Fortsätt till huvudinnehåll

Senaste podcasten

Cries From The Underworld TV

Krönika: Ghost vs verkligheten


Idag släpps svenska Ghosts nya platta “Imperia” förutom singlarna har jag inte hört den men den är säkert bra. Det brukar ju musiken som Ghost släpper vara. Ghost lär skörda nya framgångar internationellt och kommer säkert att få åka flera varv runt jorden med sin rockshow. Jag unnar Tobias Forge den exempelösa framgången. 

Samtidigt sörjer jag lite det Ghost har blivit. Jag minns när jag läste den första artikeln om bandet i Close Up Magazine när bandet släppte sin debutplatta. Allting var höljt i dimma och mystik. Ingen visste vem som döljde sig bakom maskerna och Papa Emeritus var den onde påven som skulle rädda rocken. Så kändes det i alla fall. 

Men verkligheten är Ghosts värsta fiende. Musiken är det fortfarande sällan något fel på. Han är en guda(!)benådad låtskrivare, den gode Tobias.. Men så fort det blev allmänt känt att Papa hette just Tobias och han satt masklös i poddar och berättade om livet som småbarnsfarsa gick luften ur. I alla fall för mig. Och när han ett tag gjorde om sin scenfigur till någon sorts Stefan & Krister-buskis så dog alltihop.

Ghost var som bäst när mystiken kring bandet fanns kvar där. När det var en fantasi. Som Kiss eller Alice Cooper i början. Lite underhållning med skräckblandat allvar liksom. Och Papa var Papa. För ibland ska rock bara vara en flykt från verkligheten. När man inte orkar med krig, pandemi eller den grå vardagen. Då flyr man in i musikens värld där spökhistorier berättas av folk som King Diamond eller Papa Emeritus. Där man kan gömma sig bakom en cool logga och sjunka ner i en mytologi långt från verkligheten. 

Jag minns när jag fick intervjua Ghost 2015. Jag fick ringa skivbolaget för att be om att bli kopplad till A Namless Ghoul (som pratade påtaglig östgötska). Lite fånigt måhända men det gav onekligen lite edge till samtalet. Tobias gick aldrig ur rollen utan pratade om Ghost som ett väsen med Papa som dess förkunnare på jorden. Det var en rolig intervju som inte handlade om rättstvister eller hur jobbigt det är att ha latexmask på sig på scen. Det handlade om rock’n’roll och drömmar långt bortom den värld vi lever i varje dag. 

Jag kan fortfarande känna det där pirret när jag lyssnar på “Opus Eponymous” eller “Infestissumam” och till och med “Meliora” kan få mig att småmysa lite i känslan av att ha frammanat onda andar i stereon. Men skivorna som kom sen saknar helt den känslan. Kanske för att man då fick veta lite för mycket om verkligheten bakom Ghost. 

Som sagt. Ghost kommer att bli svinstora med sin nya skiva. Och det är en makalös historia om ett litet undergroundband från Linköping med hemmasnickrat smink som blev gigantiska och som nu har en scenshow värdig vilket Iron Maiden som helst. Bra jobbat. Men jag har tappat intresset. 

//Magnus Tannergren


Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

  Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar.  Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse.  Att texterna är på svenska gör att musiken

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023.  Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer.  Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Två sjuor från Flyktsoda Records

Deny - Call of the void Gefyr/Rat Cage - Split   Ni som gillar er crust och käng vet ju förmodligen att en av förra årets absolut bästa plattor var ”Wildfire” med Törebodas Deny. Undertecknad recenserade den här på Heavy Underground och den fanns högt upp på förra årets årsbästalista.   Så det är ju med stor glädje jag ser att en ny ep med Deny släpps. Fyra spår med harmonisk underbar d-takt med snortuffa melodier som rätt omgående får kängnäven att lyftas är vad denna ep bjuder på.  Titelspåret som inleder a-sidan är nog favoriten och de inledande raderna lyder: ”I am choking myself. Bye some more. Fighting the commercial grip” Deny håller fanan högt och denna ep bara visar vilket grymt bra band de är och jag hoppas att fler av er upptäcker dem. För Deny förtjänad verkligen all framgång.  Gefyr begåvade oss 2022 med deras briljanta självbetitlade debutplatta. Året efter så släppte Rat Cage från England ”Savage visions”. En urstark hc/punk-skiva som inte tog några fångar. Så det ä

Vanhelgd - Atropos Doctrina

Få saker gör mig genuint glad och uppspelt så som när det luftas för omvärlden att ett nytt album är på väg från ett band man verkligen gillar och följer. I sex år har jag suktat efter ett nytt mästerverk från Vanhelgd. ”Deimos Sanktuarium” var och är fortfarande ett fantastiskt album men man vill ju såklart alltid ha mer av det man gillar. Helt i linje med hur dom andra albumen låtit så får vi stora ljudbilder som skulle passa bra i salar med oerhörd rymd till taket. Sången, alla delar av instrumenten och den röda tråden som vi nu vet låter Vanhelgd samlar ihop alla stora känslor till en väldigt snyggt förpackad och tight sammanhållen produkt som blir ”Atropos Doctrina”.  Värt att uppmärksamma är också att alla låtar nu enbart är på svenska. Därmed sätter Vanhelgd punkt för den svensk-engelska eran som dom tidigare haft. Sällan har jag dock stört mig så lite på blandningen av språk som hos bandet. Allt har alltid varit väldigt sömlöst.  Bytet, om man nu kallar det så, är ingenting som