Heavy Underground

Norrköpings svar på The Clash? Ja den tanken slår mig när östgötarna samlar ihop sin digitalt utgivna produktion mellan åren 2021 och 2024 på vinyl. Det är en stabil samling låtar som lutar sig mot ett gediget punkrockarv med lite baktakt i ryggraden.  23 Till gjorde sig ett namn redan i början på 90-talet då de sögs med i den allmänna vågen av svensk punk och uppnådde respekt med sin cover av NJA-gruppens låt “Balladen om Olsson” och ett par riktigt bra plattor under dessa år. Själv såg jag dem live ett par gånger då det begav sig bland annat på en nu mer lokalt mytomspunnen luciaspelning i Hallstahammar 1994 tror jag.  På den här samlingen visar bandet upp en bra bredd på bra låtar som vittnar om ett gediget hantverk med texter som engagerar. Och den enda musikaliska referens som egentligen känns rimlig är just den med The Clash då musiken går lite i den traditionen. Bäst blir det egentligen när de låter baktakten styra som på “Det var så dom sa” eller i “Fenomenala Ännu eka...

  Göteborg fortsätter att leverera hardcore i världsklass och Modern Guilt är en viktig del av den positionen. Det bevisar den här EP:n som bjuder på sex spår som ställer ner det så kallade skåpet. Med rötterna i 80-talets hardcore blandat med en modern känsla bevisar bandet varför stan är Sveriges framsida även när det kommer till den här musikstilen. Soundet är klassiskt för genren och låtarna är välskrivna och utan undantag bangers allihop. Det är svårt att sitta still till hits som "Won't slow down" eller "For the people" bara för att nämna två. Men alla låtar bör orsaka moshpits på kommande spelningar. Och när avslutande "Next episode" klingar ut så är det just det man längtar efter. Nästa kapitel i Modern Guilts historia.  /Magnus Tannergren

I juni så skrev jag i min recension av samlingsplattan ”Greetings from Sweden vol 2” att  PX-30 är ett band jag ska hålla ögonen på framöver. Vilket jag försökt att göra. En fullängdare har funnits tillgänglig på streaming sedan ungefär samma tid som samlingen släpptes. Men tack vare det finfina skivbolaget ADULT CRASH så finns den numera också på underbar vinyl. De två spåren som PX-30 bidrog med på ”Greetings from Sweden vol 2” skvallrar rätt bra om vad man kan vänta sig på denna fullängdare. Kompromisslös aggressiv hardcore med väldigt politiska texter. Allt framfört av musiker i högform och en desperat och snorförbannad sångare. Låttitlar som ”Omgiven av idioter” och ”Pappa betalar” eller textrader som:  ”Härskat och söndrat i över 13 år. Vill slopa konceptet offentlig sjukvård. Irene Svedonius kan suga mitt arsel. Hon följer sin dröm och drömmen är varsel” talar sitt tydliga språk. Lyriken är som ni förstår ren och skär punkpoesi.  Jag kan bara konstatera att PX...

Ni som följer Heavy Underground vet att skivbolaget Suicide Records ligger oss alla här på redaktionen varmt om hjärtat. Inte bara för att det ger ut fantastiska band utan också för att mannen bakom bolaget, Roger Andersson, driver Suicide Records med ett enormt stort och bultande hjärta. Allting görs med den största kärleken man kan hitta i branschen.  “In the loving memory of you” är nog kanske det finaste som Roger och Suicide Records har gjort. En samlingsskiva med band från bolagets stall som bidragit med unika låtar på en samlingsskiva som syftar till att öka medvetenheten om psykisk ohälsa och samla in pengar till organisationen Suicide Zero. Det finns naturligtvis djupt personliga orsaker till detta som nog Roger själv berättar bäst om men jag tror ni kan ana vad det handlar om.  En samlingsskiva kan ofta bli lite splittrad. Särskilt om det är olika genres inblandade. På den här samlingen får man hela Suicide Records bredd och det betyder att du får allt från death me...

A Swarm Of The Suns skiva “Zenith” som kom 2010 är en platta som lever kvar i mig 14 år senare. Det var och är fortfarande en av de mäktigaste musikaliska upplevelser jag haft på skiva. Deras version av postrock var och är unik.  Nu kommer det fjärde studioalbumet och med två ytterligare skivor i bagaget sedan “Zenith” så har bandet gjort en resa genom musiken som fascinerar. “An Empire” är 70 minuter lång och musiken är fördelad på sex spår med de två 18-minuterkolosserna “The Pyre” och “Anthem” som pelare och som hålls ihop av övriga spår som snittar på 7-12 minuter. Det är långsam musik som kräver koncentration av lyssnaren. ‘ Man får känslan av att Jacob Berglund och Erik Nilsson som är genierna bakom det här bandet liksom söker vägar genom musiken och mejslar fram stämningar, melodier och ljudlandskap ur ett musikaliskt urberg. Resultatet är stora musikaliska skulpturer som reser sig mot himlen. Det är stundtals oändligt lågmält vackert och stundtals intensivt med decibel stor...

BAM!  En bombastisk inledning där ingen hänsyn tas till att lyssnaren ska få gungas in mjukt i skivan, det är precis så Nornas skapelse nummer två välkomnar oss in i dess värld. Dom långa, repetitiva partierna blir lite som en skön meditation och är faktiskt utmärkta att jobba till. Jag har testat. Debuten ”Star is way way is Eye” var en väldigt bra och välgjord skiva men jag måste säga att jag placerar det här släppet ännu ett par pinnhål upp på kvalitetsstegen.  Tomas kraftfulla, fint desperata röst är nu ännu bättre och allt från just sång till det instrumentala blandas till en skönt homogen skapelse. Spår nummer två; ”For Fear of Coming” har en fullkomligt medryckande gitarrslinga som  i sin enkelhet helt fångar in mig. Jag nämner sällan favoritlåtar på skivor men nu gör jag ett undantag. Den här schweizisk-svenska trion lämnade ingen oberörd efter sin debut 2022 som blev rättmätigt hyllad. Nu följer man upp med album nummer två som håller lika fina klass, lika mycket...

Slakthusområdet vid Globen ser nu för tiden ut som en sönderbombad stad. Stora grushögar omger de hus som fortfarande står kvar. Gentrifieringen pågår och en ny tunnelbanestation håller på att byggas. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det känns som att Stockholm är en ganska trasig stad.  Inne på Slaktkyrkan sätter jag och hustrun ute på den lilla innergården och tittar på folk i väntan på att kvällens begivenhet ska börja. Ensamma män i popfrisryer stirrar på sina telefoner där de säkert håller på att uppdatera sitt instagramkonto med content om var de befinner sig ikväll  åt de 2000 följare de skrapat ihop med åren. Eller så läser de bara på Aftonbladet. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det är en ständig parad av t-shirts med allehanda tryck på som anger musiksmak. Allt från Einstürzende Neubauten, någon obskyr norsk black metal-orkester till 90-talsrock syns. Jag ser minst tio blusar från olika år på Roadburn. Medelåldern är nog 40 år. Hälften av den tillströ...

  Det finns ju flera anledningar till att känna eufori när man ser denna splitsjua. Dels så står det ju Sickrecy på omslaget. De är ju tveklöst ett av världens bästa grindband idag. Dels så står det ju att Flyktsoda är ett av bolagen som släppt den också. En kvalitetslabel i sann DIY-anda utan undantag bara släpper bra musik. Så efter att konstaterat dessa två saker så ger vi oss på att lyssna på musiken. Sickrecys sida inleds med den nya låten ”De-evolution progress”. Det är en grinddänga som heter duga och som direkt visar att här har vi ett band som spelar i grindens högsta elitserie och att de hör hemma där. Blastbeatsen står som spön i backen och Adde Mitroulis arga stämma vrålar ut den samhällsmedvetna lyriken. Han har verkligen en stämma som är skapt för grind. Andra och avslutande spåret är en cover på Ernst and the Edsholm Rebels gamla punkdänga ”Religion”. Sickrecy gör den till sin egen men samtidigt med respekt. När a-sidan är slut så sitter man ju där och suktar efter m...

Magnus Tannergren här. Det är jag som gör Heavy Undergrounds podcast.  Idag så är det ganska exakt 10 år sedan jag la upp min första podcast. Då på Mixcloud och egentligen var det ett närradioprogram jag gjorde då som jag helt enkelt konverterade till podcast. 2014 var podcasts fortfarande lite nytt och coolt. Och lite vilda västern där allt var tillåtet och alla gjorde lite som man ville. Men ganska snabbt blev det mer mainstreamformat av det än ljudfanzine.  Tyvärr.   Egentligen hade jag tänkt klippa ihop ett avsnitt med en massa höjdpunkter från de här tio åren. Men när jag började titta på vad som skulle kunna vara med insåg jag ganska snabbt att det skulle bli väldigt mycket jobb. Jag har inte järnkoll, men en snabb överslagsräkning säger att det producerats en bra bit över 700 poddar under de här åren. Det är säkert över 1000 timmar material och runt 500 gjorda intervjuer med band och folk från undergroundscenen. Jag vet inte ens var jag har alla grejer sparade...