Heavy Underground

Leta i den här bloggen

PODCASTS
RECENSIONER
INTERVJUER
OM OSS
KONTAKT
HEAVY UNDERGROUND ARCHIVES
Bergslagspodden

Visar inlägg med etiketten svempa alveving

Visa alla

Inlägg

Soen – Reliance

den 20 januari

recension svempa alveving

+

Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar

Fler inlägg

Lyssna

En kommande podcastserie om vad som hände i Bergslagen på 90-talet - läs mer om projektet

Hotter than hell

Recension: Amon Amarth - The allfather awakens

Med sitt 13:e album så är Amon Amarths diskografi givetvis imponerande stor. Den svenska vikingahären har med råge bevisat att det är ett världsband som ledigt kryssar över klotet på sina turnéer. Själv har jag väl kanske aldrig riktigt fastnat för bandets brutala heavy metal där de nordiska sagorna fått liv. Men med det sagt så gillar jag Amon Amarth och det beror nog på att jag är uppväxt med konceptband som Running Wild, Manowar och andra teatraliska band. Så lite kittlar det ju naturligtvis. På "The allfather awakens" får vi mer av samma som vi fått på tidigare album. Det är medryckande, storslagna låtar med mäktiga refränger, riff som krossar och en Johan Hegg i storform på det vokala. Många låtar sätter sig direkt som inledande "Gjallarhorn" som jag spelat pinsamt mycket redan. "Kvasir's blood" är också en favorit där Hegg visar upp ett imponerande röstregister. Här finns mycket att hämta om man gillar episk metal som bygger på ett genuint intres...

Recension: Vacum - Dum dum tiden

Vacum släpper sitt första album med ny musik sedan 1985.Och Sundsvallsbandet bjuder på en fin uppvisning i hur postpunk ska spelas på den här återkomsten. Jag fascineras över hur vissa band hittar den där säregna känslan som svensk rock på 80-talet hade. Tänk Eskilstunas Memento Mori, Reeperbahn eller för den delen Imperiet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som skapar det där. Är det sättet att skriva texter? Är det någonting hur de som började spela musik för 45 år sedan komponerar melodier? Jag vet inte men faktum är att den här plattan som skrevs och spelades in förra året bär alla typiska tidsmakörer för första halvan av 80-talet. Dock med en modern ljudproduktion. Och jag gillar det. Det är en samling låtar som både har medryckande refränger och det där underbara postpunkdrivet som är omöjligt att värja sig emot samtidigt som Mats Hammermans sång har den där desperationen som gör att den känns extremt tidstypisk utan att för den delen kännas omodern. Pos...

Recension: Huvet - LP1

Att utmana genregränser och tänja på begreppen är Eskilstunabandet Huvets devis. Efter en rad ep:s så har badet bevisat att deras högst säregna version av noiserock verkligen har en helt egen identitet som faktiskt inte låter som någonting annat. Ändå så är det lätt att identifiera det som stenhård rock som stundtals är medryckande men för det mesta bråkar den med dig som lyssnare. Ljudbilden är hårt komprimerad och kompromisslös. Sång och instrument är rakt framför ditt ansikte.Texterna avhandlar industristaden Eskilstunas själ vi möter i låtar som har titlar som “Bostadslös”, “Janne”, "Självförakt” och “Alienation”. Kanske är det någon annan stad. Vem vet. Lyriken är lika originell som musiken. Aviga rim, byråkratiska ord och exakt noll omskrivningar präglar texterna där orden ofta staplas på varandra till ett sorts kollage. Det är lika vackert som krasst och lite kallt. Den konstnärliga höjden är alltså hög på “LP!” och läggar man till Huvets visuella uttryck och allmänna...

Recension: Introspektivet - Som skyskrapor för ett barn

Det fjärde studioalbumet med Introspektivet är en logisk fortsättning på förra plattan “Att få flyga bort”. Där frågade bandets huvudman Jojje Löfroth oss vad vi drömmer om och jag tror att den här nya skivan är en av de saker åtminstone jag drömde om. Det är fortfarande storslaget vemod, minnesbilder, regniga nätter och önskan om mänsklig värme som är grundbulten men Introspektivet har kanske dragit åt tumskruvarna lite hårdare och låter lite hårdare än tidigare. Men bara lagom mycket för det låter fortfarande Introspektivet och Introspektivet låter inte som någonting annat. “Ta min hand” är kanske låten som illustrerar vad jag menar bäst. En låt som jag obsessat över i flera månader nu sedan den släppts som singel. Ett lätt industriellt anslag med en synth som driver det hela framåt. Jojje mässar om flykt, gator och minnen och jag känner doften av regn och asfalt. Det är en ljuddräkt som klär Introspektivet väldigt väl. Nu låter inte allting precis så här på skivan och vi får en bra ...

Använder Blogger

Heavy Underground Network 2014-2022