Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Avslyssnat: Mezzrow - Summon thy demons


Det är 33 år sedan Mezzrows senaste, och hittills enda, skiva “Then came the killing” gavs ut. Den kom precis i slutfasen av thrashens storhetstid vilket är lite synd för av de band som spelade thrash metal i Sverige på den tiden var Mezzrow ett av de mer kompetenta. Med sin Bay Area-influerade thrash som hämtade kraften från band som Testament, Forbidden och Heathen så hade nog Mezzrow framtiden för sig egentligen om de hade släppt skivan något år tidigare. 

Så att nu år 2023 sitta här med en splitter ny Mezzrowplatta känns rätt bra. Särskilt eftersom skivan “Summon thy demons” tar vid där föregångaren slutade fast med en uppdaterad ljudbild naturligtvis och ett modernt anslag. Men i botten hörs samma influenser och bandet återanvänder på ett elegant sätt känslan från thrashens guldår utan att det känns enbart som en nostalgitripp. 

Låtarna på den här skivan är en mäktig samling. Här ryms både det hårda riffandet och de melodiska refrängerna vilket gör att helheten känns lättillgänglig utan att för den delen bli mesig. Lyssna bara på singelsläppen “Through the Eyes of the Ancient Gods”, “Beneath the Sea of Silence” och “King of the Infinite Void” så fattar ni vad jag menar. Men här finns även tyngre pjäser som inte tar några fångar som titelspåret eller höghastighetsprojektiler som “Dark spirit rising”. 

“Summon thy demons” känns inte som en medelålderskris utan snarare som en fullständigt relevant skiva som både avslutar det som inte blev avslutat på riktigt 1990 samtidigt som den tar spjärn för att knuffa Mezzrow in i framtiden. Jag hoppas verkligen inte att det tar 33 år innan nästa album kommer. 

/Magnus Tannergren



Lyssna på hela storyn om Mezzrow här:

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som

Birdflesh - Faster than a priest vomit

Grindcore kan vara lika roligt som det går snabbt. Svenska Bridflesh är en institution i branschen med sin splattermålade grind som avhandlar diverse ämnen på väldigt kreativa, bloddrypande och magstarka sätt. Har man ingen humor och anser sig sitta på höga moraliska hästar så är detta inget för dig.  Men gillar du kompetent mangel, splatterfilmer och brutal humor sitter denna 13 minuter långa skiva med lika många låtar som en spik i Jesus kors. Lägg därtill en fantastisk titel och ett episkt omslag och du har en skiva att lyssna på om och om igen. /Magnus Tannergren