både psykedelia och frijazz.  Nu kommer “Exploration” vars namn är väldigt passande. Den största nyheten är kanske att det nu lagts till sång i ljudbilden och att Charlotta visar sig ha en fantastisk röst för detta som påminner om Hope Sandoval i Mazzy Star på många sätt. Coolt är bara förnamnet. Det som varit grejen med CB3 tidigare har varit att den gitarrcentrerade musiken burit sig själv och det har aldrig känts som om det saknats något i ljudbilden så lite fundersam blev jag när jag fick höra att man lagt till sång på “Exploration”. Men oron var obefogad. Sången ä...