Heavy Underground

A\\VOID bildades av Andy och Gareth från Victims och en rad andra musiker från bland annat Raging Speedhorn, Haystack, Viagra Boys och några fler anslöt. Till slut bestod bandet av sju medlemmar och resultatet blev instrumental musik som ekar av postrock, sludge, lite jazz och väldigt många andra saker. Det är helt enkelt väldigt spännande musik. Bandet letar nu skivbolag för att släppa sin musik i fysisk form. Heavy Underground ställde fem frågor till trummisen Andy Henriksson.  Varför heter ni som ni heter?' - Har alltid gillat VOID, både betydelsen och ett snyggt kort ord. Så vi laborerade runt lite och så fick det bli A VOID men la till \\ för att sticka ut från mängden och för att det ser snyggt ut och så blev det A\\VOID. Vilken sorts musik vill ni spela och varför? - Hyfsat långsam instrumental musik med ganska långa låtar då jag, Andy och Gareth som startade A\\VOID ville göra något helt annat än vad vi gör i vårt andra band VICTIMS som är hardcorepunk. Vilken är er största

Få band svenska band har så stor respekt som Cult of Luna. Det handlar till viss del naturligtvis om den musik bandet gör. Storslagna postmetalverk med intrikata teman och koncept som det tar lång tid att dyrka upp som lyssnare. Men det finns också en atmosfär runt bandet som gör att känslan man får är att Cult of Luna är större än sin musik eller sina medlemmar. Att det är en ointaglig enhet som få har tillträde till och att musiken är någonting heligt som inte får behandlas hur som helst. Därför är ju kontrasten ganska bjärt när jag kopplar upp mig digitalt med sångaren och gitarristen Johannes Persson. Jag hamnar i hans sovrum hemma i Umeå dit han återvänt sedan något år. Rummet bär alla kännetecken av en småbarnsfamilj med det kaos som följer. Vår pratstund inleds med att Johannes som är ensam hemma med barnen denna kväll försöker förklara dem att han ska göra en intervju. – Ni får bara avbryta mig om det brinner eller nått, förmanar han barnen och konstaterar att han älskar sina b

Jag undrar hur många olika rum med musik det finns i Mike Pattons huvud. Förra året släppte han vanvettig thrash metal med Mr Bungle och nu kommer mer musik med Tomahawk där mannen med tusen musikaliska ansikten bjuder på en betydligt mer avslappnad men ändå intensiv upplevelse. Tillsammans med Duane Denison (The Jesus Lizard, Unsemble), John Stanier (Helmet) och Trevor Dunn (Mr. Bungle, Fantômas) har Mike Patton på bandets femte giv och första på sju år skapat en platta som har den där perfekta balansen mellan suggestivt och explosiva. Pattons sånginsatser är fantastiska och han håller sig nästa lite i skinnet (förutom några lagom avvägda falsettskrik) känns det som. Naturligtvis finns det udda inslag som flamenco och lite bossa nova i musiken men på något märkligt sätt vävs allt ihop till en snygg helhet så som det ofta gör när dessa herrar samarbetar. Det är lättillgängligt utan att för den delen bli slätstruket. Skivan handlar till viss del om tiden vi lever i med titlar som “Dooms