Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Recension: Venus Principle - Stand in your light (Prophecy)


Viss typ av rockmusik ger dig en utomkroppslig upplevelse. Den berör dig djupare än annan musik och varje ton och takt orsakar liksom ett ärr i ditt inre. Det kanske låter pretentiöst men så känns det i alla fall när jag lyssnar på Venus Principles debutplatta. 


Bandet som består delvis av avhoppade medlemmar från Crippled Black Phoenix har tillsammans skapat ett album som på många sätt trotsar all sans och logik. Först och främst tänker jag på hur man under de år som pandemin har härjat ens har lyckats spela in det här givet att bandet inte kunnat ses på grund av restriktioner och avstånd då medlemmarna bor i Sverige och Storbritannien. Givet musikens  komplexitet och känsla inbillar i alla fall jag mig som lekman att sådant här skapas i fysisk gemenskap. 


Musiken i sig är ett under av storslagen progressiv rock när den är som bäst. Jonas Stålhammar, Daniel Änghede, Daisy Chapman, Mark Furnevall, Ben Wilsker och Pontus Blom har lyckats foga samman alla sina influenser på en och samma skiva och skapat det där unika universumet som alla musik skapar för sig själv med egna regler och villkor vilket gör den större än allt annat man ställer bredvid den. 


Det är 11 spår som spänner över en timme och krokar i varandra nästan sömlöst. Det är omöjligt att värja sig mot melodierna i riffen, Daniel och Daisys sång kompletterar varandra perfekt och hela instrumenteringen bjuder på så många överraskningar att det är omöjligt att redogöra för allting. Resultatet blir dock ett musikalisk landskap som kommer att ta lång tid att upptäcka. Tack och lov.


För det här är musik som måste få ta sin tid. Det är inte svårlyssnat men det är väldigt mycket av allting på ett underbart sätt. Ena sekunden låter det som Nick Cave och andra sekunden låter det episk Pink Floyd. Stora körer byts mot lågmälda meditationer för att nå bombastiska crescendon.Det är rockmusikmagi på riktigt. 


Så låt dig inte skrämmas av Venus Principles ambitiösa debutalbum om det känns stort och svårlyssnat. Gör dig tjänsten och ta dig tiden att ta dig in i “Stand in your light”. Du kommer inte att ångra det. 


//Magnus Tannergren

 


Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Intervju: Malin Sandberg , Världen Brinner

Hej Malin Sandberg sångerska i Världen Brinner som är aktuella med en ny platta som heter “Reset” den 22 september.  Hur skulle du beskriva kommande skivan? - Som en dagbok från start till mål i att komma igenom något jävligt svårt.  Att trycka på reset och starta om. Peppig och mörk på samma gång.  Ni kör ju på svenska och engelska den här gången. Hur kommer det sig och vilka är de största utmaningarna att skriva texter på ett annat språk? - Skivan är 50/50 svenska engelska. Vissa låtar bara kom ut så. Utmaningen var väl mest om man kan släppa en fullängdsskiva med både och? Klart man kan kom vi fram till. Det är ju vårt band!  Vad skulle du säga är själva essensen i Världen Brinner, vad är er mission? - Vi vill bara ut och spela och ha kul. Och skriva musik som folk förhoppningsvis kan relatera till. Förhoppningsvis får någon tröst eller mod av något vi skrivit och det är det finaste! Du och resten av Världen Brinner har ju fantastisk energi på scenen. Hur har du utvecklats som front

INVSN, Klubb Död, Hus 7, Stockholm 23 september 2023

                                        Invsn äntrar  den extremt rökfyllda scenen scenen i Hus 7 som badar i blått ljus (det är ju ändå en gothklubb som arrar) prick på utsatt tid och redan från start står det klart att det här blir en spelning att minnas. Dennis Lyxén kromar och ålar sig fram på scenen i takt med musiken och gör poser som skulle kunna kännas tillgjorda men här blir det bara coolt och snyggt.  Musiken är elektronisk och postpunkig. Jag gillar inriktningen man tagit på de senaste skivorna där det elektroniska blir mer framträdande Ibland blir det nästan industriellt men det vägs upp av Christina Karlsson och, Sveriges svar på Kim Gordon, Sara Almgrens röster som inte är en kör utan en del av sången. Snyggt är det. Allt hålls ihop av André Sandströms stabila trumspel som piskar fram bandet genom settet samtidigt som det bidrar till en magiskt sväng man sällan upplever.  Några brandtal om att ta hand om varandra, försvar för studieförbund och mot högervindar och marknads

Vånna Inget - True Romance (vemodspunk)

Vånna Inget har sedan de släppte sin debutplatta ”Allvar” 2011 skakat liv i vår trasiga värld, spottat i motvind och ställt frågan: Vad händer om vi slutar drömma? Man skämtar liksom inte bort ”Vånna Inget” då de verkligen tar livet på för stort jävla allvar. Jag tror det är just det som gör att jag verkligen gillar dem. Det där lite naiva ungdomsoptimismen som man verkligen önskar att fler hade i dessa tider. Ett band som ”Vånna Inget” behövs liksom idag mer än någonsin.  Så det är ju både tur att vi nu kan välkomna deras fjärde platta ”True Romance” samtidigt som det är med ett stycke sorg i hjärtat då de aviserat att detta är deras sista skiva och att höstens och vinterns spelningar blir deras sista. Sista spelningen sker den 30 december i Skurup. Det är ett något mer moget band som hörs på denna platta. Dock utan att helt släppa taget om det som tidigare varit. Influenser från sångerskan Karolina Engdahl och gitarristen Tommy Tifts andra band ”True Moon” blir rätt tydliga här och d