Krönika: Ghost vs verkligheten

Idag släpps svenska Ghosts nya platta “Imperia” förutom singlarna har jag inte hört den men den är säkert bra. Det brukar ju musiken som Ghost släpper vara. Ghost lär skörda nya framgångar internationellt och kommer säkert att få åka flera varv runt jorden med sin rockshow. Jag unnar Tobias Forge den exempelösa framgången.

Samtidigt sörjer jag lite det Ghost har blivit. Jag minns när jag läste den första artikeln om bandet i Close Up Magazine när bandet släppte sin debutplatta. Allting var höljt i dimma och mystik. Ingen visste vem som döljde sig bakom maskerna och Papa Emeritus var den onde påven som skulle rädda rocken. Så kändes det i alla fall.

Men verkligheten är Ghosts värsta fiende. Musiken är det fortfarande sällan något fel på. Han är en guda(!)benådad låtskrivare, den gode Tobias.. Men så fort det blev allmänt känt att Papa hette just Tobias och han satt masklös i poddar och berättade om livet som småbarnsfarsa gick luften ur. I alla fall för mig. Och när han ett tag gjorde om sin scenfigur till någon sorts Stefan & Krister-buskis så dog alltihop.

Ghost var som bäst när mystiken kring bandet fanns kvar där. När det var en fantasi. Som Kiss eller Alice Cooper i början. Lite underhållning med skräckblandat allvar liksom. Och Papa var Papa. För ibland ska rock bara vara en flykt från verkligheten. När man inte orkar med krig, pandemi eller den grå vardagen. Då flyr man in i musikens värld där spökhistorier berättas av folk som King Diamond eller Papa Emeritus. Där man kan gömma sig bakom en cool logga och sjunka ner i en mytologi långt från verkligheten.

Jag minns när jag fick intervjua Ghost 2015. Jag fick ringa skivbolaget för att be om att bli kopplad till A Namless Ghoul (som pratade påtaglig östgötska). Lite fånigt måhända men det gav onekligen lite edge till samtalet. Tobias gick aldrig ur rollen utan pratade om Ghost som ett väsen med Papa som dess förkunnare på jorden. Det var en rolig intervju som inte handlade om rättstvister eller hur jobbigt det är att ha latexmask på sig på scen. Det handlade om rock’n’roll och drömmar långt bortom den värld vi lever i varje dag.

Jag kan fortfarande känna det där pirret när jag lyssnar på “Opus Eponymous” eller “Infestissumam” och till och med “Meliora” kan få mig att småmysa lite i känslan av att ha frammanat onda andar i stereon. Men skivorna som kom sen saknar helt den känslan. Kanske för att man då fick veta lite för mycket om verkligheten bakom Ghost.

Som sagt. Ghost kommer att bli svinstora med sin nya skiva. Och det är en makalös historia om ett litet undergroundband från Linköping med hemmasnickrat smink som blev gigantiska och som nu har en scenshow värdig vilket Iron Maiden som helst. Bra jobbat. Men jag har tappat intresset.

//Magnus Tannergren

Kommentarer

Andra har läst det här:

Strevellna - Aldrigheten

Magnus Larnhed, eller Larna, känner ni från 59 Times The Pain och för mig har hans namn cirkulerat i flera årtionden i den lokala musikscenen i Mälardalen och Bergslagen. Nu presenterar han Strevellna som är ett projekt som verkar ha växt fram under pandemiåren. Informationen om det hela är ganska bristfällig förutom ett halsvkryptiskt brev som skickats ut till utvalda personer vilket kanske är bra för då kan man närma sig musiken utan direkt förutfattade meningar. Men när man lyssnar på “Aldrigheten” så inser man ju att här finns väldigt många referenser som jag känner igen så tydligt. Larnhed och jag är ju i samma ålder och Strevellna är en väldigt snygg sammanfattning av många referenser i musiklyssnandet om man gillade hårdrock på 80-talet. Här finns snygga rena hårdrockslåtar med refränger som är ren arenarock, ibland tippar det över på thrashen och crossover och ljudmässigt har klockan vridits tillbaka 1987 i all positiv bemärkelse. Att texterna är på svenska gör att musiken

Läs »

Strevellna - Revoldom

När Strevellna plötsligt dök upp förra året med skivan “Aldrigheten” så var det en mindre chock. Hela grejen var omgärdad av lite mystik och insvept i dunkel men musiken var hämtad från hela min uppväxt som hårdrockare. Just mystiken gjorde det ju väldigt intressant i början och frågan var ju om samma magi kunde uppstå igen på en uppföljare. Nu har vi svaret och det är att ja, det kan det. Ska man enkelt beskriva “Revoldom” så skulle det väl vara att det är mer av samma sak men mognare. Mognare i betydelse att det hela känns lite mer fokuserat och lite mer på allvar. Där debuten var en palett och hyllning av influenser från olika genrer så är uppföljaren musikaliskt mer sammanhållen och komplett. På en direkt fråga till bandets huvudman Magnus Larnhed om hur det här låter svarade han “Som Dios första två skivor”. Det är faktiskt inte en dålig beskrivning. För här frodas det bästa från 80-talets hårdrock med stundtals lite hårdare thrashinslag. Allt med en snygg ljudbild och väldigt k

Läs »

Tannergrens bästa 2023: Strevellna - Aldrigheten

Heavy Undergrounds chefredaktör avslöjar vilken platta han tycker är bäst 2023. Strevellna - Aldrigheten Det ska erkännas att omdömet kanske är fördunklat av en 50-årskris som gör mig extremt känslig för nostalgi just nu. Med det sagt så är det ändå så att Strevellna levererar en platta som är oemotståndlig då den hämtar kraften från så många saker från de senaste 40 årens hårda genrer. Nu är Strevellna ett ganska hemligt projekt. Det är nästan så att det redan finns ett mytologiskt skimmer runt plattan. Utskickad till en väl vald krets som först fick den tillsammans med ett brev innan den släpptes officiellt. Det enda man egentligen vet är att det är Magnus "Larna" Larnhed från 59 Times The Pain som är geniet bakom det hela. Han är dock väldigt fåordig om det hela (jo jag har bett honom vara med i podden men han vägrade vänligt men bestämt). Men på ett sätt gör det att jag gillar det här ännu mer. Musiken och texterna får tala för sig själva och sätter själva idén och ambi

Läs »

Nerverna - Hållplats Norr + en intervju med Peter Hirseland

Nerverna kommer från Hälsingland och spelar någon slags postpunk eller posthardcore. En sjutummare och en splitkassett har de tidigare släppt så detta är första fullängdaren. Att med ord försöka förklara hur Nerverna låter är inte helt lätt men om jag säger lite småskev punkrock så kan det kanske ge en hint om vilka trakter vi rör oss i. Jag ska börja med att säga att för min del så var det verkligen inte någon omedelbar kärlek när jag först lyssnade igenom ”Hållplats Norr”. Dock så fanns det något som stannade kvar hos mig efter första genomlysningen. Jag var helt enkelt tvungen att återvända till Nervernas värld igen och det var då som ljuv musik uppstod. Musik kan ju väcka känslor och det är just det som ”Hållplats Norr” gör hos mig. Under tiden man lyssnar igenom plattan så hinner de flesta känslor vandra förbi. Vissa stannar kvar ett längre tag och andra fladdrar snabbt förbi. Det finns någonting kraftfullt, primalt och genuint i Nervernas musik som gör att man stannar upp och ver

Läs »

Heavy Underground

Leta i den här bloggen

Senaste podcasten