Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Krönikan: Vad fan är grejen med 90-talet?

 


Det har hållit på ett tag nu. Ja, egentligen sedan nyårsafton 1999 då vi lämnade det stora 90-talet. Besattheten. Analyserandet. Hyllandet. För det var ju bättre förr. Det vet ju alla. Jag har ju haft turen att på senare år verkligen fått djupdyka i årtiondet som formade så stor del av hela mig som människa och inte minst min musiksmak. 

För jag må ha börjat som hockefrilleförsedd hårdrockare på 80-talet men det var under 90-talet som jag utvecklade min musiksmak i samma takt som jag växte som människa så som man gör i 20-årsåldern. Det som hände då bär jag med mig djupt inne i mig själv och det är en sorts nollpunkt.Precis som det är det i många andra i min ålder. 

Men jag tror faktiskt att 90-talet har något som senare decennier inte har haft. 1989 föll muren och världen blev en radikalt annorlunda värld helt plötsligt då man till en början trodde att allting skulle ordna sig. En ny öppen och fredligare tillvaro. Vi vet ju att det inte stämde men just där och då kändes det väldigt bra. Samtidigt blev populärkulturen extremt viktig och även den genomgick en sorts förvandling. Som musiken. Det har ju analyserats till döds hur viktigt Seattle var och hur allting ändrades när Nirvana slog igenom. Men det var ju större än så. En rad murar mellan genrer revs också. Det blandades och mixades på ett sätt som sällan setts samtidigt som varje genre växte i sig själv. Allt var verkligen tillåtet. 

Och mitt i detta stod vi som hade extremt mottagliga hjärnor då som man har i 20-årsåldern. Och det är det som jag bär med mig än idag och som gett mig en väldigt bred och nyfiken musiksmak. Och det påverkar hur jag ser på samtida musik som kommer idag. Något som stått ännu klarar för mig när jag gjort poddar som klassikeravsnitten med Misha Sedini och Just One Fix med Martin Dunelind. Där vi grävde vi ju ännu djupare i populärkulturen och våra egna 90-talsjag år för år. 

För visst handlar det om att jämföra saker i ett nostalgiskt skimmer men det handlar också om sökandet efter samma kick som man fick när man hörde soundtracket till “Judgement Night” första gången. Och det är den kicken jag försökt styra Heavy Underground mot under alla dessa år och det tänker jag fortsätta att göra. 

Varje halvår tar jag alltid en funderare på om jag ska köra vidare en säsong till. Svaret har alltid varit ja men den här gången kände jag mig inte lika säker. Men så började jag tänka på det här med 90-talet och den där kicken och känslan som jag nyss beskrivit. Och då hände något i mitt huvud. En annan sorts energi dök upp. 

Under hösten kommer förhoppningsvis den där energin att märkas av. Jag har några idéer som jag jobbar på till både sajten och podcasten.  

Heavy Underground utgår idémässigt från 90-talets alternativa musikscener. Det betyder inte att vi jämför dagens musik med dåtiden utan snarare väljer vad vi skriver och poddar om utifrån den energin, inspirationen och kraften som skapades under 90-talet i Sverige och världen när rockmusiken gjorde en tydlig sväng i historieskrivningen. 

Det innebär också att de genrer som intresserar oss mest är just alternativ rock, punk, hardcore, grindcore, industrirock, noise, thrash metal, death metal och liknande genres som hade sin första storhetstid under 90-talet.

Jag hoppas att ni även i fortsättningen vill följa med på den här resan som rör sig mellan dåtid och nutid. Det är en fantastisk resa och alla är välkomna att följa med. 

/Magnus Tannergren 

Heavy Underground 

Stöd Heavy Underground på www.patreon.com/heavyunderground

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Två sjuor från Flyktsoda Records

Deny - Call of the void Gefyr/Rat Cage - Split   Ni som gillar er crust och käng vet ju förmodligen att en av förra årets absolut bästa plattor var ”Wildfire” med Törebodas Deny. Undertecknad recenserade den här på Heavy Underground och den fanns högt upp på förra årets årsbästalista.   Så det är ju med stor glädje jag ser att en ny ep med Deny släpps. Fyra spår med harmonisk underbar d-takt med snortuffa melodier som rätt omgående får kängnäven att lyftas är vad denna ep bjuder på.  Titelspåret som inleder a-sidan är nog favoriten och de inledande raderna lyder: ”I am choking myself. Bye some more. Fighting the commercial grip” Deny håller fanan högt och denna ep bara visar vilket grymt bra band de är och jag hoppas att fler av er upptäcker dem. För Deny förtjänad verkligen all framgång.  Gefyr begåvade oss 2022 med deras briljanta självbetitlade debutplatta. Året efter så släppte Rat Cage från England ”Savage visions”. En urstark hc/punk-skiva som inte tog några fångar. Så det ä

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som