Senaste podcasten

Krönika: Ghost vs verkligheten


Idag släpps svenska Ghosts nya platta “Imperia” förutom singlarna har jag inte hört den men den är säkert bra. Det brukar ju musiken som Ghost släpper vara. Ghost lär skörda nya framgångar internationellt och kommer säkert att få åka flera varv runt jorden med sin rockshow. Jag unnar Tobias Forge den exempelösa framgången. 

Samtidigt sörjer jag lite det Ghost har blivit. Jag minns när jag läste den första artikeln om bandet i Close Up Magazine när bandet släppte sin debutplatta. Allting var höljt i dimma och mystik. Ingen visste vem som döljde sig bakom maskerna och Papa Emeritus var den onde påven som skulle rädda rocken. Så kändes det i alla fall. 

Men verkligheten är Ghosts värsta fiende. Musiken är det fortfarande sällan något fel på. Han är en guda(!)benådad låtskrivare, den gode Tobias.. Men så fort det blev allmänt känt att Papa hette just Tobias och han satt masklös i poddar och berättade om livet som småbarnsfarsa gick luften ur. I alla fall för mig. Och när han ett tag gjorde om sin scenfigur till någon sorts Stefan & Krister-buskis så dog alltihop.

Ghost var som bäst när mystiken kring bandet fanns kvar där. När det var en fantasi. Som Kiss eller Alice Cooper i början. Lite underhållning med skräckblandat allvar liksom. Och Papa var Papa. För ibland ska rock bara vara en flykt från verkligheten. När man inte orkar med krig, pandemi eller den grå vardagen. Då flyr man in i musikens värld där spökhistorier berättas av folk som King Diamond eller Papa Emeritus. Där man kan gömma sig bakom en cool logga och sjunka ner i en mytologi långt från verkligheten. 

Jag minns när jag fick intervjua Ghost 2015. Jag fick ringa skivbolaget för att be om att bli kopplad till A Namless Ghoul (som pratade påtaglig östgötska). Lite fånigt måhända men det gav onekligen lite edge till samtalet. Tobias gick aldrig ur rollen utan pratade om Ghost som ett väsen med Papa som dess förkunnare på jorden. Det var en rolig intervju som inte handlade om rättstvister eller hur jobbigt det är att ha latexmask på sig på scen. Det handlade om rock’n’roll och drömmar långt bortom den värld vi lever i varje dag. 

Jag kan fortfarande känna det där pirret när jag lyssnar på “Opus Eponymous” eller “Infestissumam” och till och med “Meliora” kan få mig att småmysa lite i känslan av att ha frammanat onda andar i stereon. Men skivorna som kom sen saknar helt den känslan. Kanske för att man då fick veta lite för mycket om verkligheten bakom Ghost. 

Som sagt. Ghost kommer att bli svinstora med sin nya skiva. Och det är en makalös historia om ett litet undergroundband från Linköping med hemmasnickrat smink som blev gigantiska och som nu har en scenshow värdig vilket Iron Maiden som helst. Bra jobbat. Men jag har tappat intresset. 

//Magnus Tannergren