Heavy Underground

  Thrash metal. Denna ständiga underdog som under några år på 80-talet växte sig stark för att sedan bli rånad på de bästa bitarna och och sen kombineras i andra genrer. Globalt fanns naturligtvis thrashen där med band som blev världskända och som fortfarande är aktiva men ser man mer lokalt så är historien en annan. I Sverige var det på gång under ett par år men sen kom death metal och stal showen. Antalet svenska thrashband som nådde någorlunda stor publik är lätträknande. Jag inbillar mig att samma sak hände i vårt östra grannland. Finland hade också en gryende thrash metal-scen men vad som hände med den är ju ganska okänt. I alla fall för mig.  Därför är det ju extremt kul att se den här samlingen, "No Future, No Past – Finnish Speed & Thrash Metal Explosion 1986–1992" ges ut av Svart Records. 18 spår med lika många band som visar upp en imponerande bredd och kvalitet på scenen vid den här tiden. En del demos, spår från skivor och singelsläpp ger en bra bild av vad so

  Vaknar. Går till jobbet. Kommer hem. Det är onsdag, 30 augusti. Klockan är 20.30. Jag har försökt skriva musik, och det har gått dåligt. Jag har ingen inspiration. Hjärnan har liksom gett upp för dagen. Då kommer det ett meddelande från övermästare Tannergren som säger ”Vill du lyssna på och kanske recensera David Eugene Edwards kommande soloskiva?”. Jag säger ja, och får panik.   Det finns faktiskt få personer som är så legendariska för mig som Dave Eugene Edwards, eller DEE, som vi som tror att vi känner honom säger. Om jag tolkat det rätt så är han djupt religös, men samtidigt livrädd för den gud han tror på. Och det är kanske det som gör han så intressant - han är både tes och antites på en och samma gång.    DEE har hunnit med mycket. Från 16 Horsepower och Wovenhand till en rad spännande samarbeten. Han har varit viktig. Och han har satt avtryck. Kanske inte minst på mig. Det finns nog inte en enda gitarrton jag tar som inte formats från DEE (eller Ossler, men det är en annan h

                                        Invsn äntrar  den extremt rökfyllda scenen scenen i Hus 7 som badar i blått ljus (det är ju ändå en gothklubb som arrar) prick på utsatt tid och redan från start står det klart att det här blir en spelning att minnas. Dennis Lyxén kromar och ålar sig fram på scenen i takt med musiken och gör poser som skulle kunna kännas tillgjorda men här blir det bara coolt och snyggt.  Musiken är elektronisk och postpunkig. Jag gillar inriktningen man tagit på de senaste skivorna där det elektroniska blir mer framträdande Ibland blir det nästan industriellt men det vägs upp av Christina Karlsson och, Sveriges svar på Kim Gordon, Sara Almgrens röster som inte är en kör utan en del av sången. Snyggt är det. Allt hålls ihop av André Sandströms stabila trumspel som piskar fram bandet genom settet samtidigt som det bidrar till en magiskt sväng man sällan upplever.  Några brandtal om att ta hand om varandra, försvar för studieförbund och mot högervindar och marknads

Nu har det tagit mig ganska exakt trettio minuter att skriva första meningen på den här texten. Jag vill väga mina ord rätt och verkligen ge Besra (och Suicide Records) den respekt och värdighet det här släppet förtjänar. Jag måste ju börja någonstans. Och det är genom att konstatera att Besra spelar musik som rör sig i gränslandet mellan post-rock och post-metal. Postmuzak. Bandet själva skriver att skivan handlar om att konfrontera komplexiteten i mänskligt beteende oavsett om det handlar om världssituationen, mänskliga relationer eller sinnestillstånd. Det enda vi kan räkna med är att förändring är oundviklig och ofta smärtsam. Och just ordet komplex tycker jag beskriver hela post-musik-genren på ett bra sätt. Postmusik är som en sport utan regler, där man liksom är fri att göra exakt vad som helst. Och det är väl just avsaknaden av regler som gör postmusik så intressant. Och det kanske är därför den är så svår att bemästra? Men i fallet Besra tycker jag mig höra att deras definitio