Den 30 maj släpptes The Haunteds tionde studioalbum ut till allmänheten för att berika våra öron. Samtidigt som jag känner igen riffen och det karaktäristiska soundet som är tydligt för bandet så hör jag även nya tag. Kombon av detta får mig att se Songs of Last Resort som ett kärleksbarn från dom tre första albumen i Haunteds diskografi (The Haunted, The Haunted made me do it, One Kill Wonder). Det är både en ynnest och med genuin glädje som jag skriver den här recensionen men andra sidan av myntet bjuder på ett eget krav av att skriva en riktigt bra samling ord eftersom bandet ligger mig ofantligt varmt om hjärtat. När jag aktningsfullt gör min första genomlyssning av skivan så kan jag snabbt konstatera att gubbarna kan än! Med besked. Än en gång övertygas jag om att Adrian Erlandsson måste vara en omänsklig skapelse så som han blastar och bankar på trummorna och att Marco Aros röst absolut inte på något sätt har försämrats under åren. Alla vocals är mäktiga och starka. Tvärtemot vad...